Spoilervarning kring nya Netflixserien "Helikopterrånet".
November har historiskt sett varit en månad med många minnesvärda dagar för min egen del. 14:e november 2005 gick jag i åttonde klass, och då inledde jag en praovecka på Ica med att skära mig såpass djupt i vänster ringfinger att blodet sprutade ut över alla rotfrukter som låg på metallbordet framför mig. Grönsakerna som låg i skottlinjen gick inte att sälja. Ärret påminner mig om Ica-veckan än idag.
12:e november 2012 tog jag och min bästa vän vårt pick och pack och flyttade till ett proppfullt kollektiv i Oslo för att jobba ihop en massa cash, och 13:e november 2013 skördade vi frukterna av vårt slit när vi backpackandes på andra sidan jorden väcktes av en gigantisk, australiensk vattenödla som klivit in i vår bungalow för att rota efter mat i vår sopkorg. Nämnda ödla tatuerade jag in på vänsteraxeln tidigare i år.
Slutligen: 22:a november 2024 släppte Netflix miniserien "Helikopterrånet" och på premiärdagen såg jag hela sex avsnitt tillsammans med min sambo. Trots en intensiv jobbvecka och noll energi kvar i kroppen, satt vi där båda två och lät avsnitten avlösa varandra, samtidigt som tröttheten snabbt byttes mot nagelbitande puls. I de fem första avsnitten fick vi lära känna de rutinerade rånarna och följa deras minutiösa planering, och i det sjätte avsnittet "Showtime" kom äntligen crescendot.
Ingen lång tagning har varit lika hisnande som den i "Helikopterrånet"
Serien hade dittills varit riktigt vass, tack vare Daniél Espinosas hyperrealistiska regi där vi i många scener fått följa karaktärerna bakom deras ryggar, fått se allting utifrån deras perspektiv. Denna berättarteknik kände jag minsann igen från Espinosas stora genombrott "Snabba Cash". Redan här började jag ana att själva rånet skulle bli av samma art, men jag kunde ändå inte tro mina ögon när vi fick följa hela rånförloppet i en enda tagning.
Det har gjorts flera gånger förut. Det 13 minuter långa katastrof-introt i "Gravity" var utomjordiskt spännande, eller vad sägs om den plågsamma björnattacken i "The Revenant" där DiCaprio slängs åt alla möjliga håll under flera minuter. Den kostymklädde Joseph Gordon-Levitt som slåss i en roterande korridor i "Inception", och den haltande Clive Owen i framtidsdystopin "Children of Men". För att inte tala om både "Birdman" och "1917", två filmer som nästan helt och hållet ska föreställa att de är filmade i en enda tagning.
Alla dessa scener är briljanta, men inget av ovanstående exempel har golvat mig lika mycket som avsnitt 6 i "Helikopterrånet". Detta är något utöver det vanliga, just för att det balanserar händelserikedom med en äkta känsla av realism.
Regissören Daniél Espinosa, manusförfattaren Ronnie Sandahl och fotografen Juan Sarmiento (lägg det namnet på minnet!) väljer att skildra hela rånet i - vad som med lite filmmagi ser ut att vara - en enda tagning. Det börjar med att vi inuti helikoptern får följa rånarna Rami, Michel och Nicke när de flyger mot värdedepån G4S, med sikte på glaspyramiden. Med den nervöse och kokain-abstinenta piloten Axel bakom rodret landar helikoptern snart på taket, och istället för att klippa till en annan vinkel kliver kameran ut tillsammans med de tre rånarna.
I realtid får tittaren sedan följa med under hela rånförloppet, där alla problem som uppstår bara förstärker äkthetskänslan. Rami tar fram en slägga och börjar slå på glaset utan att det spricker, helikoptern flyger upp i luften men detta resulterar i att säckar nästan blåser bort från taket, extremt långa stegar dras ut men det är inte säkert att de räcker ner till nästa våning innanför glaspyramiden. Allting talar emot dem, och varje nytt hinder gör bara hela scenen mer spännande.
Glaset på pyramiden spricker till slut och trion fortsätter genom att klättra ner på den rangliga, första stegen. Jag blir illa till mods över hur långt det är ner till marken, detta ser tusen gånger värre ut än alla åkattraktioner på Gröna Lund. När kameran sömlöst glider ner bredvid rånarna medan de klättrar, sitter jag helt svettig i soffan. Såna här långa tagningar går bara inte att göra! Om det finns några osynliga klipp, är de verkligen osynliga.
