Prey 2022

Har du saknat alienvarelsen som jagar för skojs skull? Den obehagliga, ibland osynliga, monsterhybriden Predator som även benämns som Yautja, är nu åter på jorden i form av prequel-filmen “Prey” som i dagarna landar på Disney+. Filmerna om monstret, som såg dagens ljus på det ljuva 80-talet med en härligt macho Arnold Schwarzenegger i “Rovdjuret” (1987) och har sedan dess återupplivats vid ett flertal tillfällen och även fått se sig själv i en cross-over med xenomorphen i “Alien vs. Predator” (2004).

 

I bakgrundsberättelsen “Prey” är huvudpersonen den unga Naru (Amber Midthunder), som blir den allra första att få en skymt av den illavarslande farkosten som landat på jorden. Hon tillhör en amerikansk ursprungsstam där både hennes drömmar om att få bli en del av släktets jägare samt hennes suddiga iakttagelser av ett annalkande hot har mötts med skepsis. Men när hotet visar sig vara ett högteknologiskt rovdjur gäller det för Naru att lyckas övertala stammen om att ta det på allvar - och att göra allt i sin makt för att rädda och skydda de som hon bryr sig allra mest om.

 

Storyn vi möter är överraskande långsam där en stor portion av filmen avsätts till att bygga upp Narus skogsmiljö och vardagliga kamp i vildmarken. Att sätta det mest primitiva mot hypermodernt är ett mer än intressant koncept som tåls att tas upp igen, speciellt om vi tänker det i kontrast till den relativt trygga värld som vi lever i idag. Ibland så finns det inte hundratals bomber, pistoler, eller datorer som ska rädda dig - vi är långt ifrån hypermoderna MCU-filmer och har enkelt, och uppfriskande nog, gått back to basic.

 

De senaste åren så har det gått inflation i att varje skurk få sig en egen "origin story". Vare sig du heter Cruella, Jokern, Venom, eller Targaryen så peppras vi av deras närvaro både på små och stora skärmar. Tanken är god - det är spännande att mer eller mindre sätta sig i huvudet på något så annorlunda. När det kommer till stumma monster är det knepigare, så regissören Dan Trachtenberg (“10 Cloverfield Lane”) och manusförfattaren Patrick Aison tog istället origin bokstavligt. Ja, historien kretsar till viss del kring monstret, men ännu mer kring ett ibland bortglömt och definitivt originellt folk.

 

Det vackra med “Prey” är alltså hur väl den skiner ett ljus på den amerikanska ursprungsbefolkningen. Ner till detaljnivå - till och med språk! - kliver vi in i en genuin värld långt ifrån dagens teknologi och moderniteter. Ibland känns det på gott och ont till och med som att jag följer en riktig dokumentär om ett ursprungsfolk långt bort, men som tacksamt nog aldrig beblandar sig med någon ‘white savior’ utan känns fascinerande äkta och ordentligt välorganiserad. Faktum är att hela filmen även dubbades av sina respektive skådespelare till det amerikanska minoritetsspråket Comanche, som det även till stor del talas i filmen.

 

“Prey” blåser ny vind i den moderna monsterfilmen där den väljer bort snabbklippt action i förmån för en mer långsam och målande berättelse. Det lär dela en otålig publik, men hur mig uppskattas det att faktiskt få en rejält trovärdig inblick hos den amerikanska ursprungsbefolkningen, om än något då och då något händelsefattigt. Tänka sig, det går att hitta något fint även bland mordiska monster.