Ralph Fiennes om “Konklaven”: Det är ingen actionfilm utan en reaktionsfilm!

När “Konklaven” förhandsvisas i New York med både Ralph Fiennes och Isabella Rossellini på plats för att svara på frågor blir det en både spännande och djupodlad diskussion. “Konklaven” har ju redan blivit en Oscarstippad snackis och både Fiennes och Rossellini är imponerande i sina respektive roller.

 

Filmen handlar om hur en efterträdare ska utses till den nyligen avlidne påven. Fiennes rollfigur Lawrence ansvarar för att övervaka valet bland ett hundratal kandidater som kallats dit för att rösta. Men tågordningen är inte mer helig bland kyrkans män än i vilket annat politiskt sammanhang som helst, då de flesta vill åt påveämbetet för sig själva. Det viskas och smids planer i korridorerna, intrigerna tätnar, och fällor gillras för att besudla de andra kandidaternas rykten.

 

Scenografin är spektakulär, medan ritualerna är minutiöst återskapade och sker i långsamt tempo. Mycket av skådespeleriet är ordlöst, lyssnande, reagerande. Fiennes skämtar under samtalet att det inte är en actionfilm utan en reaktionsfilm. Vidare får vi veta att hans rollfigur egentligen var en italienare, men att de gjorde om honom till engelsman för att han inte ville hålla på med brytningar.

 

“Det finns filmer där skådespelare gör italienska accenter men jag ville inte göra det” förklarar han till publikens högljudda instämmande. En liten känga till Adam Driver måhända?

 

Rossellinis rollfigur Syster Agnes som underordnad nunna syns och hörs mindre i filmen, men är fortfarande en viktig del. Uppväxt som hon är i Rom känner hon till mycket av staden och dess katolska kultur. Hon berättar hur hennes mamma Ingrid Bergman brukade smyga ut för att luncha på L'Eau Vive som drevs av nunnor. Hon var alltid förföljd av paparazzi men restaurangen var en fristad eftersom nunnorna inte hade någon aning om vem hon var. Dit tog nu även Rossellini sina kollegor som blev mycket imponerade.

 

Allt detta och mer därtill får vi veta under det efterföljande samtalet.

 

 

 

Fiennes: Peter Straugham är en fantastisk manusförfattare, och man vill hela tiden veta vad som kommer att hända härnäst. Jag har inte läst boken, men tyckte att rollfiguren var underbar i manuset. Han lyssnade och undersökte. Han påminde mig lite om en latinska version av George Smiley. (Skratt.)

 

- Uppenbarligen har han sina inre konflikter, vilket gjorde det intressant som skådis, och hur han måste reagera på alla dessa berättelser och avslöjanden kring de andra kandidaterna. Så rollen kändes rik på möjligheter.

 

Rossellini: Jag läste manuset och jag älskade det. Jag måste säga att jag var tvungen att läsa slutet två eller tre gånger eftersom jag inte förstod om det var engelskan eller?

 

Fiennes: Det är inte förvånande. Jag följde inte riktigt med i slutet heller. Vad hände? (Skratt.)

 

 

Fiennes: Som ni kommer se i filmen, så pratar han hellre med Benita än promenerar runt i trädgården. Han har haft problem med sin bön, och bönen tror jag är grunden för en präst. Bönen är förmågan att kommunicera med Gud, den slutliga kommunikation med det gudomliga. Jag tror att det är en ganska helig sak för en präst att känna att den där interaktionen inte fungerar. Jag ser det mer som en form av meditation eller en dialog. Att inte längre ha tillträde till den dialogen måste vara plågsamt.

 

 

- Jag tror att Lawrence i början av filmen tvivlar på sin eget förmåga att fortsätta med sin tro. Vad är det han är del av? Det är frågan. Sedan måste han organisera den här församlingen, vilket är ett chefsjobb med mycket stress, berättar Ralph Fiennes.

 

- Hur jag förberedde mig? Jag var tvungen att prata italienska. Jag var tvungen att lära mig alla dessa ritualer, vilket krävde lite hemarbete. Jag tror att varje skådespelare går sin egen väg. Jag gillar att läsa manuset i detalj och att tänka på vad som finns bakom varje rad och vilka tankar eller reaktioner jag potentiellt kan ha när jag lyssnar på en annan karaktär i scenen. Det är mycket att tänka på.

