Skräckfilmen har fått ett uppsving "You're Next", en både spännande, blodig och rolig hyllning till klassiska rysare. Vi tog ett snack med regissören Adam Wingard om inspelningen, inspiration, kommande projekt och sina egna favoriter i genren. (Varning för mindre spoilers.)
Det har tagit lång tid från filmens premiär på Torontos filmfestival 2011 via att Lionsgate plockade upp den till den officiella premiären i år. Hur har den resan varit?
- Det är lite läskigt eftersom anledningen till förseningen var att Lionsgate och Summit Pictures sammanslöt. Det skapade en ström av filmer som de skulle besluta om de släppte eller inte. Så vi var osäkra på om vi skulle bli dumpade eller inte, eftersom det fanns större titlar som antingen släpptes på mindre biografer eller gick direkt till DVD. Ett tag var vi rädda att vi skulle falla i den kategorin men lyckligtvis höll de sitt löfte och gav oss ett releasedatum, på bio och allt. Så när vi väl hade det datumet så släppte det på trycket, även om det skulle ske ett helt år senare. När vi hade det kunde vi koncentrera oss på annat.
Måste varit skönt att andas ut?
- Ja men samtidigt gjordes filmen på en liten budget så när man filmar är det lätt att förvilla sig. Vi visste inte om någon ens ville se filmen. Det var en typ av film vi aldrig försökt oss på tidigare och som hade lite mer mainstream-känsla, den hade mer action och sånt. För oss, Simon (Barrett, manusförfattare) och jag, så var det nytt territorium men det reflekterades på oss och allt funkade över vad vi ursprungligen förväntat.
Till skillnad från andra filmer i genren så har den en unik blandning av skräck, våld och humor. Vad är nyckeln till detta framgångsrecept?
- När vi gick in i projektet så ville vi göra vår egen version av hela husinvaderingsgrejen och slasherfilm i allmänhet. Och just nu är det en period där speciellt husinvaderingsfilmer är ganska självupptagna även om det finns många bra sådana. Självupptagna är kanske fel ord men de tar sig själva på väldigt stort allvar och allt handlar om terror och våld, ett lite pessimistiskt perspektiv. Det var när vi återupptäckte filmer som "Scream" som vi insåg att det är ett stort gap mellan skräckfilmer med ett sinne för humor och skoj. Så jag tror det var vårt steg i processen när det kommer till Simons manus och så. "Vi ska göra en kul skräckfilm!" Men ändå ville jag inte offra skrämseleffekterna eller våldets inverkan och samtidigt göra en film folk kan ha kul till, och inte plåga publiken med tortyr och sånt.
- Vi ville inte göra hela "Scream"-grejen igen även om vi använde den som referens. Vi ville inte göra jälvmedvetna referenser igen eftersom den redan gjorts så bra, som senast i "The Cabin in the Woods" vilken vi inte hade sett vid tillfället. Så vår humor kom mer ut av att skapa realistiska stereotypiska karaktärer som kunde existera på egen hand i en film utan skräck men när de slängs in i en skräckfilm så blir det mer underhållande och se hur de reagerar. Och det var därifrån vi ville att vår humor skulle komma. Det är inga direkta skämt i filmen men det är humor bara av att se hur den här familjen hanterar denna kris och vad som också gör filmen rolig är att den berättar vad som komma skall. Exempelvis när Amy Seimitz, som spelar systern Aimee i familjen, dödas i den scenen när hon springer ut genom dörren. Filmen ger i stort sett en föraning av den händelsen i filmen när man vet att något hemskt kommer att ske. Och faktumet att filmen låter dig veta detta, men låter dig inte ta del av detaljerna, bygger upp det hela. Det är lite konstigt att humorn fungerar utan att man gör någonting direkt roligt men ändå får skratt i slutändan.
Frågan på mångas läppar: blir det en uppföljare?
- Jag vet inte om vi gör en. Jag tror vi hade gjort det om filmen blivit en galen succé på biograferna här borta. Jag menar, filmen gick hyfsat bra, speciellt för sin budget gick den jättebra. Men när det kommer till uppföljare så skulle jag älska en till "You're Next", missförstå mig inte, men vi sade alltid att vi skulle ge oss in i det ifall det fanns en stor efterfrågan på det, kanske finns det längre framöver. Jag vet inte ens vad den lämpliga platsen vore att ta den historien eftersom den fungerar så väl på egen hand. Om vi definitivt hade några stabila idéer i teorin att vi skulle göra en uppföljare så skulle jag inte säga nej men det finns definitivt inga planer just nu.
Men det är inte omöjligt?
- Jag tror inte någonting är omöjligt. Jag vet att många människor skulle älska att göra den. Jag träffade Sharni Vinson (huvudrollsinnehavaren) nyligen och hon kommer alltid vara helt inne på att spela den karaktären.
Filmen verkar påverkad mycket av gammal, klassisk skräck. Har du funnit inspiration från någon särskild film eller regissör?
