Lost 2004-2010

Jag säger serien "Lost", fast egentligen kanske jag borde säga fenomenet "Lost", för så pass stor var och är onekligen serien. Jag tror jag aldrig tidigare (eller under de år som följt) beskådat så många forum, hemsidor och bloggar på nätet som helt uteslutet kretsat kring en serie och dess karaktärer. För att inte tala om alla vilda och galna spekulationer, det var sannerligen helt sanslöst i ordets rätta bemärkelse. Vecka efter vecka, månad efter månad och år efter år, resten är som man säger historia. Gedigen, fastgjuten, orubblig och cementerad TV-historia.

Sedan kan man självfallet tycka vad man vill om serien, men att den under en lång, lång tid trollband stora delar av världens befolkning kan man ändå inte förneka. Det stavas framgångsrik och det med råge. Lynchs drygt 20-åriga tillika smått skruvade mordmysterie "Twin Peaks" kallas idag för kult och den klarade knappt av två säsonger. Själv vågar jag inte ens spekulera i vad "Lost" kommer att klassas som om en sisådär 20 år.

J.J. Abrams ("Alias", "Star Trek", "Super 8" etc.) heter snillet bakom det hela, en kille som verkligen slog igenom på allvar efter "Lost" och konstigt vore det väl ändå annars? Abrams säger sig ha haft hela historien färdig och klar i sitt huvud då han började filma serien. Något som många avhoppade och besvikna tittare inte trodde ett jota på. Men se, tror honom, det gör jag. Att han sedan inte hade helt klart för sig hur pass många säsonger det skulle bli är en annan sak, han har förresten aldrig hävdat att han visste just det heller. För ärligt talat, vem kunde innan dess premiär tro, eller ens spekulera i, att en serie i gammal dammig "Expedition Robinson"-anda skulle bli en sådan megasuccé? För att dra en liten parallel till en annan gigantisk, välkänd och långlivad serie kan jag berätta att självaste "Dallas" började ungefär likadant. Den var faktiskt till en början tänkt till att bli endast en kort miniserie och de flesta av oss vet ju nu hur det "slutade".

Med detta sagt tror jag alltså att Abrams hade full kontroll på det han gjorde och att han visste exakt vilka vägar serien förr eller senare skulle ta. De må ha varit ena riktigt krokiga, krångliga och guppiga vägar, men ärligt talat fantastiskt underhållande under hela färden. Det skedde de mest häpnadsväckande och konstiga saker på den där ön och de som ivrigt väntade på en förklaring av precis allt fick i slutändan (åtminstone enligt dem själva) känna sig mer eller mindre blåsta. Själv hade jag inga som helst problem med detta, problem får jag dock däremot då allt hela tiden ska överförklaras och hålla mig i handen. Sedan gäller det att vara lite uppmärksam också, serien är faktiskt smartare än vad man kanske vid första anblick tror. Mina ögon såg (och ser naturligtvis fortfarande) främst "Lost" som en extremt karaktärsdriven serie. Det mesta som skedde runtom dessa karaktärer såg jag egentligen bara som underhållande sidospår och möjligen som smått lysande invävda moment för att höja spänningen och takten. Jag menar, det måste ju naturligtvis hända grejer också, och hände grejer gjorde det så det stod härliga till.

Det mest intressanta med "Lost" är alltså karaktärerna och de band de skapar med varandra, de intriger som uppstår dem emellan och de hinder de tillsammans lyckas övervinna, eller helt enkelt får se sig bemästrade av. Kamratskapen, kärleken, glädjen, sorgen, livet, döden, det hela handlar så enormt mycket om själva varelsen människan och de komplexa individer som vi faktiskt alla mer eller mindre är. Återigen, det finns en anledning till att realityserier som "Robinson" och den amerikanska kusinen "Survivor" rönt så pass stora framgångar. Människor är intresserade av människor, speciellt då de sätts i knepiga, annorlunda samt obekväma situationer och detta just med andra okända tillika obekväma människor. Det är ett enda stort psykologiskt kaos som en stor del av oss älskar att frossa i, det är bara att erkänna. Att sedan skriva en dramaserie om det hela, genialiskt Abrams, genialiskt!

För er, jag antar ytterst få, som fortfarande har noll koll på vad ABC:s "Lost" handlar om kan jag berätta att den kretsar kring en flygplanskrasch, en bunt med överlevande, en tropisk ö, en kryptisk kod, de andra och en lucka, ja och så "lite" till! En flygolycka gör alltså att en grupp med överlevande från Oceanic Flight 815 blir strandade på en till synes öde ö någonstans mellan Australien och Amerika. Detta tvingar således en stor grupp av främlingar att samarbeta för att helt enkelt överleva. Efter inte alltför lång tid börjar mystiska ting och fenomen att uppenbara sig och här snackar vi om allt från isbjörnar, oförklarliga sken, visioner och ljud, till en ringlande ormlik varelse som verkar vara som uppbyggd av svart sot och rök. Som om detta inte vore nog upptäcker de sedemera att de inte är helt ensamma på ön, ty en grupp med aggressiva och illvilliga invånare gör sig nämligen lite opassande nog till känna. Sedan hade vi då det där med den berömda luckan, men den tycker jag att ni får öppna själva.

För att kunna sätta den rätta prägeln och verkligen gjuta liv i alla dessa älskvärda karaktärer krävs det naturligtvis riktigt skickliga samt genuina skådespelare och att påstå att "Lost" saknar just dessa är väl ungefär som att hävda att gräset är blått. Utan dessa eminenta skådespelare hade det ganska säkert blivit pannkaka av alltihop. Några kände jag till sedan tidigare; Matthew Fox ("Party of Five" & "Vantage Point"), Jeff Fahey ("Gräsklipparmannen"), Dominic Monaghan (Ringen-trilogin) och självklart störtsköne Terry O'Quinn ("The Stepfather" & "Young Guns") som gestaltar min personliga favorit i serien, John Locke. Resten av casten bestod av en helt fantastisk skara av okända skådespelare vilka jag definitivt kommer att följa till den dag då jag drar mitt sista andetag.

Då det absolut sista avsnittet av "Lost" sändes våren 2010 var det för mig som att ta ett riktigt långt, besvärligt och hjärtskärande farväl till en stor grupp av människor, jag åtminstone inbillat mig själv, både lärt mig känna och något så förbannat älska. Det var begravningsstämning. Japp, jag var en av dem som fällde en tår eller hundra då det hela var över och detta kan jag med stor glädje (eller sorg) stolt erkänna. Jag brukar då och då återvända till mina "vänner" där ute på ön så där lite sent om kvällarna innan nattadags. Nu känner jag, trots att solen skiner därute, att det är dags igen. Jag känner mig nämligen lite, ursäkta ordvalet; lost...

Något annat än ett fastgjutet toppbetyg i titan till "Lost" blir det inte tal om, detta är en av de absolut enklaste femmorna jag någonsin delat ut och den femman kommer att stå sig för evigt. Ta bara en del av dess karaktärers citat, ren poesi!

"Backgammon is the oldest game in the world. Archaeologists found sets when they excavated the ruins of ancient Mesopotamia. Five thousand years old. That's older than Jesus Christ... Their dice were made of bones. Two players, two sides. One is light, one is dark." - John Locke

"If we can't live together, then we're going to die alone." - Jack Shephard