 

- Jag är katolik. Jag uppfostrades som katolik av min mamma. Även om jag gjorde uppror när jag var 13 år så har jag burit med mig en fascination kring tro och vad det innebär att ha någon form av andlig kraft. Mina barndomsminnen kom tillbaka. Min mamma är död men jag pratade med min moster, som också har samma katolska uppväxt. Jag berättade att jag ska spela kardinal, och då sa hon att “åh, du måste se till att göra det rätt”.

 

 

Fiennes: Ja, i Robert Harris bok heter han Lomelli. Han är italienare. Jag gillar en utmaning och visste att jag troligtvis skulle kunna spela italienare. Det finns filmer där skådespelare gör italienska accenter men jag ville inte göra det. (Skratt) Det finns två engelska kardinaler på riktigt. Faktiskt har ytterligare en lagts till så det är rimligt att ha engelsmän i Vatikanen.

 

 

Rossellini: Hon är närvarande som en skugga. Jag uppskattade hur regissören, Edward Berger, visuellt skapade detta patriarkala samhälle som är den katolska kyrkan. Kardinalerna pratar och diskuterar, och i bakgrunden syns vi nunnor. Vi städar och ser till att allt tas om hand men vem uppmärksammar detta? Vi är bara där.

 

- Jag var också uppväxt som katolik. Jag växte upp i Rom, så jag var bekant med debatten inom kyrkan; den politiska om att vara mer liberal eller mer konservativ. Kvinnornas roll? Ska den utvecklas eller ska de respektera traditionen? Men jag gick i en katolsk skola, och nunnorna där hade stor auktoritet, även om deras roll i kyrkan var underkastelse.

 

- Och nu ska jag berätta något riktigt konstigt, som jag hoppas ni förstår. Min mamma var Ingrid Bergman, en skådespelerska med en fenomenal karriär. Och det var ovanligt på den tiden i Italien att kvinnor arbetade. Men min mamma sa att skådespeleriet valde henne, att det var ett kall. Och nunnorna som jag gick i skolan med, de använde exakt samma ord. De sa att vi hade ett kall, att vi följde vår passion.

 

- På så sätt var de väldigt målmedvetna kvinnor som vågade följa sin passion. En av dem berättade för mig hur mycket hennes mamma grät när hon bestämde sig för att bli nunna, för mamman ville bli mormor. Och det gick ju inte som nunna. Mamman frågade om hon inte bara kunde gå till kyrkan varje dag? (Skratt.) Så jag var bekant med den bakomliggande passionen.

 

 

Rossellini: Ja, det är en komedi om en förtjusande nunna som lär en ung pojke hur man slåss och är stark. En underbar film.

 

 

 

Fiennes: Även om du lyssnar så är du väldigt aktiv, du lyssnar ju på mig nu. Vilken filmklippare som helst kan intyga att när en kille pratar är det helt meningslöst om man inte har ett reaktionsklipp. Det här var en fantastisk reaktionsroll, antar jag.

 

- Det handlar om att ha mycket känslor, att vara full av verklig uppmärksamhet och lyssnande. Man är full av inre action, tankar och skiftande känslor som händer när man lyssnar. Och närbilderna; ögonen är ju själens fönster, inte bara för Lawrence utan vi ser in alla kardinalers ögon. Det helt klart ingen actionfilm, utan en reaktionfilm, skrattar han.

 

Rossellini: Filmen visade verkligen uppdelningen och hur kvinnans roll ser ut; tyst, lydig, och tjänande versus mannens roll på ett sätt som jag uppskattar. Jag beundrade hur regissören under en tagning i början av filmen verkligen utnyttjade filmens medium, som ju också är en bildkonst. Kameran var placerad väldigt högt upp, och han filmade oss små på långt avstånd. Nunnorna är klädda i blått, och kardinalerna i rött. Han fick oss att korsa bildrutan snabbt och bestämt, förmodligen på väg till köket, medan kardinalerna strosade runt och pratade i lugn och ro.

 

- Jag tänkte på hur fantastiskt han etablerade rollerna visuellt, som en målare. Och jag kände sådan lust för att agera även om jag bara syntes som en liten blå prick. Så berättelsen förmedlas på många olika sätt, via hjärtslag, andetag, och inte bara ord.

