Blade Runner 1982

Det är svårt att göra en recension av "Blade Runner". Inte för att filmen i sig egentligen kräver att man inte vet ett skvatt om handlingen för att kunna njuta av den mest, utan för att det faktiskt finns flera versioner av denna rulle. Att dessa dessutom nästan ändrar historien helt gör det inte lättare. I skrivande läge har cirka (!) sju olika varianter visats upp. Den senaste av dessa är Ridley Scotts så kallade "Final Cut" som släpptes så sent som för fyra år sedan. För er som inte vet vilken av filmerna ni har sett så tänker jag inte inte analysera skillnaderna, men låt oss säga att de två senaste versionerna, som båda personligen godkänts av Scott själv, har ett slut som är betydligt mörkare än sina föregångare.

Detta betyder naturligtvis att regissören i fråga inte hade det så lätt när det gällde att få ut sin film från början. Framför allt var det filmbolaget som började bråka, ansåg att filmen var för våldsam och otydlig och, som sagt, hade ett alldeles för okommersiellt slut.

Handlingen utspelar sig faktiskt inte så fasligt långt ifrån oss i dag. Året är 2019 när filmen kickar igång och vi följer där den pensionerade poliskommissarien Rick Deckard (Harrison Ford i en av sina mest ikoniska roller). Som aktiv arbetare jobbade han med att söka upp så kallade replikanter som befinner sig på jorden och "pensionera" dem. Låt oss säga att det inte betyder att de får ett rött kuvert på posten. Replikanter är biologiskt skapade humanoider som används som soldater och slavar i kolonier på andra planeter. När de nu har kommit till jorden finns det ett kontroversiellt sätt att urskilja dem från riktiga människor genom att testa deras empatiska förmåga i olika frågor. När en av replikanterna rymmer och i flykten skjuter testledaren får Deckard i uppdrag att hitta honom.

En ganska rak historia alltså, men "Blade Runner" lyfter sig ordentligt från futurisk thriller-träsket genom att Ridley Scotts fantastiska bildspråk. Som vi redan hade sett i "Alien" så skildrar han framtiden på ett annat än ett "Star Wars". Här är det skitigt, svettigt och inte allt speciellt "futuristiskt". Folk dricker öl i barer och äter nudlar. Men samtidigt är det just i de häftiga detaljerna som Scott briljerar. De så kallade Spinners, flygande bilar, låter som en larvig idé, men sättet som de skildras på gör att det både blir kittlande och rätt häftigt att se dem. En annan fräck detalj är den så kallade Voight-Kampff-maskinen där replikanter testas. Ett sorts lögndetektortest som bidrar till ett par spännande scener.

Harrison Ford är solid i huvudrollen, men den man faktiskt minns mest är Rutger Hauer som replikanten Roy Batty som är hård, men eftertänksam. Ett mycket fint porträtt av en antagonist som visar att allt inte behöver vara svart eller vitt. En ung Daryl Hannah har egentligen aldrig varit bättre, med undantag för "Kill Bill" och Sean Young gör väl sin bästa roll här.

Inspelningen blev som sagt en ganska turbulent affär eftersom Scott inte fick göra exakt som han ville, han hamnade ofta i bråk med Ford som själv har sagt att han själv inte är alltför imponerad av filmen och när den väl släpptes med ett annorlunda slut så försökte han glömma den helt. Han fick dock upprättelse och personligen tycker jag att "hans" version är bättre än den som släpptes direkt på bio. Den ger mer djup och en mer intressant ton och då såg jag ändå den "första" först.

Vilken ni väljer först är så klart en smaksak, men vet ni ingenting, titta på den senaste "Final Cut" som enligt min mening är den som ger mest. Samtidigt har tekniken inte varit alltför snäll mot "Blade Runner". Där "Alien" fortfarande håller överraskande bra i dag känns den här filmen betydligt mer daterad till 1980-talet. Vad det beror på går inte riktigt att sätta fingret på. "Blade Runner" är spännande, intressant och gripande, men känns lite väl distanserad. Man får inte samma empati för karaktärerna som man fick för Sigourney Weavers Ripley.

Men ändå, Scotts film går absolut att rekommendera i dag. Och för filmhistoriken finns ju sju olika versioner att analysera. Kan det bli bättre?