Sagan om ringen: Maktens ringar 2022-

Peter Jacksons "Sagan om Ringen"-trilogi från det tidiga tvåtusentalet har blivit något av en modern klassiker. Att det är filmer som tål att ses om och om igen är det nog många som kan skriva under på, men med tanke på hur lång tid som hunnit passera sedan dess är det inte så konstigt att hypen blev stor när prequel-serien ”Sagan om Ringen: Maktens Ringar” annonserades. (De CGI-tunga "Hobbit"-filmerna lyckades liksom inte riktigt fylla tomrummet.)

 

Tolkien-ättlingarna är notoriskt petiga med vad de säger ja till, och det är därför inte varje dag man får chansen att återvända till Midgård för helt nya äventyr.

 

Och visst är Midgård sig likt. Precis som Peter Jacksons filmer är ”Maktens ringar” inspelad på Nya Zeeland, med dess storslagna vyer och dramatiska landskap. I tillägg till detta har man använt den gigantiska budgeten - det är den dyraste serien som någonsin producerats - för att bygga upp oerhört snygga miljöer, från alvernas höstigt vackra Lindon till dvärgarnas maffiga Khazad-Dûm, men framförallt den pampiga önationen Númenor. Även de detaljrika kostymerna är ofta fantastiska att titta på (undantag för hårfotarna, men vi kommer till det), och rent visuellt är det påkostat ögongodis för hela slanten.

 

”Maktens ringar” äger rum ett par tusen år före händelserna i ”Sagan om Ringen” (men det hindrar inte att ett par av de evigt unga alv-karaktärerna från trilogin dyker upp redan här). Den utspelar sig i flera parallella historier, men kretsar i grunden kring Saurons väg till att bli den mäktiga, kroppslösa härskare vi känner från ”Sagan om Ringen”. Det är dock ingen som vet riktigt hur den där mystiske Sauron ser ut (han har inte hunnit bli ett öga ännu), så för den som är lagd åt det hållet bjuds det på något av en pusseldeckare, om än en ytterst nedtonad sådan.

 

Längs vägen får vi följa ett flertal nya och gamla karaktärer. I södern försöker alven Arondir hjälpa människan Bronwyn och hennes by att ta att strid mot ett annalkande orch-anfall. Elrond hälsar på sin vän Durin i Khazad-Dûm för att be om hjälp för alvernas räkning. Galadriel försöker övertyga drottning Míriel på önationen Númenor att skicka undsättning till fastlandet och södern, och lär känna ett gäng viktiga karaktärer på vägen, inklusive en ung Isildur, som ju längre fram ska komma att spela en mycket viktig roll.

 

Lite avskilt från resten av historierna får vi också följa en grupp hårfotar, resande småfolk som är föregångare till hoberna, där den äventyrliga flickan Nori träffar en mystisk främling med minnesförlust. Det är en söt men långsam del av historien, och personligen har jag svårt att inte störa mig på hur mycket hårfotarna i både kostymer och agerande påminner om en ivrig amatöruppsättning av ”En midsommarnattsdröm”.

 

Begåvade Morfydd Clark gör en fin roll som Galadriel, en av seriens viktigaste karaktärer. Clark förmedlar den framtida alvdrottningens starka patos med övertygelse och lägger in någon subtil nyans i sitt uttal som jag inte kan sätta fingret på, men som får henne att låta icke-mänsklig på ett väldigt effektfullt sätt.

 

Även Owain Arthur och Sophia Nomvete gör intryck som dvärgprinsen Durin VI och hans hustru Disa, seriens kanske mest charmiga och levande karaktärer. Vänskapen mellan Durin och Elrond (Robert Aramayo) är ett av seriens starkaste inslag, en alv/dvärg-bromance som ger den mellan Legolas och Gimli konkurrens.

 

Men trots att ”Maktens ringar” är uppbyggd kring en åtminstone teoretiskt intressant historia och ofta är rent bländande vacker känns det som att någonting saknas. En stor del av problemet ligger möjligen i att man som tittare redan vet för mycket om hur det går för många av karaktärerna. Vi vet vad som blev av Sauron, vi känner till Galadriels och Elronds historier, vi vet att maktens ringar tillverkades och vi vet vad som hände sedan. Det är därför med viss otålighet man ser Elrond och alvsmeden Celebrimbor diskutera att det mäktiga objekt de ska tillverka optimalt borde vara någon form av, hm, rund grej.

 

På samma tema är det också rent korkat av serien att försöka bygga upp en spänning kring huruvida Isildur lever eller är död, när alla som sett "Sagan om Ringen" (spoiler alert?) mycket väl vet att han är den som så småningom kommer att hugga Härskarringen av Saurons finger.

 

Ett annat exempel är tillblivelsen av Mordor, som illustreras med att lägga på den absolut mest dramatiska platstexten som filmhistorien skådat. Vilket blir ett enormt antiklimax, för allvarligt talat, det var väl inte en enda person som såg den scenen och överraskat insåg först när texten dök upp att ”Nämen dra på trissor, det är ju Mordor!”. Alla dessa små irritationsmoment distraherar från berättelsen, och man kan hoppas att Amazon till kommande säsonger (totalt sett fem stycken ska vara beställda) försöker spela mer på sådant vi tittare inte redan vet.

 

Det är förstås också så gott som omöjligt att inte dra paralleller till höstens andra episka fantasyserie, ”House of the Dragon”. Där ”Maktens ringar” är full av kyska och ädla hjältar som strider mot genomonda orcher och andra otyg är ”House of the Dragon” mer verklighetsnära, med karaktärer som är ärelystna, småsinta och fyllda av olika slags begär, men varken helt onda eller helt goda. Det är förstås en smaksak, men karaktärsuppbyggnaden i ”House of the Dragon” känns mer rätt i tiden, och jämförelsen får ”Maktens ringar” att framstå som lite högtravande och präktig.

 

Det finns dock en hel del potential att bygga vidare på i "Maktens ringar", och det sista avsnittet var ett av det bättre, som besvarade ett par viktiga frågor och satte upp schackbrädet inför nästa säsong. Med något högre tempo och lite mer utveckling av karaktärerna kan nog ”Maktens ringar” fortfarande växa till sig i säsong två.

 

▸ Streama "Sagan om ringen: Maktens ringar" på Prime Video...