MovieZine träffar Ronan på Burlington Hotel i Dublin där Saoirses föräldrar Paul och Monica Ronan håller henne sällskap under intervjun. Trots att Ronan har medverkat i flera Hollywood-filmer berättar hon för MovieZine att hon trots allt trivs bäst hemma på Irland.
Hur ser du på ditt jobb som skådespelerska?
- Jag ser det som ett normalt arbete, när jag väl jobbar med det. Jag har i alla fall accepterat det som en del av mitt liv nu. Det är vad jag gör och jag älskar det. Men visst kan det bli galet emellanåt, med stress, späckade scheman och sådana saker. Det är väldigt fascinerande och för det mesta bara positivt. Hittills har inget av det varit negativt för mig.
Ikväll blir det röda mattan för dig. Blir du fortfarande överväldigad över alla kändisar?
- Oh ja. Jag blir fortfarande väldigt överväldigad över att få träffa alla fantastiska skådespelare. Jag träffade Jon Voight igår och han är ju en levande legend! Vi hamnade faktiskt på samma plan hit till Dublin och det var helt otroligt att få sitta bredvid honom. Jag blir dock bara riktigt starstruck av ett fåtal människor. Det är ju onekligen kul när man får träffa de människor man verkligen ser upp till.
Hur var det att jobba med en världens största regissörer, Peter Jackson?
- Det var fantastiskt! Det var en väldigt lärorik erfarenhet att få jobba med honom. Han är en fantastisk människa helt enkelt. Han var precis som en helt vanlig människa, väldigt jordnära. Jag kommer ihåg när jag fick åka till Nya Zeeland för att spela in sista halvan av filmen och han gick omkring där barfota, som en hobbit ungefär (haha). Han är en väldigt vänlig människa, han säger bara det han måste säga. Jag njöt verkligen att få jobba med honom och se hur han gjorde saker och ting. Efter de fyra månader som det tog att spela in filmen hade jag vant mig hur han jobbade. Det blev en kontrast när jag började med nästa film och med en ny regissör som hade ett helt annat sätt att regissera än Peter Jackson. Det blev en svår omställning för mig, märkte jag.
Är Peter Jackson så annorlunda mot andra filmmakare?
- Jag tycker absolut att han är det. Han beskriver aldrig hur det ska vara, utan han visar verkligen hur han vill ha det. Han är en av dem människorna som vet allting, han vet exempelvis hur kameran ska vara. Han gjorde till och med en del tagningar i filmen själv. Han och hans fru Fran är så målmedvetna och fokuserade i det de gör. De har en klar uppfattning hur de vill göra och vilka rolltolkningar de vill ha ut av oss skådespelare.
Skulle du vilja jobba med Peter Jackson igen?
- Ja, det skulle jag gärna vilja göra. Man vet ju aldrig, det kanske blir snarare än man tror.
Redan till "The Hobbit"?
- Ja, varför inte. Frågar han mig kommer jag verkligen överväga det.
Har du sett hans tidigare filmer?
- Jag har sett "Heavenly Creatures" och "The Frighteners", men jag har inte sett "Braindead" än. Jag tyckte det var jobbigare att se de filmerna än "Flickan från ovan", men de var i alla fall roligare. Peter och Fran hittar alltid ett sätt att få med humor i sina filmer. Antagligen för att de är glada människor. De vill inte få filmerna att bli för mörka och deprimerande.
Det är en ganska dramatisk historia. Hur påverkade den dig?
- Det här blir ett typiskt svar, men för mig är skådespeleri fantasifyllt och för det mesta klarar jag av det så fort kameran börjar rulla. Man skojar inte innan en känslosam scen, som man kanske gör annars. Men jag lyckades i alla fall ta mig ur karaktären och hennes svåra situation när kameran stängdes av. Det var skönt att jag kunde vara mig själv när jag kom hem.
Vad är det bästa skådespelartipset som du har fått från dina föräldrar?
- Pappa var alltid öppen för mig och han berättade gärna om film och allt som kan hända där. När jag behövda ha svar på mina frågor fanns han där för mig och det var en trygghet för mig. Men alla saker går inte att förbereda sig på, som när jag får frågan från folk vad det innebär att vara skådespelare och det är ju en väldigt svår fråga att besvara. Alla människor beter sig annorlunda och det är samma sak för skådespelare. Alla är olika.
Du lever knappast ett normalt liv för en tonåring. Är det något du saknar från det normala tonåringslivet?
Saoirse: Även om jag självklart saknar att göra en del normala saker är detta liv inget som är beredd på att byta bort. När man är borta i fyra månader i sträck märker man hur man förändras. Man saknar saker från skolan, kompisar och ehm, pojkar (boys) i viss mån.
Pappa Paul: Vad säger du?
Saoirse: Leksaker (toys), pappa. (haha)
Pappa Paul: Aha, hon saknar sina leksaker när hon är bortrest. Helt normalt för en flicka i hennes ålder att sakna sina leksaker. Pojkar däremot är inte hennes grej än (haha).
Vad saknar du från Irland när du är bortrest?
- Jag saknar den irländska maten en hel del faktiskt. När jag väl kommer hem stannar jag tyvärr inte så länge, så det gäller att passa på att njuta av det irländska utbudet. Denna gång stannar jag bara i två dagar innan det är dags att åka igen. Jag saknar människorna också när jag är borta. Ja, jag gillar svenskarna också. Väldigt trevliga människor, för det mesta i alla fall.
Vi är alltid trevliga mot irländskor!
- Ja, självklart är ni det (haha).
I din nästa film kommer du dock inte vara så trevlig, eftersom du spelar en lönnmördare.
- Nej, precis. Jag spelade ett offer till en mördare i min senaste film och nu spelar jag själv en mördare. Det kommer att kännas väldigt annorlunda och framför allt konstigt. Men jag har inte börjat spelat in filmen än. När jag senast var över blev det bara förberedelser med träning och såna saker. Jag fick spendera två timmar per dag i ett gym och sedan på kvällen tränade jag kampsport i ytterligare två timmar. Men det var kul!
Du har aldrig gjort något så här fysiskt förut?
- Nej, jag har aldrig gjort en action förut, så det blir nytt för mig.
Du kommer snart hamna i samma situation som Keira Knightley har befunnit sig, få mer vuxna roller som innebär romantik. Är det någon som du gillar som du gärna skulle vilja spela mot?
- Pappa Paul: Jag går och hämtar min jacka!
- Saoirse: Men pappa då (haha). Jo, det finns det, men jag tror jag håller det för mig själv. Eller kan jag säga det till honom pappa?
- Pappa: Nej!
