Det är åtta år sedan Orvar Säfström slutade på "Filmkrönikan", men han är fortfarande väldigt synonym med SVT:s klassiska program. MovieZine satte sig ner med pratglade Säfström för att höra hur han ser på dagens filmkritik och vad som är hans bästa minnen från tiden i branschen.
Var har du hållit hus de senaste åren?
- Ja, det kan man fråga sig. Det har faktiskt gått ganska lång tid nu, för nu är det åtta år sedan jag slutade på "Filmkrönikan". Under de här åren har jag gjort en himla massa grejer, framför allt så producerar jag konserter med symfoniorkestern. Det är främst konserter med filmmusik och TV-spelsmusik. När jag bodde i Malmö var jag även fast krönikör i Sydsvenskan. Jag har haft fullt upp, men har kanske inte synts i rutan.
Nu kör du "Studio Orvar" på webben, vad var det som lockade dig tillbaka till recenserandet?
- Redan när jag gjorde "Filmkrönikan", för 10-12 år sedan, så hade vi en stor intern diskussion om att göra om grundtanken. Inte programmet, för det gjorde man hela tiden. Vi tyckte redan då att det hade börjat förändrats, man hade börjat ladda ner och att folk köpte DVD:er. Vi tyckte det var bisarrt att Sveriges enda program skulle kretsa kring vilka filmer som hade biopremiär i Stockholm den veckan. Vi ville utgå från det sätt folk ser film på, men då kröp det fram att SVT:s huvudsyfte var inte att lyfta fram film, utan att det var bra gratisreklam när betygssymbolerna syntes i bioannonserna.
- Mitt huvudsyfte var att få folk att undvika de dåliga filmerna och istället se de bra. Efter "Filmkrönikan" har jag fått agera jourhavande filmtipsare, så när jag fick frågan tyckte jag att det lät som en jättebra idé, då dagens utbud är så sjukt stort.
Hur mycket har du saknat det?
- Jag vet inte, som du vet också ser man jävligt mycket skit, haha. När jag gjorde "Filmkrönikan" var jag ensam programledare, så jag såg nästan allt som gick upp på bio i Sverige. Man kunde se tre polisfilmer, någon sequel till en Meg Ryan-komedi och när man kom hem blåste man rent skallen med att kolla "Taxi Driver", haha. Däremot har jag saknat att se film jätte, jättemycket.
Orlando Bloom vid premiären av "Sagan om Ringen"
Hur har filmrecensionerna förändrats sedan du var aktiv?
- De blir mindre och mindre. De professionella medierna har tre rader och en betygssymbol. Sedan har vi enormt mycket fanrecensioner, det vill säga av entusiaster och där kan det vara uppsatser. Något som jag alltid haft svårt för, är recensioner jag inte kan förhålla mig till. Jag behöver inte ha gemensam smak med dem, men vår grundsyn måste stämma överens. En slumpmässig recension av någon jag inte känner till säger mig ingenting. Jag är så trött på den upphöjde filmrecensenten som en guru står och talar om vart folk ska gå. Det är en utdöende ras, men det finns några stycken som krampaktigt håller sig kvar.
Hur ska en recension se ut för att attrahera yngre människor?
- Man ska prata som man pratar med en god vän. En åsikt underbyggd av kunskap. Man ska tala från hjärtat, men motivera dina grejer på ett tydligt sätt. Var naturlig i ditt tilltal, det är jätteviktigt. Det tror jag var orsaken till att jag blev populär en gång i tiden, man pratade till folk och inte ner till folk.
- Ett tips som jag alltid ger exempelvis en 20-åring som vill bli filmrecensent är att se dålig film. De har sett Bergman, Tarantino och massa annat, men då blir det att allt som inte är superklassiker blir en etta. Allt som inte är jättebra är jättedåligt, vanligt misstag bland nybörjarna. Man måste kunna säga hur Meg Ryans nya film skiljer sig mot hennes förra och inte hur mycket bättre än "Gudfadern" den är, för det är den inte.
Ditt roligaste minne från tiden från "Filmkrönikan"?
- Även om den har stötts till uttjatighetens gräns, så är när jag intervjuade Mickey Rourke i Cannes en klassiker. Jag skulle intervjua honom om "Sin City" och han sitter där extremt sliten och är hes. Han såg ut som han hade ramlat ner i köttkvarnen. Mitt under en fråga avbryter han mig och säger: "Could you turn your head for me? Oh nice, I could never grow side burns, but if I could I would have them just like that". Det var killen man växte upp med i filmer som "Rumble Fish" och "Angel Heart"!
- En annan grej var precis innan "Filmkrönikan", SF frågade mig om jag ville åka till London för "Sagan om Ringen" och intervjuer med casten. Men ZTV ville inte betala, så jag bekostade det själv. Jag intervjuade alla, varenda liten hobbit. Sedan fick jag en dag ledigt innan det blev galapremiär och det var den häftigaste fest jag någonsin har varit på. Allt var uppbyggt i "Sagan om Ringen"-stil i en lagerbyggnad i hamnområdet. Men det var inte det som var det häftiga, det häftiga var att det fanns inget VIP-område. Alla skådisar och Peter Jackson bara gick omkring som alla andra. Man hade slagits om tre minuter-intervjuer med de här herrarna och sedan satt jag och Peter Jackson i 30 minuter och drack öl, där vi diskuterade vad han skulle göra med DVD-utgåvorna. Senare hamnade jag i pissoaren med Orlando Bloom. Äntligen någon som fattade vad lyx var, inte att få gratischampagne utan att få stå med Liv Tyler i baren! Det är något man alltid kommer att komma ihåg, det var en sådan fantastisk kväll.
- Den sorgligaste var när jag intervjuade Brittany Murphy för "Sin City". En ointressant skådis tyckte jag när jag blev tilldelad den intervjun, men hon var smart, rolig, öppen. Efter våra 3-4 minuter hade gått satt vi 15-20 minuter till och pratade. Vi pratade Bo Widerberg-filmer, vart hon var på väg och skulle vilja göra i karriären. Världens bästa samtal. Men kort efter så dog hon.
Brittany Murphy och Mickey Rourke i Cannes
Fem tips från Orvar Säfström:
"Top of the Lake" - En mörk TV-serie som jag verkligen gillar. Den och många andra TV-serier har en svärta man inte har i Hollywood och att det får ta tid.
"Miami Vice" - Jag älskar "Miami Vice", för det är så otroligt stilbildande. Jag vet att många som säger att det är mossigt, det är så 80-tal. Nej säger jag. Det är ett otroligt bra tidsdokument.
"Röjar-Ralf"- Den här tycker jag väldigt mycket om. Det är en väldigt schysst uppdatering av "Toy Story", samma upplägg men i TV-spelsmiljö. Det är ovanligt lite pekpinnar för att vara en animerad familjefilm och mycket roliga referenser. Den är skitrolig.
"Hit and Miss" - En TV-serie i åtta delar. Handlar om en trans-person som är maffians hitman. Det är en lågmäld, sktiig, brittisk, hård och tuff serie. Den ska man definitivt kolla på.
"House of Cards" - Alla kollar på "House of Cards", men kolla in originalet. En väldigt brittisk serie som är kul att kolla in som parallell till nya serien med Kevin Spacey.