Rånarna fortsätter med ännu en stege, upp mot det lilla förråd vars fönster måste sprängas upp av den krutstinne Nicke. Polisens sirener börjar höras och nere på marken bredvid byggnaden har en stor samling snutar redan dykt upp. Rånarna har inte kommit någonstans och piloten Axel börjar noja över walkie-talkien. Michel ber honom lugna ner sig och säger att de snart är klara, en lögn eftersom de inte ens har kommit in till rummet där pengarna finns.
Först och främst väntar en andningspaus i förrådet, välbehövligt både för rånarna och för oss tittare som redan sitter med andnöd efter stegklättrandet, sedan drar de på sig maskerna och hjälmarna igen för att kunna gå in och utföra själva rånet. Hela tiden: den totala känslan av äkthet! Espinosa har sannerligen behållit sin berättarstil ända sedan "Snabba Cash", med skillnaden att budgeten blivit större.
En massiv magnetdörr som inte fanns med på ritningen kommer i rånarnas väg. De hämtar en bultsax, klipper av elektroniken, och fortsätter med att bända bort den tunga magnetdörren med hjälp av kofot. Dörren faller med en duns och... ännu en oväntad metalldörr. Problemen hopar sig som sagt hela tiden och vid det här laget känns det knappt som att vi tittar på en dramaserie längre, utan snarare som att vi får vara en del av de verkliga händelserna... Dags för Nicke att plantera sprängdeg igen.
Stress, press och bensinångor
Kameran åker fram mot den stängda dörren, glider igenom den (osynlig klippning?) och skiftar fokus till den skara G4S-arbetare som befinner sig i rummet på andra sidan. Allihop har olika grader av Svensson-passivitet, paniken gömmer sig någonstans på insidan och alla väntar lamt på att någon med högre auktoritet ska säga vad de ska göra. Någon behöver gå på toa, någon annan är gravid, hela tiden en tjattrande morgonradio som stör i bakgrunden och som ökar känslan av tilltagande ångest (vem fan gillar peppig morgonradio när man blir rånad? Högsta prio borde vara att stänga av den!)
Snart sprängs dörren och in kliver rånarna med dragna Kalashnikovs, ut genom en annan dörr flyr personalen som äntligen vaknat ur sin tafatthet. Ingen har blivit skadad och jag som tittare pustar ut. Problemet nu (ständigt dessa problem!) är att personalen har hunnit låsa in alla sedlar i stora metallburar, men rånarna har en bensindriven vinkelslip med sig som används för att ta bort hänglåsen. Radiotjattret fortsätter och Axel börjar gorma om bristande bränsle i helikoptern, att polisen har rödpunktssikte på honom, att de måste skynda sig. Minns ni andningspausen i förrådet? Inte jag heller.
Michel sågar lås efter lås, ångorna från vinkelslipen gör honom mer och mer hög, pengarna lämnar metallburarna och hittar ner i stora tygsäckar. Stressen och pressen är vid det här laget total, insatsstyrkan står utanför och är på väg in, och jag hejar på rånarna. Det är helt sjukt, men här sitter jag och hoppas att de ska klara sig. Trots att jag vet den riktiga historien, sitter jag ändå med andan i halsen och känner mig osäker på hur det faktiskt ska gå för dem. Som pricken över i tappar Michel fotfästet när han sist av alla är på väg upp för den svajiga stegen för att komma tillbaka till taket, girig att få med sig den sista pengasäcken.
Till slut landar Axel på taket igen och Rami, Nicke och Michel hoppar in med pengasäckarna. Kameran följer med in och helikoptern flyger bort från G4S värdedepå, ut mot friheten samtidigt som flera alarm tjuter och varnar om bränslenivån. Under 36 otroliga minuter har vi fått följa med på Sveriges mest spektakulära rån, och jag sitter helt förstummad över den otroliga filmkonst jag just har fått bevittna. Återigen: såna här tagningar går bara inte att göra!
22:a november kanske inte sätter sig lika fysiskt som ett ärr i fingret eller en tatuering på axeln, men en sak är jag säker på: helikopterrånet i "Helikopterrånet" kommer etsa sig fast på näthinnan för alltid, hundra procent. Scener gjorda i en enda tagning har precis fått en ny herre på täppan, och denna herre heter avsnitt 6 i "Helikopterrånet". Showtime, baby!
