Sicario 2: Soldado 2018

I mästerliga ”Sicario” (2015) fick Emily Blunts rakryggade FBI-agent Kate Macer kompromissa med sin moral när hon värvades till en grupp elitsoldater som hade i uppdrag att röja vägen för den hemlighetsfulle och förhärdade Alejandro Gillick (Benicio del Toro).

 

Då gällde det att decimera de mexikanska drogkartellerna med alla till buds stående medel, och del Toros rollfigur drevs av personliga skäl när han avrättade gangsters enligt löpande band-principen. Alejandro Gillick mördade sig liksom in från flanken och gjorde anspråk på att ta över som huvudkaraktär. När den emotsedda uppföljaren nu är här behöver han inte konkurrera med någon om uppmärksamheten, eftersom Kate Macer inte är med i filmen överhuvudtaget. Det oskuldsfulla perspektivet på våldsamheterna representeras i stället av den sextonåriga Isabela Moner.

Kartellerna har utökat sin verksamhet genom att smussla terrorister över den amerikanska gränsen. Efter ett blodigt attentat utfört av just den sortens insmugglade självmordsbombare sätter jänkarna ned foten ordentligt. Den högrankade, bryske CIA-agenten Matt Graver (Josh Brolin) får fria tyglar och rekryterar återigen Alejandro Gillick, som annars mest verkar sitta och rulla tummarna i väntan på ett liknande scenario. Planen är att starta ett krig mellan de mexikanska brottsyndikaten genom att kidnappa drogbaronen Reyes dotter. Hon konfronteras därmed med sin pappas verksamhet på ett mycket påtagligt plan.

Allt går åt pipan rätt omgående, och mycket av den resterande filmens dialog dränks i kulsprutesmatter och handgranatsexplosioner. Det är delvis lyckosamt, eftersom vissa repliker faller långt under den godtagbara lägstanivån givet att det återigen är Taylor Sheridan (”Sicario”, ”Hell or High Water”, Wind River”) som har hållit i pennan. Filmens politiska aspekter är genomskinliga och avhandlas hastigt i marginalen. Här ska det framförallt skjutas, mycket och högt. På det hela taget är ”Sicario 2: Soldado” mindre sofistikerad än ettan.

Däremot är den minst lika brutal och spännande. Sheridan väver även denna gång in en sidohistoria i huvudberättelsen på ett överraskande men trovärdigt sätt. Manusgurun i fråga må svaja till lite – vad gäller pretentioner och delar av dialogen – men han har fortfarande full kontroll på sitt blodbestänkta, autentiska världsbygge.

Och om Alejandro Gillicks utmärkande drag hittills har varit fåordighet och straffimmunitet så fördjupar man alltså nu rollfiguren genom att låta honom agera skyddsvakt åt en tonårig tjej. Det lovar gott för fortsättningen. Manegen är krattad för en avslutande, redan utannonserad del. Benicio del Toro står med andra ord i centrum för en franchise som inte signeras Marvel och som lovar oändligt mycket mer än knasiga peruker och tokroliga accenter.

”Sicario”-trilogin ligger tvärtom helt i fas med samtiden. Obehagligt nog tränger sig den sittande amerikanska presidenten in i biomörkret och filmupplevelsen – här handlar det ju faktiskt både om amerikansk-mexikansk gränspolitik och om ett barn som separeras från sina föräldrar.

Men en sådan invändning talar knappast emot filmskaparna.