Regissören försvarar de brutala morden i "Halloween Kills"

Regissören David Gordon Green var mest känd för den pårökta komedin "Pineapple Express" och Nicolas Cage-dramat "Joe", när han blev kontaktad av Blumhouse angående en "Halloween"-reboot. Som ett stort fan av originalet tackade han genast ja - och fick väcka liv i en ikonisk skräcklegend med stora framgångar på bio.

Nu släpps uppföljaren "Halloween Kills", del två i en planerad trilogi.

- Det känns som en dröm, att få leka i Haddonfield med Laurie Strode och Michael Myers. De har blivit en del av populärkulturen tack vare karaktärerna och musiken, och folk vill se mer. Rädsla är kul. Det är skönt, speciellt i dessa tider, att kunna kliva in på en trygg och säker plats och bli skrämd, berättar Green under en presskonferens där MovieZine närvarade.

 

 

Första filmen var en nostalgisk throwback till 70-talet och den ikoniska originalfilmen med mycket fan service, och besvarade frågan: vad har Laurie Strode och hennes maskerade plågoande Michael Myers haft för sig de senaste 40 åren? Andra filmen vrider istället upp skräcken, våldet och blodet medan fokus skiftar till andra överlevande i Haddonfield - varav flera är kända från Carpenters "Alla helgons blodiga natt".

Jag passar på att fråga David Gordon Green om hur han ser på den nya trilogin som helhet. 

- Jag kan verkligen bara prata om de första två. Det handlade om att ta med befintliga fans och bjuda in dem till vår berättelse. Vi ville hedra vad John och Debra (Hill) hade gjort år 1978 och känna att vi fick fansens tillit och stöd, samtidigt som vi bjöd in nya fans. Det handlade om att vara trogen mot karaktärerna och den här världen, och samtidigt sätta vår egen signatur på det.

- Det är kul att hitta den balansen, där man kan leka med klyschor och troper varav många ”Halloween” var först med att uppfinna. Och sen ville vi göra något innovativt, kliva över gränser och ser vad som händer när vi testar franchisen - hur långt kan vi gå?

 

 

Vad har hänt mellan ”Halloween” och ”Halloween Kills”?

- Det är en direkt fortsättning som börjar där förra filmen slutade. Laurie blev huggen i magen och Michael lämnas i källaren på ett brinnande hus. Var tar man vägen därifrån? Det är en utmaning för oss som manusförfattare, efter ett tillfredsställande slut. Hur bygger man vidare på historien och får alla karaktärer att konfrontera honom igen, och nå en upplösning? Ok, jag skulle inte säga att ”Halloween Kills” är en upplösning men den fokuserar på ett helt samhälle, vi har med nya och gamla karaktärer, och vi har kul med allt kaos.

 

Det är intressant hur staden Haddonfield är som en egen karaktär i filmen. Det handlar inte bara om Laurie och hennes familj som slåss ensamma.

- Ja, den första filmen handlade om tre generationer av kvinnor och deras trauman och hur de konfronterar Michael Myers. Denna handlar om hur den rädslan påverkat ett helt samhälle. Vi möter andra karaktärer, vissa från Johns originalfilm från 1978, andra från vår film från 2018. Vi får se hur de handskas med sina rädslor men också hur Michael reagerar på allt - för de gjorde honom riktigt förbannad i den förra filmen när de låste in honom i en brinnande källare. Så när han lyckats ta sig ut släpps helvetet lös.

Det finns en del väldigt brutala mord i filmen. Hade ni brainstorming kring vem som kunde komma på de sjukaste?

- Haha, vi har en del sjuka personer i vårt team, men allt kommer ur en sund plats. Vi har en skiss för vem som ska dö, och måste komma på hur. Där finns återigen en balans att hitta. Man filmar något och vet inte om man kommer få klippa ned det till något mer subtilt, och ibland vill man hellre leka med det groteska och det äckliga. Mitt mest spännande bidrag i manusförfattarrummet var något jag aldrig hade sett i en film - en kniv i armhålan. Så vi fick fundera ut hur det skulle ske.

 

 

- Det är en pågående diskussion, ett ständigt kreativt samarbete mellan författarna, makeup och effekter med kamerateamet och slutligen med klipparen.

- Och det extrema våldet i ”Halloween Kills” är mer instinktivt, det blir så småningom nästan abstrakt. Vi klippte på ett sätt som kändes rätt och kändes levande, och inte nödvändigtvis relaterat till manuset eller våra intentioner. Filmen fick ett eget liv i klipprummet. När vi kände att vi träffade rätt med oss själva som fans, då visste vi att det kommer hitta sin publik.

Filmen känns som en klassisk slasher från 80-talet, vad tänker du kring det?

- Det är en stor komplimang, spännande att höra.

 

I en era av uppföljare och remakes, hur skiljer sig ”Halloween” från alla andra franchiser?

- Som John Carpenter brukar säga handlar det om den enkla berättelsen. Det handlar om att försöka behålla The Shape som något simpelt, vi vill inte gå på djupet med några psykologiska förklaringar. Titta på hur John beskriver masken i originalmanuset: där finns ingenting, inga uttryck. Det var det jag älskade, att man kan applicera sina egna rädslor på den blanka duk som är Michael Myers. Michael uttrycker ingenting. Det gör honom så läskig. Vi vill hålla fast vid det där simpla, när vi tar med honom på vår egna kaotiska resa.

 

 

- Den perfekta filmskurken är någon man älskar att hata, du vet. Allt från Hannibal Lecter till Bad Ronald eller Michael Myers. Det är kul att hitta karaktärer som man vill se mer av. Det är vad som gör en fantastisk franchise, och vad som gör skurkarna ljuvligt onda.

 

Hur är dina minnen av originalfilmen?

- Jag minns att jag såg den för första gången, 11-12 år gammal när jag sov över hos en kompis. Mina föräldrar var stränga och skulle aldrig låta mig titta på något sådant. Jag såg den och blev så traumatiserad att jag ringde hem och bad dem hämta mig, så jag kunde sova i min egna säng.

Och vad kan du avslöja om "Halloween Ends"?

- Den skrivs, den designas och den förbereds i detta nu. Utan att avslöja något vill vi ta det episka galenskapen i ”Halloween Kills” och dra det mot en intim upplösning.