Lego-filmen 2014

Kan en hundra minuter lång reklamfilm för leksaker vara relevant för någon annan än de tilltänkta konsumenterna och de kommersiella krafter som ligger bakom den?

Ja, faktiskt. De fullkomligt översvallande recensioner som "Lego-filmen" har fått i USA beror inte, som man inledningsvis kanske kunde tro, på att den danska klossmakaren har köpt upp hela den amerikanska kritikerkåren. Den visar sig vara nämligen en rapp, självsäker och rolig familjefilm (tänk "Röjar-Ralf" möter "Toy Story") som med god marginal undgår att kännas enbart som en förevändning att kränga sjuhundramiljarder plastbitar till. Det vill säga, filmskaparna är tillräckligt skickliga - och verkar ha haft tillräckligt kul på jobbet - för att förevändningen inte ska kännas såpass transparent och uppenbar att det sabbar själva filmupplevelsen.

Och vem gillar inte Lego? Företaget har som bekant byggt sitt monopol på världsmarknaden sedan slutet av fyrtiotalet och är idag synonymt inte bara med själva byggsatserna utan även nöjesparker, TV-spel och allt däremellan. Särskilt slugt är det relativt sena konceptet att licensiera kända varumärken och omstöpa dem i Lego-version. Lego-Star Wars, Lego-Indiana Jones och Lego-Batman är några av de populäraste varianterna, den senare spelar en större roll i filmen som en självupptagen och korkad parodi på Mörkrets Riddare. Han är långt ifrån den enda populärkulturella referensen i äventyret, men lyckligtvis präglas "Lego-filmen" också rakt igenom av en handling och dialog som är tillräckligt rolig på egen hand. Ofta bjuder den på rena absurditeter; skämt som dras ut på i evinnerlighet, små inflikade kommentarer av bisarr karaktär.

Själva storyn är inledningsvis mycket välbekant, men utrustas vad det lider med ett förvånansvärt fungerande meta-perspektiv. En naiv och dumsnäll legogubbe vid namn Emmet misstas för "Den utvalde" och lyfts ur den anonyma och likriktade massan av andra legogubbar och gummor för att på vägen mot självkännedom och allmän upplysning ställas mot en maktfullkomlig tyrann som har trista planer för hela världen. Han flankeras förutom av Lego-Batman även av den orädda och vackra Wyldstyle samt en svamlande mystiker som heter Vitruvius.

"Lego-filmen" förmedlar en färgglad, lätt hysterisk värld som känns både unik och bekant på en och samma gång. Detaljnivån är extremt hög och de myriader av olika legoklossar som utgör den fysiska verkligheten är charmigt animerad, i varierande grad både ryckig och följsam. Gubbar och byggsatser ur företagets äldre katalog samsas med moderna produktlinjer. Jag var själv ingen extrem Lego-entusiast som liten, men kunde vid anblicken av vissa bekanta figurer ändå inte låta bli att känna viss nostalgi. Detta helt i enlighet med Warner Bros och Legos planer.

Frånsett en dipp nära slutet skonas man tacksamt nog från den utdragna sentimentalitet som förr eller senare brukar infinna sig i animerade familjefilmer, och budskapet om den enskilde individens värde paras med sympatiska tankar om kollektivets kraft på ett sätt som känns ovanligt, ja, icke-pliktskyldigt.

Som tumregel gäller naturligtvis att försöka se originalversionen med amerikanska röstskådespelare i första hand. Det ska däremot påpekas att den svenska rollbesättningen med Linus Wahlgren och Linda Ulvaeus i spetsen gör ett av de bättre dubbningsjobben jag har hört på länge, i ett ofta frenetiskt tempo där både subtiliteter och rena slapstick-reaktioner måste förmedlas med kritisk tajming för att allt inte bara ska bli larvigt.

Lego lär i skrivande stund ha sålt femhundrasextio miljarder bitar över hela världen - efter premiären av "Lego-filmen" kanske det blir några till. Det finns betydligt sämre sätt att göra det på.