The French Dispatch 2021

The French Dispatch Prolog Jag vill grundligt förklara på vilket sätt denna film presenterades för mig. Om ni har varit i salong 4 på biografen Grand så vet ni även att de är en ytterst liten salong med sju rader, åtta platser på vardera rad. Totalt femtiosex platser. Vi var ett obekant sällskap på nio personer som befann sig i salongen. Jag och min bror som mumsade glatt och högljutt i oss juleskum under filmens gång. Ett ungt par som liknade John Lennon och Yoko Ono som utnyttjade varje tyst tillfälle att kyssa varandra. Fyra äldre män som bredde ut sig så långt deras ben gick och till min brors förfäran, även över hans stol. En ensam man i trettioårsåldern med basker, runda glasögon och en fjunig mustasch. När Wes Anderson lekte med filmkonstens lagar, exempelvis när karaktärer vände sig rakt åt kameran för att förklara händelseförloppet eller byta filmstil helt och hållet genom att inleda en passage med animation så skrattade ungdomarna. När filmen visade inslag om nakna kvinnor eller homosexuella (vilket de inte på något vis gick att antyda som ett skämt) så skrattade de äldre männen. Den ensamma mannen skrattade ej. Detta lilla men karaktärsfulla sällskap drog in mig i Wes Anderson färgglada värld innan filmen började. Introductio Wes Andersons ”The French Dispatch” är indelad i fyra berättelser, men det är bara tre av dessa som innehåller riktigt filmstoff. Detta visste jag innan jag såg filmen och det fanns definitivt en rädsla för att det skulle leda till att vissa historier bleknade i jämförelse med andra. När jag kom till slutet av filmen var mardrömmen ett faktum, ännu värre, den första berättelsen var bäst och den sista sämst! Inledningen av filmen presenterar den franska staden Ennui genom Wes Andersons typiska 4:3 förhållande, en färgskala av brunt, ljusblått och gult och stillsamma bilder där ett föremål rör sig subtilt, nästan osynligt, i bakgrunden. Likheten till “The Grand Budapest Hotel” slår mig direkt och på vägen hem från biografen så sade min bror att han blev rädd för att filmen skulle rakt av kopiera Anderson’s mästerverk. Han översköljdes dock med lättnad när filmduken helt plötsligt blev svart och vit när den första berättelsen inleds. Ars Gratia Artis I den första historien så vill Wes Anderson tala om konstnärlig frihet samt galna genier. Adrien Brody (som återigen spelar en man vars syfte är att tjäna pengar på konst), Benicio Del Toro, Tilda Swinton och Léa Seydoux skådespelar ihop ungefär en halvtimme och gör så bra film som det bara kan bli. Del Toro visar bemästring av känslan hopplöshet, både hopplöshet i form av att inte kunna göra sitt konstnärliga mästerverk som man vet att är benägen att göra men även hopplöshet i form av olycklig kärlek. Detta fantastiska skådespel överskuggas något av Tilda Swinton och Adrien Brodys komiska inslag men om man skulle jämföra det med de komiska inslagen av en Marvel film så görs det i denna film tusentals gånger proffsigare (och roligare). Res Novae Timothée Chalamet förstör min upplevelse något med den andra berättelsen. Jag sitter konfunderad och försöker förstå varför han blev given en roll i denna film när han utgör en sån stor kontrast till alla andra karaktärer. Han är för äkta, för tonårig och inte tillräckligt narcissistisk. Är detta medvetet? Wes charm (för mig) har alltid varit hans förmåga att skapa riktiga människor som man aldrig skulle träffa, levande paradoxala stereotyper helt enkelt. Temat och stämningen som presenteras i denna del kompenserar något för Chalamets förbryllande skådespel. Ungdomarnas revolution mot de äldre som avgörs genom schackspel, idealiseringen av skrivkonsten och jag tror även att Anderson smyger in kritik mot kommunism bland allt detta genom att förklara att ungdomarnas idé om utopi är bristfällig eftersom de interna bråken om ett manifesto är mer viktigt för ungdomarna än att agera för revolutionen. Blattella Som sagt så var inte den tredje delen inte min favorit, måttlig handling och måttliga framträdanden. Edward Norton är historiens Ad Hominem och jag tror han säger sju ord under hela filmen, snyft! Det intressantaste som skedde under denna del är slutets Adage som nästintill identiskt kopierar en scen från ”Fantastic Mr. Fox”. Har Wes tömt idésäcken eller är detta också medvetet? Det är hursomhelst grymt emotionellt. Summa Summarum Wes Anderson breder ut sina vingspetsar i “The French Dispatch”. Jag har alltid tänkt att om Anderson skulle utnyttja alla sina intressanta idéer till fullo och inte bry sig om konsekvenserna så skulle en otroligt intressant film skapas. Så gjorde han exakt det, men det gör den tyvärr också något rörig vilket antagligen är anledningen till att de flesta filmer inte är uppdelade i fyra osammanhängande delar. Det finns inte så mycket chans att bli emotionellt insatt under den korta tid som de olika delarna visas, däremot så är fortfarande stämningen och teman det som Wes Anderson fokuserar mest på och han lyckas än en gång briljant. Ibland lutar Anderson in i sina föregående filmer rejält, detta störde inte min upplevelse alls eftersom jag ser upp till filmerna som “The Grand Budapest Hotel” och “Fantastic Mr. Fox” som några av de bästa filmerna som har gjorts. Att en regissör, eller konstskapare i allmänhet, inspireras av sina tidigare verk tycker jag personligen är en metod som kritiseras alltför ofta och borde istället ses som en naturlig sekvens av konst. På grund av min dåliga kunskap om positiva adjektiv i det svenska språket så verkar denna recension kanske negativ. Icke! Jag älskade denna film helhjärtat och längtar tills jag kan gå tillbaka till den lilla biografen för att se ”The French Dispatch” igen. Kritisera inte min kritik!