The Black Phone 2021

Finney Shaw är tretton och är en skärpt kille som är bra på baseball. Han har en liten crush på en klasskamrat han inte vågar prata med. Men Finney är på sin vakt, kan inte slappna av. Hemmavid lever han och hans lillasyster Gwen under förtryck, rädda att förarga sin alkoholiserade och lättprovocerade farsa som inte kan komma över mammans död.

 

Skolan är inte bättre – i de hormonstinna och oinspirerande miljöer samlas högstadiekids som svämmar över av tonårshormoner och osäkerhet. Med sitt lågmälda sätt och sin konsekventa vägran att ta till våld blir Finney den perfekta måltavlan för skolmobbarna som letar efter en hackkyckling. Hade inte Finney haft uppbackning skolans hårding och en fantastiskt nära relation med sin tuffa lillasyster Gwen hade livet varit väldigt surt.

 

Istället för den förväntade idylliska medelklassmiljön hemsöker filmens perverterade monster gator som aldrig varit säkra till att börja med. ”The Black Phone” har sin förlaga i en novell av Joe Hill med samma namn – och om ni tycker att stämningen och historien påminner mycket om Stephen King är ni inte fel ute – Joe Hill är nämligen Kings son.

 

Öppningscenens nerviga baseballmatch är den typiska mixen av bitterljuv nostalgi och stegrande spänning och förväntan som är Kings signum. Det är sjuttiotal och på många sätt en fysiskt hårdare värld där barn kan åka på prygel från en förälders bälte och mobbare ger blodiga sparkar på gatans asfalt snarare än att sprida skit på sociala medier. Men snart blir gatorna farligare än så. En maskerad seriemördare, ”The Grabber” rövar bort tonårskillar för att tillfredsställa sina sadistiska begär.

 

I grund och botten är "The Black Phone" mer en survival thriller med övernaturliga inslag än en rysare – och det är just filmens mer jordnära element som syskonens vardag och familjeliv som får den att skina som mest.

När Finney rövas bort av den hotfulle, demonlike sadisten är det hans inre kamp och inte filmens andar och spöken som håller ens intresse vid liv. Filmens svarta telefonen är en gimmick som används lite för ofta - men visst är det svårt att uppfinna hjulet när gastar och andar infiltrerat alla teknikens hjälpredor: tv-apparater, videoband, mobiltelefoner och radioapparater.  Tur då att den tröttheten uppvägs av en riktigt pigg och eskalerande upplösning som snyggt knyter ihop säcken för Finneys historia.

 

Nykomlingarna Mason Thames (Finney) och Madeleine McGraw (Grace) är riktiga stjärnskott som spelar sina roller – det är långt över standard i genren. Thames lågmälda intensitet och växande beslutsamhet är lejonparten till att filmens lite mer monotona mittparti inte sänker betyget. McGraw har en mindre men extremt minnesvärd roll – karismatisk, svärande (men troende!) aggressivt beskyddande sin äldre bror lyckas hon ändå framstå som en trovärdig liten tjej.

Filmens tredje stjärna Ethan Hawke är tveklöst mest perverterade och obehagliga roll hittills. Han bevisar sitt register och spelar sin oberäkneliga och hotfulla gestalt med bravur – de skiftande ögonen talar även när halva ansiktet täcks av den grinande och rent ut sagt svinläskiga demonmask som kostymavdelningen hittat i helvetes djupaste byrålådor. Det är en rolltolkning som möjligen kommer få några av oss att leta efter såpa och svinto att tvätta av oss med, men det säkrar dealen. "The Black Phone" är skräckisen som vi kommer snacka om i sommar.