I MovieZines julkalender får svenska filmskribenter lista sina fem favoritfilmer från 2013 och svara på några frågor om det filmår som gått och det som komma skall. Idag har turen kommit till filmtidskriften FLM:s chefredaktör Jacob Lundström.
Årets 5 bästa filmer:
1. "Blå är den varmaste färgen": Lika inkännande och insiktsfull som Mia Hansen-Løves Min ungdoms kärlek från ifjol, men ännu mer känslomässigt förtätad tack vare framför allt Adèle Exarchopoulos absoluta gehör och närvaro i huvudrollen. Hinner dessutom genom sin blotta speltid med fler akter än den genomsnittliga kärleksrullen och låter ana att livet fortsätter efter slutskylten.
2. "The Master": En amerikansk storfilm av det utdöende slaget, det vill säga påkostad prestigeproduktion som inte är seriehjältespekulation, som lämpligt nog handlar om storhetsvansinnet i amerikanskt självförverkligande - och den otyglade driftmänniskan som gruset i maskineriet. Fullkomliga filmiska ögonblick så det räcker och blir över.
3. "Turinhästen": Uppslukande svartvita bilder från utblottat lantbruksliv på 1800-talet som får mig att sjunga långsamhetens lov. Lättillgänglig är den inte, men däremot en film som vågar anpassa tempot efter filmens tema och skådeplats, vilket resulterar i en upplevelse som känns snarare än en historia som återberättas.
4. "Frances Ha": Perfekt taktkänsla och vemodig observationskomik av den mer raffinerade sorten i berättelsen om hon som inte ville sluta vara 20-nånting.
5. "Spring Breakers": Det är inte lätt att vara 20-nånting del 2: Harmony Korine tvättar samtidens smutsiga byk, men grisar sedan ner den ännu mer, och resultatet är ett slags upphöjd skräpkonst. Möjligen väl självmedvetet men känner uppfriskande hatkärlek till den suggestiva nihilismen.
Vad var det bästa som hände i filmvärlden 2013?
– Att det faktiskt fortfarande, trots den där pockande oron över filmkonstens stagnation, kommer filmer som förvånar och överraskar, även om de ibland knappt nuddar svenska biografdukar. Bara för att ta tre exempel på sådana filmer som inte ingick på min personliga biotopplista: "The Act of Killing", "Upstream Color" och "Leviathan". Och sedan såklart "Återträffen", för att ta ett mer lokalt exempel, som till råga på allt dessutom är en smärre publiksuccé. Så kan det gå när biomonopolisten ger en konstnärligt spännande film en ärlig chans.
Vilka var de mest överskattade filmerna under året?
– Jag tror jag röstar på "Only God Forgives" (den filmiska motsvarigheten till att brösta upp sig och tippa över), "Lincoln" (Daniel Day-Lewis har aldrig varit sämre) och "Jakten" (billig).
Vilka skådespelare eller filmskapare vill du se mer av kommande året?
– Jag är mycket nyfiken på vad Tova Mozard, Måns Månsson, Leontine Arvidsson och John Skoog hittar på härnäst. Annars ser jag mest fram emot Scorseses nya och "Manakamana", en dokumentär om en nepalesisk linbana, från samma etnografiska grupp på Harvard som gjorde "Leviathan".
Har du missat någon av de tidigare luckorna? Se dem här:
