Tenet 2020

För tolv år sen hyllade jag "The Dark Knight" på dessa sidor. Det blev nästan full pott. Efter sin grymma reboot av Batman blev Christopher Nolan ett av de stora namnen i drömfabriken.

 

Precis som i ovan nämnda film inleds "Tenet" explosivt, i händelsernas centrum. Det ukrainska operahuset (om det nu är där – filmen spelades tydligen in i sju länder!) är en perfekt inspelningsplats – man har samlat en mängd statister som skulle ge statsvirologer mardrömmar i decennier, och fått till en av de mest imponerande actionsekvenserna vi har sett på senare år. Det är tufft, brutalt, det är testosteron för actionälskare av alla kön.

John David Washington gör sig riktigt bra som en rätt kallhamrad hjälte med bara en aning av försonande empati. Som en kugge i underrättelsetjänsten som visat sig villig att offra sitt liv för landets bästa värvas han till det ett hemligt uppdrag för att förhindra världens undergång. Vid närmare efterforskningar leder spåren till en brutal ukrainsk vapenhandlare (Kenneth Branagh) och hans sofistikerade hustru (Elizabeth Debicki) som tvingas stanna i ett kärlekslöst äktenskap genom utpressning. Koden Tenet är ett ord som ska öppna dörrar, men också en ganska blinkning från Nolans sida om vad filmens kärna är (googla palindrom).

Att sammanfatta "Tenets" handling är krångligt men ungefär såhär: en framtida teknik möjliggör invertering av tid och upphävandet av det vanliga sambandet mellan orsak och verkan. Tidsresor är möjliga, liksom parallella skeenden i tiden och föremål som går "bakåt i tiden". 

 

Ett exempel – när ett skott avlossas ur en inverterad pistol börjar det med träffen och slutar med kulan tillbaka i magasinet. Det här är en mekanik man kommer få se mycket av i "Tenet" och hur häftig den än är rent visuellt – och den är rätt jävla häftig – blir den ändå tröttkörd. Tidsinversionen är en gimmick som blir central för intrigen på ett kvävande sätt – exempelvis blir sättet den hotar världen på mot slutet av filmen lite fånigt. Kanske borde Nolan låtit någon annan ha skrivit manus denna gång.

Trots femstjärnigt kameraarbete, fantastiska miljöer – ute till havs med enorma vindkraftverk, vid ett medelhavsparadis med utsikt att dö för, stora flyghangarer och så mycket mer – har jag svårt att sitta filmen igenom. Det eviga planerandet, slängandet med fysiktermer, de märkliga förklaringarna och invecklade händelseförloppet tar musten ur viljan att fokusera på det som händer – till slut spelar det väldigt lite roll. Man kopplar bort hjärnan och försöker njuta av schyssta strider och snygga bilder. Men för varje stenhårt, väl koreograferat slagsmål finns det några sega stunder – för varje fantastisk actionsekvens (flygplanet som fullkomligt plöjer fram genom flertalet bilar och den adrenalinpumpande inledningen) finns det en karaktär som inte fyller någon riktig funktion.

 

"Tenet" gör inte sina skådespelare några tjänster. Vissa (hej Aaron Taylor-Johnson!) är ren utfyllnad. Michael Caine slösas bort i en minimal biroll som mest är en blinkning till insatsen som Alfred. Andra ska bära hela filmen känslomässigt trots att de inte får några nyckelscener att spela ifrån.

 

Branagh är underhållande läskig (om än aningen parodisk) i rollen som den ukrainske gangstern och dynamiken med den långt yngre Debicki känns lite skev. Deras spel är det inget fel på men att Nolan hänger så mycket av sin film på deras relation känns klyschigt – det är ett fuskbygge till intrig. Robert Pattinson har lyckligtvis en småironisk glimt och lagom cool air filmen igenom. För filmen flexar att den ska vara tänkvärd och ha en smart intrig i sina trailers. Men egentligen är det mest explosiv och lite grabbig underhållning för stunden – en väl koreograferad, adrenalinstinn och påkostad actionrulle där hemliga agenter lattjar astrofysiker och effekterna går på högvarv.