I MovieZines julkalender får svenska filmskribenter lista sina fem favoritfilmer från 2013 och svara på några frågor om det filmår som gått och det som komma skall. Roger Wilson, programledare för Kino i P1, får inleda julmånaden.
Årets 5 bästa filmer:
1. "Blå är den varmaste färgen": Inte bara för den utdragna och grundliga lesbiska sexscenen som fick världens samlade manliga kritikerkår att skruva på sig i bänkarna under Cannesfestivalen - utan för att filmen är en fantastisk kärlekshistoria. Sedan kanske regissören och hans arbetsmetoder är vidriga - men det är en annan historia.
2. "Gravity": Filmen som återgav mig tron på 3D-filmens möjligheter. Vem hade kunnat tro att Sandra Bullock tyngdlös i rymden skulle vara en av årets häftigaste filmupplevelse? Gravity var både en schysst och skakig åktur genom de olika elementen, samtidigt som den också var en sorts andlig upplevelse. I alla fall om man tycker att film är en religion.
3. "Paradis: Kärlek": Ulrich Seidls mästerliga film om sex, kärlekstörst, makt och kolonialism. Få moralkakor, desto mer av både kroppslig och själslig striptease. Kvar står vi med mänsklighetens ynkliga torftighet blottad.
4. "The Act of Killing": Den kanske märkligaste film jag såg under hela året. Regissören Joshua Oppenheimer kom skrytsamma medlemmar från Indonesiska dödspatruller in på livet, och fick dem att iscensätta folkmord framför kameran. Det blir allt från obehagliga scener från brinnande byar till bisarra musikalnummer i djungeln. Jättekonstigt och jättebra.
5. "12 Years a Slave" & "Django Unchained": Ett yrvaket intresse i Hollywood för svartas historia är en av årets stora trender. Genrens två mest episka bidrag konsumeras gärna som en double bill. Efter den sanna historien om en man som hölls som slav i 12 år är det en lättnad att få uppleva Tarantinos hämndfantasi, där slavägarna och förtryckarna till sist får sitt rättmätiga och blodiga straff.
Vilken var den sämsta filmen under året och varför?
- Jag väljer Nicholas Winding Refns magplask "Only God Forgives". En pretentiös, långtråkig våldsorgie, som inte ens den homoerotiska objektifieringen av Ryan Gosling eller en storspelande Kristin Scott Thomas kunde rädda. Och detta tyckte jag redan innan regissören bar sig åt som ett barn i trotsåldern när jag skulle intervjua honom.
Vilka trender har du sett under året?
- I Sverige har den internationella trenden med allt färre originalmanus och allt fler filmatiseringar av romaner och biografiska filmer slagit igenom på allvar. Men det har också funnits en motreaktion. Åsa Linderborgs sabotage när hon gick ut och dissade "Mig äger ingen", och Monica Zetterlunds släktingars ifrågasättande av sanningshalten i "Monica Z" visar att filmer idag blir ifrågasatta och debatterade. Nätet är fullt av faktagranskningar av alla "based on a true story"-rullar. Tycker det är kul om folk börjar se på film med mer kritisk blick, och om författare tänker sig för både tre och fyra gånger innan de säljer bort sina rättigheter till ett filmbolag.
- Annars känns det väldigt mycket som om filmmarknaden går i väntans tider, på att nya finansieringsmodeller och affärsplaner ska hamna på plats i den nya digitala och globala verklighet vi lever i.
Vilken film ser du mest fram emot nästa år?
- Det där får man ju alltid ångra i efterhand, men jag tänker väldigt mycket på hur Veronica Mars-filmen kommer att bli. Otroligt mycket. Som hajpat fandomsfenomen lär den ju åtminstone bli en av årets stora höjdpunkter.
