Spring Uje spring 2020
Synopsis
Uje Brandelius självbiografiska berättelse vävs ihop med popmusik om livet och vardagen. Det är när livet tar vändningar du inte kunde fantisera om som frågan ställs på sin spets: vad är det som är värt nåt? Uje Brandelius och hans familj spelar sig själva i en film som utspelar sig under ett par sommarveckor i stockholmsförorten Bredäng.
Info
Originaltitel
Spring Uje spring
Biopremiär
18 december 2020
DVD-premiär
8 mars 2021
Digitalpremiär
29 januari 2021
Språk
Svenska
Land
Sverige
Distributör
TriArt Film
Åldersgräns
Barntillåten
Längd
Spring och se den här filmen!
Femtioårig förortspappa får diagnosen Parkinsons sjukdom, och försöker hålla livet från att rasa samman. Henrik Schyffert regisserar Uje Brandelius självbiografiska manus, som med värme, vemod och musik tar upp livets stora som små ämnen. Personligt, starkt - och fullkomligt magiskt.
Dagislämning. Jobb. Köttfärssås. Källsortering. Läxförhör. Godnattpuss. Och så igen, på repeat, tills man når en medelålderskris och undrar vad man egentligen har åstadkommit i livet. Så snurrar ekorrhjulet på för filmens hjälte Uje, och antagligen de flesta av oss. Grå vardag kan tyckas, men "Spring Uje, spring" lär oss att uppskatta vardagens små glädjeämnen och ta vara på stunderna.
Kort innan sin 50-årsdag drabbas Uje av Parkinsons sjukdom. Han får veta att motoriken sakta kommer försämras, och något botemedel finns det inte. Oron behöver inte uttalas för vi ser den i hans ögon. Hur ska kan kunna ta hand om sin fru och sina döttrar? Eller fortsätta med sin passion som är att skapa musik?
Uje hakar på ett töntigt självhjälpsråd och bestämmer sig för att avverka alla drömmar han någonsin burit på, som att prova på stand-up och skriva en hitlåt. Samtidigt skjuter han på den största utmaningen, att våga berätta för familjen om sitt tillstånd.
Så personligt det kan bli
Att läsa handlingen till "Spring Uje spring" kan ge intrycket av att man har sett den här historien förr, eller vet vart den leder. Det är kanske inte det unika här som fångar mig, utan hur den är berättad.
För film blir sällan mer personligt än så här. Musikern och radioprofilen Uje Brandelius har skrivit manus om sin egna diagnos, och hur den har påverkat honom och hans familj. Han bjuder in oss till sin hyresrätt i Bredäng, där Uje, hustrun och döttrarna spelar sig själva (och gänget kan agera bättre än många svenska skådespelare, var så säkra). Men det rör sig inte om någon dokumentär, utan en varm, rörande dramakomedi.
Att följa dem vid såväl matbordet, i flickrummet och i sängkammaren gör det till mer än en film om en sjukdomsdiagnos. Det handlar minst lika mycket om familjelivet, livspusslet, och om att vilja vara en god far, make och medmänniska i en värld som ibland är för jävlig.
Ujes självutlämnande manus regisseras med säker hand av långfilmsdebuterande Henrik Schyffert, som sömlöst binder ihop humor och allvar till en oemotståndlig "slice of life"-historia. Allt binds samman av en lekfull form, från de annorlunda förtexterna till popmelodierna som blir lite av Ujes egna voice-over.
Oemotståndlig vardagspoesi
Vad som sen fullkomligt vinner över mig är en magisk drömsekvens, som påminner om Michel Gondrys "Eternal Sunshine of the Spotless Mind" och sätter ljus på all oro och ångest inom Uje. En fantastisk scen som filmats i en lång tagning och får det att tåras i ögonen.
Jag har svårt att exakt sätta fingret på varför jag älskar den här filmen. Det är inte en speciellt unik historia. Jag har själv ingen relation till det slentrianmässiga kärnfamiljslivet. Ändå blir jag otroligt berörd av Uje och hans familj, hans historia och hans kamp. Hur han håller humöret uppe och behåller en optimistisk livssyn, trots vetskapen om det oundvikliga, att kroppen sakta men säkert kommer svika honom.
Brandelius och Schyffert gör poesi av vardagen och kampen att få livet att gå ihop. Det är bara januari men jag undrar om jag inte redan har fått se årets bästa svenska film.
Kort innan sin 50-årsdag drabbas Uje av Parkinsons sjukdom. Han får veta att motoriken sakta kommer försämras, och något botemedel finns det inte. Oron behöver inte uttalas för vi ser den i hans ögon. Hur ska kan kunna ta hand om sin fru och sina döttrar? Eller fortsätta med sin passion som är att skapa musik?
Uje hakar på ett töntigt självhjälpsråd och bestämmer sig för att avverka alla drömmar han någonsin burit på, som att prova på stand-up och skriva en hitlåt. Samtidigt skjuter han på den största utmaningen, att våga berätta för familjen om sitt tillstånd.
Så personligt det kan bli
Att läsa handlingen till "Spring Uje spring" kan ge intrycket av att man har sett den här historien förr, eller vet vart den leder. Det är kanske inte det unika här som fångar mig, utan hur den är berättad.