 

 

Rossellini: Ja, det jag sa var ett exempel på hans koreografi. Även de gånger han ramade in mig i närbild medan jag lyssnade, så lyssnade jag med all kraft. Och han förstår att som skådespelare kan man inte bara lyssna på tystnad, så han lade till din röst (till Fiennes) när du gjorde det där vackra talet om att visshet inte är bra, utan tvivel och mystik är anledningen till att vi har religion. Att det är själva kärnan i religionen.

 

- Han spelade upp hela ditt tal, och jag lyssnade på inspelningen som naturligtvis skulle ha skett utanför rummet. Så jag uppskattade hans känslighet att förstå hur mycket det hjälper en skådespelare att lyssna och reagera på det man hör. Det var så vackert.

 

 

Fiennes: Scenen som verkade kräva den mest detaljerade koreografin är den första röstningsscenen, som jag vet var viktig för Edward. En scen vissa regissörer skulle kunna vara för otåliga för, men jag tror att Edward verkligen ville att publiken skulle förstå att så här fungerar ritualen, och det här är den tid det tar. En kardinal går upp och lägger röstkortet i den stora urnan, som sedan träs på snöret med nålen.

 

- Han ville att publiken skulle se hur koreografiskt det var, vilket krävde många vinklar. Och det som intressanta var hur vi sjönk in i det. Skådespelarna och alla bakgrundsskådespelare som spelade kardinaler skapade den här atmosfären tillsammans där ritualen kändes viktig. Det var väldigt intressant. Vi filmade i en välgjord kopia av Sixtinska kapellet, och känslan av att vara i kapellet var mäktig.

 

 

Rossellini: Cinecittà studios är magiska för mig eftersom min pappa och hans vänner, Pasolini, Visconti, jobbat där. Men jag tror också att de efterlämnade en otrolig kultur av hantverkare, så att målarna, snickarna, och byggjobbarna kunde återskapa Sixtinska kapellet så att det såg ut precis som det riktiga. Vi var alla djupt imponerade. Jag kände mig så stolt eftersom jag visste att det fanns flera generationer av söner och döttrar precis som mig, som fortsatt den här traditionen med att skapa dessa vackra uppsättningar genom åren.

 

Fiennes: Visst var det fantastiskt att vara i Rom. När vi var lediga promenerade vi runt och gick in i olika kyrkor, och på helgerna gick jag till St Peterskyrkan. Om jag ska vara ärlig har jag faktiskt en lite Lawrence-liknande motvilja mot St Peterskyrkan. Det är så stor, allt är så storslaget, jag går runt och undrar vart Jesus finns i den här enorma oktagonstrukturen.

 

- Missförstå mig rätt, där finns underbara statyer, konst av Michelangelo, gripande och underbara målningar, religiösa målningar, Caravaggio i Rom. Här finns många kyrkor och man ser präster och nunnor gå runt på gatorna varje dag, människor som har valt ett religiöst liv.

 

- Men ska vi prata om Città är det lite ironiskt att Italien har några av de bästa hantverkarna som skapar fantastiska miljöer som det Sixtinska kapellet, en underbar tradition av filmskapande och fantastiska akeupartister. Città själv däremot, förlåt mig men jag tycker den behöver en rejäl ansiktslyftning. Det är underbart att Fellini filmade här, men stället håller på att falla sönder.

 

- Så man kan romantisera platsen men jag vet att det kostar ganska mycket att filma där. Och så gör man en väldigt tyst scen och hör plåttaket knaka och knarra i de växlande temperaturerna. Man betalar ju för ljudisolering medan taket rör på sig och låter? Förlåt, men det är en tanke bara som jag hade.

 

Rossellini: Den byggdes 1930, tror jag, och var perfekt vad gäller ambition.

 

 

 

Rossellini: Energin är med i varje scen, så ni skulle kunnat följa med oss ​​på de många middagar vi hade tillsammans i Rom. Vi besökte också kyrkor. Jag tog med Stanley till en restaurang han aldrig hade varit på som hette L'Eau Vive och drevs av nunnor. Namnet är franskt eftersom det är en fransk orden. Min mamma brukade gå dit eftersom hon alltid var förföljd av paparazzi. När hon gick ut och åt kom folk fram och bad om en autograf. Så hon brukade gå dit eftersom nunnorna inte kände igen henne. Jag minns en gång när en kom fram och sa, jag hörde att du var en skådespelerska, en berömd skådespelerska.

