Rob Savage är lågbudgetregissören som använde pandemin som inspiration till skräckfilmen ”Host”, om en grupp vänner på Zoom och en dödlig förbannelse. Filmen, som utspelade sig helt på datorskärmar, måste ha imponerat på några högt uppsatta filmchefer, för snart fick han sitt livs erbjudande - en adaption av en skräckhistoria signerad Stephen King.
Inför biopremiären av den obehagliga ”The Boogeyman” pratar vi med regissören om filmens skickliga hantverk, leken med mörker och ljus, hyllningarna från King själv och hur sommarens kanske läskigaste filmmonster kom till.
Din film handlar såklart om monster i garderoben, men även om sorg och en familj som har svårt att kommunicera. Vad lockar dig mest - det mänskliga dramat eller den övernaturliga skräcken och monster?
- I en bra skräckfilm kan man inte skilja det ena från det andra. Det är en av anledningarna till att jag älskar att göra skräckfilm. Jag kan ha de där jordnära, dramatiska scenerna där familjen kämpar för att prata med varann. Men jag kan också ha de stora scenerna där Boogeyman hoppar fram ur garderoben och attackerar folk. Ingen annan genre låter dig ha så kul och leka med visuella set pieces, samtidigt som du får tid att skildra de där tysta mänskliga ögonblicken. Det är varför jag kommer stanna i skräckgenren för resten av mitt liv. För i den här genren kan man göra vad som helst.
Skräckfans är härdade och de har sett allt. De vet vanligtvis vad de kan vänta sig och när nästa jumpscare kommer. Du lyckas ändå överraska din publik, berätta hur.
- Det är nog för att jag själv älskar skräck. Jag ser många skräckfilmer och vet vad publiken förväntar sig. När du sitter på bio så kan du många tricks. En del av mitt jobb är att överraska dig. Du ska tro att du vet vad som ska hända, men det läskiga kommer från ett helt annat håll. Du ska känna att det inte finns någon trygg plats. I många skräckfilmer är du trygg i dagsljus, men här utspelar sig en av våra läskigaste scener i dagsljus. Därefter vet man inte längre vilka scener som är trygga och inte.
Du fick möjligheten att filmatisera en av Stephen Kings noveller. Men fick du chansen att diskutera med mästaren själv, och kanske bolla tankar och idéer?
- Ja, han ville att vi skulle känna oss fria att berätta vår historia. Vi fick bygga ut novellen så som vi ville. Han var väldigt stöttande, och jag hade tur som fick ha kontakt med honom under hela processen. Det började på manusstadiet, han läste det vi skulle filma och gav oss några bra kommentarer. Han älskade det. Han gjorde en pressturné för sin bok och pratade gärna om ”The Boogeyman” som skulle bli film. Han lämnade oss ifred när vi filmade och lät oss göra vår egen grej.
- Jag minns att jag var så nervös när jag skulle visa honom den nästan färdiga filmen i slutet av förra året. Han såg den på en lokal biograf i Maine med sin brorson, och han älskade den. Han skrev ett långt brev om hur skrämd han blev och hur mycket han älskade prestationerna och detaljerna vi hade lagt in. Han visar fortfarande mycket stöd, han twittrar om filmen och hyllar den för att hjälpa oss få ut den så brett som möjligt.
Det måste kännas fantastiskt!
- Det är verkligen en lättnad. Hade han hatat filmen så hade jag väl aldrig fått göra en film igen.
Han hatade ”The Shining”, och det gick ju rätt bra ändå...
- Sant. Kubrick visste vad han gjorde.
Berätta om utmaningen med att filma så många mörka scener. Ofta är de i huset helt utan lampor, hur funkade det?
- Återigen, det handlar om att publiken ska känna sig otrygg. Den här varelsen lever och trivs i mörker. Jag ville alltid fylla bildrutan med så mycket mörker som möjligt. Det finns många mörka utrymmen man kan titta in i och föreställa sig något som ska hoppa fram. En del av det kom också ur designen av själva miljön. Vi byggde faktiskt upp hela huset i studio. Jag ritade storyboards och arbetade sedan med Jeremy Woodward, vår otrolige produktionsdesigner, för att bygga de där stora valvgångarna och dörröppningarna med mycket mörker i sig, så när karaktärerna rör sig genom huset finns det alltid gott om farliga platser där monstret kan gömma sig.
- Och som alla vet, Boogeyman lever i mörkret och man får använda ljus för att hålla honom borta. Vi försökte använda olika, unika sätt att dramatisera det. Det kan vara Sawyers månboll, julbelysningen eller den blinkande röda lampan på terapeutens kontor.
Och varelsen i sig är riktigt ruggig när den väl visar sig. Hur designade du din Boogeyman?
- Jag var ute efter något simpelt men starkt, och med en nästan barnslig logik. Tanken var att det här är en uråldrig varelse. Boogeyman är bara ett namn vi har gett honom, men varelsen har funnits sen tidernas begynnelse. Den lurade vid grottmänniskornas lägereld. Nu finns den i barnens garderob, och kommer att finnas även om hundra år. Den ska vara enkel nog att kunna ritas av ett barn. Så fort vi hade en design som vi gillade så ritade vi av den med kritor, som barn skulle ha gjort, för att se om den var så enkel som vi ville ha det.
Vad tycker du är det bästa sättet att uppleva en skräckfilm? På bio bland andra människor eller ensam hemma med alla lampor släckta?
- Det beror på skräckfilmen. Jag har gjort båda. Min film ”Host” var en found footage-film som ärligt talat ses bäst på laptop, när du är ensam hemma i ett tomt hus kring midnatt. Den här filmen, som de första skräckfilmer, upplevs bäst tillsammans. Det finns inget bättre än att uppleva här berg-och-dalbanekänslan med en publik.Att känna hur hela salongen, hundra personer upplever samma sak, fångas av spänningen och hoppar upp och skriker samtidigt. Inget slår det, ingen annan genre kommer i närheten.
Du nämnde ”Host”, som spelades in under pandemin. Vad lärde du dig under arbetet med den filmen? Och var det den som öppnade dörren till nya möjligheter som ”The Boogeyman”?
- Ja, jag erbjöds ”The Boogeyman” direkt efter ”Host”, då den blev så framgångsrik. Det jag lärde mig… även om det här är en studiofilm för många miljoner, där vi har alla resurser och kan göra nästan vad vi vill, så ville jag behålla lite av den spontana lågbudget-känslan från ”Host”.
- ”Host” var till stor del en improviserad film. Jag och skådespelarna hittade på mycket samma dag vi spelade in. Såklart kan man inte göra det på en studiofilm, men våra producenter och alla var så underbara och gav mig utrymme att improvisera ihop med skådespelarna. Jag kunde ändra mig samma dag, vi kunde skriva om scener. Jag kunde komma på en läskigare scen samma morgon och vi ändrade på något vi hade planerat i veckor. Det är lite av det där lågbudget-kaoset som jag fick med mig från ”Host”, och som gjorde den här filmen mycket mer levande.
”The Boogeyman” går upp på svenska biografer idag.