För film blir sällan mer personligt än så här. Musikern och radioprofilen Uje Brandelius har skrivit manus om sin egna diagnos, och hur den har påverkat honom och hans familj. Han bjuder in oss till sin hyresrätt i Bredäng, där Uje, hustrun och döttrarna spelar sig själva (och gänget kan agera bättre än många svenska skådespelare, var så säkra). Men det rör sig inte om någon dokumentär, utan en varm, rörande dramakomedi.
Att följa dem vid såväl matbordet, i flickrummet och i sängkammaren gör det till mer än en film om en sjukdomsdiagnos. Det handlar minst lika mycket om familjelivet, livspusslet, och om att vilja vara en god far, make och medmänniska i en värld som ibland är för jävlig.
Ujes självutlämnande manus regisseras med säker hand av långfilmsdebuterande Henrik Schyffert, som sömlöst binder ihop humor och allvar till en oemotståndlig "slice of life"-historia. Allt binds samman av en lekfull form, från de annorlunda förtexterna till popmelodierna som blir lite av Ujes egna voice-over.
Oemotståndlig vardagspoesi
Vad som sen fullkomligt vinner över mig är en magisk drömsekvens, som påminner om Michel Gondrys "Eternal Sunshine of the Spotless Mind" och sätter ljus på all oro och ångest inom Uje. En fantastisk scen som filmats i en lång tagning och får det att tåras i ögonen.
Jag har svårt att exakt sätta fingret på varför jag älskar den här filmen. Det är inte en speciellt unik historia. Jag har själv ingen relation till det slentrianmässiga kärnfamiljslivet. Ändå blir jag otroligt berörd av Uje och hans familj, hans historia och hans kamp. Hur han håller humöret uppe och behåller en optimistisk livssyn, trots vetskapen om det oundvikliga, att kroppen sakta men säkert kommer svika honom.
Brandelius och Schyffert gör poesi av vardagen och kampen att få livet att gå ihop. Det är bara januari men jag undrar om jag inte redan har fått se årets bästa svenska film.
| 28 januari 2020 11:00 |
Skriv din recension
Användarrecensioner (1)
På grund av COVID-19 viruset så har år 2020 blivit ett ganska bristfälligt bioår. Premiärer har skjutits upp på löpande band och det har därmed inte funnits så mycket valmöjligheter. Mitt sista val av film för ett sista biobesök blev Henrik Schyfferts regidebut “Spring Uje Spring”. Så jag ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte om den filmen. Men först lite om handlingen.
Uje Brandelius självbiografiska berättelse vävs ihop med popmusik om livet och vardagen. Det är när livet tar vändningar du inte kunde fantisera om som frågan ställs på sin spets: vad är det som är värt nåt? Uje Brandelius och hans familj spelar sig själva i en film som utspelar sig under ett par sommarveckor i stockholmsförorten Bredäng.
När jag gick och såg filmen “Spring Uje Spring” så visste jag i princip ingenting om den. Det enda jag visste var att Henrik Schyffert hade regisserat filmen, att den var baserad på verkliga personer som spelade sig själva och att musiken hade en viktig roll i filmen. Denna okunskap om filmen medförde att man inte hade några föruppbyggda förväntningar vilket var positivt. Filmen visade sig vara en mycket annorlunda film som inte liknade någon svensk film som jag tidigare har sett. Den blandar humor, allvar, diskbänksrealism och musikalinslag på ett mycket effektivt sätt som medför ett unikt filmberättande som man få gånger har upplevt tidigare. I filmen får man följa musikern Uje Brandelius liv baserat på hans självbiografiska manus. Man får ta del av hans rådande 50-årskris, när han får det ödesdigra beskedet att han har blivit drabbad av Parkinsons Sjukdom och alla konsekvenser som sjukdomen medför i hans liv. Uje bjuder oss på en väldigt personlig inblick i sitt liv som till mångt och mycket berättas via hans vackra låttexter. Uje Brandelius spelar sig själv i filmen vilket också alla andra i hans omgivning gör. Och de gör de på ett imponerande sätt för att vara amatörskådespelare vilket bevisar att man inte behöver ha några scenskoleutbildningar för att lyckas leverera en rollprestation trovärdigt.
Jag kan starkt rekommendera filmen “Spring Uje Spring”. Den är en film med hjärtat på rätta stället som är väldigt gripande ibland och rolig på sina ställen. Den fångar verkligen upp vardagstristessen med de slentrianmässiga rutiner som livet innebär. Det finns även ett vackert budskap om att våga leva ut sina drömmar och inte ge upp trots att livet kanske är på väg att falla samman pga en oväntad och obotlig sjukdom och soundtracket innehåller många fina och välskrivna låtar som bara göra att man gillar filmen ännu mer. En stark fyra av fem möjliga är mitt betyg till filmen “Spring Uje Spring”.
Andra kritiker (3)
"En komisk pärla med humanistiskt djup."
"Sorglig, rolig och vacker. Henrik Schyfferts ”Spring Uje spring” är en ömsint hyllning till det lilla livet i det stora."