 

- Så jag tog med mig Stanley och Jean dit, och de sjunger. Där är fullt av kardinaler, naturligtvis, eftersom vi är i Vatikanen. Vatikanen är en stad i Rom, och det är den mest internationella. Det finns människor från Afrika, från Asien, från Amerika, och från Sydamerika. Och det är i dessa restauranger där du ser alla dessa olika etniciteter och nationaliteter, och de sjunger, de ber och de äter. Stanley var fascinerad.

 

Fiennes: Ja, Stanley är briljant. Lysande. En underbar motspelare. Samma sak med John Lithgow och Lucian Msamati. Carlos Diehz var ingen skådespelare när han kom, men han var en fantastiskt skådespelare när vi var klara. En underbar själ, en fantastisk man; snäll, och öppen. Alla de fina egenskaper man ser hos honom hade han naturligt. Sergio Castellitto, som spelar en skarpt högerradikal kardinal, Kardinal Tedesco, är fantastisk och härlig att vistas kring. Vi var ett kul sällskap, ett skådespelarsällskap. Och så hade vi den här lysande stjärnan i centrum.

 

 

Rossellini: Jag blev förvånad över att kostymdesignern bestämde sig för att göra alla kardinalskostymerna i Frankrike, för jag trodde att man lätt skulle kunna hyra dem i Rom. De säljer dem i alla fall i butiker, och även till nunnorna, men de är gjorda av polyester. Så när jag såg skillnaden, så förstod jag vad det innebar att ha andra material; sättet de faller och hur de rör sig. Det är verkligen ikoniskt, de är som målningarna i Vatikanmuseet, där finns en lyster och rikedom de lyckades rekonstruera. Jag vilken enorm skillnad det gjorde.

 

 

Fiennes: De var väldigt tunga. Kostymerna av polyester som de har i verkligheten är väldigt bekväma. Lisy Christl är en underbar kostymdesigner, och valde dessa av estetiska skäl, men ack - de där långa scenerna i Sixtinska kapellet under varma lampor, och bära dessa…

 

- Men produktionsdesignen handlar inte bara om Sixtinska kapellet, som faktiskt är befintliga kulisser du kan hyra, utan det handlar lika mycket att välja fantastiska platser som ger inspiration. Vi kunde ju inte välja Vatikanen, så de andra platserna valdes för att ge dig intrycket av att vi är i Vatikanen. Det finns ett underbart palats som heter Caserta i Neapel där vi spelade in några av scenerna mot slutet, och som skådis hjälper det att vara på en verklig plats.

 

 

Rossellini: Jag blev så rörd när jag läste manuset och lyssnade på Ralph som Kardinal Lawrence när han talar om visshet och tvivel. För mig är det vad filmen handlar om. Filmen beordrar en att tvivla, och visar på människors begränsning. Du kan ha åsikter, och försöka skilja på bra och dåligt, men i slutändan är vi människor, och vi kan ha fel, och det gör en ödmjuk. Att få acceptera tvivel tror jag är filmens styrka.

 

- Jag går inte i kyrkan men jag växte upp katolik. Min mormor var väldigt religiös och likaså min faster som jag var väldigt fäst vid. Det här är en väldigt religiös film på grund av Lawrences ödmjukhet och hans acceptans.

 

Fiennes: Ja, jag tror att jag håller med. Det finns säkert folk som kommer att bli stötta, men jag tror inte att filmen är något helgerån eller någon sorts förenklad kritik av den katolska kyrkan.

 

- Vi känner alla präster och nunnor, madrasas eller rabbiner, eller grekisk-ortodoxa präster. De är människor, de är inte alltid helgon, och det är det som ofta är berörande hos människorna som har det engagemanget, och väljer det sättet att leva. Vi vet att det finns överträdelser i alla religiösa organisationer. De drivs av människor med en strävan efter något, men som ibland misslyckas. Jag fann att slutet på filmen verkar ställa frågan om vem som är rätt person att vara den andliga ledaren för denna kyrka? Vem har djupast andlig visdom?

 

"Konklaven" får svensk biopremiär 20 december.