- Jag tror i allmänhet att filmen är som ett hopkok av genrefilm från 1980-talet och John Carpenter-typ av husinvaderingsfilm. Men konstigt nog fick jag mycket inspiration när jag började från mer obskyra filmer, som Donald Kimmels "White of the Eye". Det är en ganska rörig film som faller ihop efter de första 30 minuterna men den har en del otroliga grejer. Det är inte nödvändigtvis något man skulle se och sen denna för att säga att de hör samman. Men det var på sättet som filmen närmade sig våld i allmänhet som fick igång min hjärnaktivitet. Att visa våld på sätt som både ser intressant ut och engagerar dig på ett sätt du aldrig varit med förut. Så när jag gick in i projektet så hade jag udda inspiration som det. Inspirationen kör lite sitt eget race efter en livstid av allt från italienska 70-talsfilmer och skräp från 80-talet till Carpenter och alla de killarna, och även upp till 90-talet med "Scream", "Inside", "The Strangers", "Them". Alla dessa samarbetade på något sätt och blev den blandningen som är "You're Next". Men även bortom skräckfilm så finns det en del udda inspiration som dogmafilmer och Lars von Trier.
Det är verkligen en bra blandning som fungerar.
- Jag tror att det får den att stå ut och moderniserar den lite istället för att vi skulle säga "Okej, vi gör hela Grindhouse-grejen igen utan att ändra något" eller ta en viss tidsera och parodiera den. Och allt de där är verkligen bra, jag gillar det. Regissörer har gjort den grejen. Det är inte vad jag och Simon är. Inspiration är en sak. Vi kommer från en annorlunda bakgrund av independent-fil. Så uppenbarligen ville vi att inspirationen skulle kombineras tillsammans med alla dessa skräckfilmer för att skapa något nytt.
Det finns referenser men den fungerar ändå på egen hand.
- Det var ju inte som om om jag direkt tänkte "Nu ska vi göra så den här scenen ser ut som från den filmen" eller något sånt. Det är den typen som man känner och vet att den är där, lutar sig mot det utan något försök att indikera eller så.
Det är kul att du rollsatt 80-talsikonen Barbara Crampton ("Re-Animator", etc.). Hur gick det samarbetet till? Hade hon några tips från 80-talseran?
- Hon hade en del historier. För mig så ville jag att åtminstone en av skådespelarna skulle vara någon från det klassiska genrestallet. Barbara är praktiskt taget pensionerad nu så folk tänker inte på det. Det är kul att använda en skådespelerska som Barbara och sätta dem i ett nytt perspektiv. Mammakaraktären skulle egentligen kunnat spelats av vem som helst men det är mer intressant att ha någon men den slags referenspunkten. Och det är något fans av genren kan relatera till, och finna fler sätt att engagera sig i filmen.
"You're Next" är en väldigt fysisk och våldsam film. Vad var de största utmaningarna?
- Den största utmaningen var definitivt den stora mittpunkten i filmen, sekvensen med attacken under middagen där familjen samlas och pilar börjar skjutas in. Det var det ögonblicket jag började tänka att jag kanske tagit mig an mer än vad jag klarar av... Jag tror att på tredje eller fjärde inspelningsdagen så började vi hamna lite efter schemat, vilket är vanligt och hänt på varje film jag jobbat med. Vad du än gör så är du alltid en scen efter. Så när vi kom till den scenen så visste jag att för att få hela middagsatmosfären till liv så behövde vi lite tung improvisation mellan skådespelarna. Så vi lät Ti West och Joe Swanberg att spela i den. Karaktären Ti spelar är regissör, Ti är regissör själv. Så han hade det lätt för sig att inte fejka. Men han är även nära vän med Joe så jag visste att de kunde ha ett bra gräl mellan sig fram-och-tillbaka, och alla andra vid bordet fann så småningom ljuset så det hela kändes riktigt. Men med det så skapades så mycket material. Jag tror att bara den scenen kom upp i 12 timmar av material, bara dialogen och början av attacken. Så det var mycket tagning efter tagning efter tagning efter tagning, vilket försenade oss ännu mer.
- Sen var hela actiongrejen ny för mig också. När du har cirka tio-elva karaktärer vid ett bord och sedan en attack så skingras de alla runt om i rummet. Så man måste tänka medvetet för sig själv "När jag filmar denna scen, var kommer denna karaktär befinna sig och hur matchar jag det med denna bild och får allt att stämma?". Du måste hela tiden tänka ut när du ska visa vad, så du inte målar in dig själv i ett hörn. För om du har någon som springer omkring i bakgrunden i en bild och i nästa så ser man dem igen och då står de kvar, så kommer det inte att matcha. Utan att se själva scenen så är det ganska svårt att avgöra när karaktärerna ska röra på sig, vad man ska klippa, var och när, så man måste filma mycket material för att få det att funka. Så det var utmaningen som inleddes denna dag. Insikten att "Herregud, vi måste filma så mycket för att detta ska funka!". I stort sett halva filmen är skräck eller action så ur det perspektivet och att inte ha gjort något sånt förut så var det ganska skrämmande... (skratt)
Du nämnde Simon, Joe och Ti. Ni och även A.J. Bowen (skådespelare) har jobbat mycket tillsammans. Är ni ett stort gäng vänner och kanske därför era filmer blir så uppskattade?
- Ja, vi är alla vänner och känner varandra väl men sättet vi kan umgås är faktiskt genom att göra film tillsammans. Vi bor i olika städer och har olika, galna scheman. Så jag träffar dem inte så ofta utanför jobbet. Att jobba med alla är ett sätt att umgås och utväxla den vänskapen. Det händer ofta. För skådespelare att jobba väldigt bra tillsammans så måste man kunna visa tillit. Ibland är sättet att göra det genom att finna skådespelare som känner varandra. Då har du redan den gruppsammanhållningen som du satt ihop i tidigare filmer. Finns det en roll som passar eller som i detta fall då vi skrev roller åt dem så funkar allt i slutändan.
Ni verkar alla jobba bra ihop.
- Ja, och allt kommer från den trygghetszonen. Nyligen gjorde jag min första film där jag inte använde några av de jag brukar. Den heter "The Guest" och är en slags thriller. Det var en rätt läskig upplevelse att gå in i eftersom jag är van vid att ha samma grupp av människor omkring mig varje gång, som skådespelar och så. Det var många frågetecken kring om jag skulle kunna få tillbaka den bekväma fram-och-tillbaka-känslan igen. Det slutade bra men fick mig ändå att inse vilken sluten cirkel vi jobbat med.
Efter flera skräckfilmer, har du något intresse att göra något utanför genren?
- Jag älskar skräckfilm. Den senaste vi avslutat, "The Guest", är mer en rättfram thriller, komisk på vissa sätt som "You're Next". Så det är egentligen ingen skräckfilm men intressant nog är det den första jag gjort utanför skräckgenren som är en min egen långfilm och där jag inte jobbar med Swanberg och de killarna. En av mina egna filmer helt enkelt. Men även om det inte är en skräckfilm så finns det fortfarande många skräckreferenser. Vi spelade på vissa saker som en skräckfilm, ungefär som en John Carpenter-film. Så även om vi lämnade genren så kommer vi fortfarande tillbaka till de inspirationerna. Jag kommer säkert göra något som är icke-skräck på ett extremt sätt och kommer troligen också göra ännu en skräckfilm i stil med "You're Next" längre i framtiden. Jag är inte en av de regissörer som påstår att man gör skräck för att få göra riktig film. Jag tycker skräck är riktig film. Jag kan ha ett mörkare synsätt på saker och ting, och det reflekteras bra i skräckfilmer. (skratt)
Alltid kul att höra eftersom många regissörer gärna avstår från skräckfilm.
- Ja, det är fånigt att låtsas att skräck inte är en riktig genre eller lika viktig som ett drama. Faktum är att jag tycker den bästa regissören som någonsin levt, Stanley Kubrick, gjorde även den bästa filmen som någonsin gjorts och dessutom var en skräckfilm, "The Shining". Och det är ingen slump. Duger det åt Stanley Kubrick så duger det åt vem som helst.
Har du några drömprojekt?
- Ja, jag har några projekt. Det är roligt för direkt efter jag gjort "You're Next" så var det första gången där jag hade råd att tänka "Hmm, vad vill jag verkligen göra nu?". Innan dess kunde jag inte riktigt det. Jag fick åsidosätta alla drömprojekt eftersom de var för orealistiska. Vår första film "A Horrible Way to Die" gjordes på en budget på 7000 dollar, superlågt. Så när vi påbörjade den tänkte jag mest "Vad för slags film kan vi göra så här billigt?" för det var den enda summa pengar som vi fick folk att ge oss. Så vi snackade in oss på ett slags seriemördardrama och det gav oss vårt nästa steg, vilket var "You're Next". Och efter det insåg man att det här var ju faktiskt en riktig succé! Och nu är det mest var går vi härifrån? Det tog faktiskt ett år innan jag och Simon visste vad vi ville göra härnäst. Och nu måste min hjärnaktivitet förändras och anpassa sig eftersom det finns massvis av filmer jag öppnat upp mig inför och som jag definitivt tycker vi ska göra. Men det är intressant för förut hade jag inte kunnat berätta om någon av dem men nu kan kommer minst tre på tal som vi definitivt bör göra. Jag vet precis vilket tillvägagångssätt vi ska ta när vi får ett manus och en budget, vilket båda är möjliga! (skratt)
Så "You're Next" har öppnat en del dörrar?
- Absolut. Bara att ha en film på biograferna ger dig tillräckligt med energi, speciellt när det är en lågbudget som hittat till bio. Speciellt när den är så väl mottagen, som "You're Next" blev, så gör det folk bekväma att jobba med dig. Även om vi som sagt inte slog några kassarekord så kan folk säga att vi inte gjorde något fel. Filmen fick bra kritik, det var en ny slags grej, allt var spännande, bla bla bla. Så det skapar nya möjligheter.
Adam Wingards "You're Next" har biopremiär 15 november.
