Krönika: Tidernas bästa sportfilm åldras som ett fint vin

Ben Afflecks "Air", berättelsen om hur Nike signade Michael Jordan på 80-talet, är en kanonfilm. Den är välspelad och välskriven, den har ett enormt hjärta och den lyckas bygga upp riktigt emotionellt laddad spänning kring ett händelseförlopp som vi alla vet utgången på. Onekligen beundransvärt och mycket, mycket underhållande. 

Samtidigt som jag njöt av filmupplevelsen kan jag dock inte förneka att tankarna vid flera tillfällen svävade iväg på annat håll. Under speltidens gång slogs jag nämligen av den varma insikten om att "Moneyball", Bennett Millers sylvassa basebolldrama från 2011, är tidernas bästa sportfilm. Ja, du läste rätt, den bästa genom tiderna. Bättre än "Rocky" (1976), bättre än "Field of Dreams" (1989) och bättre än "Million Dollar Baby" (2004), för att nämna några titlar som ofta nämns i den diskussionen. 

 

Brad Pitt och Jonah Hill i "Moneyball". 

 

 

För bara några dagar sedan återbesökte jag den (för kanske femte gången) och satt som förtrollad under samtliga av filmens 134 minuter, än en gång. I varje scen och varje ögonblick blir det nu tydligt att Miller har skapat något som har åldrats med sällsynt värdighet, till den grad att den tycks bli bättre och bättre med åren.

Trots en turbulent produktion och byten av både regissörer och manusförfattare längs vägen landade den som total succé. Den hyllades av både kritiker och biopublik, drog in gott om pengar och fick Oscarsnomineringar för bland annat bästa film, bästa manus (efter förlaga, eftersom den är baserad på Michael Lewis bok) och bästa manliga huvudroll. Med det konstaterat får jag dock fortfarande känslan av att den är något underskattad, för så här drygt tio år in i framtiden är det nu glasklart, åtminstone för mig, att den borde ha vunnit allt.

Det känns inte heller som att den riktigt har fått fäste i populärkulturen, hos mainstream-massan. Likt MovieZines recensent Andreas Samuelsson, som satte 3/5 på filmen, kände en del att filmen var för pratig och i kommentarsfältet slängs det med adjektiv som långsam och "boooring". Jag håller inte med, och tror i grunden att den typen av reaktioner handlar om en förväntningsproblematik. Många förväntade sig nog en film som ovan nämnda "Air" eller kanske ännu mer något i stil med "Remember the Titans" (2000), och fick istället något helt annat.

 

Brad Pitt i "Moneyball". 

 

 

"Moneyball" är nämligen ett unikum. Varje konvention eller sportfilmsklyscha som den närmar sig gör den något intressant med, om inte till och med helt vänder upp-och-ner på. Den handlar om baseboll samtidigt som den inte alls handlar om baseboll. Att jag, en person som inte har en enda sportintresserad cell i kroppen, älskar den och fångas så intensivt av den är det ultimata beviset på det. Baseboll tillhör dessutom de minst filmiska sporterna och älskas inte av kameran på samma sätt som exempelvis boxning eller F1-racing, men likväl är filmen så ändlöst engagerande.

Dels tror jag att det handlar om att den är långt mycket mer dialog- och karaktärsdriven än den genomsnittliga sportfilmen, att den grottar ner sig i människorna snarare än matcherna och resultaten. Sen ligger fokus primärt kring toppen på Oakland A-organisationen och inte på spelarna, vilket jag generellt tycker är ett mer intressant perspektiv. Tematiken kring att kämpa i uppförsbacke, att revolutionera i kraftig motvind ("the first guy through the wall, he always gets bloody, always"), är djupt inspirerande och jag tänker främst på Billy Beane som en modig visionär snarare än en basebolltränare.

Dessutom är manuset så rakbladsvasst skrivet att man storknar. De första utkasten skrevs av manuslegenden Steven Zaillian ("Schindler's List", "Mission: Impossible" och "American Gangster") och sedan vässades det av Aaron Sorkin ("The Social Network", "Steve Jobs" och "Vita huset"), även han en manuslegend. Den sistnämnda är bäst i världen på "kompetensporr", berättelser där det utvinns enorm njutning ur att se drivna personer göra det de är bäst på. "Moneyball" bjussar på det i kvadrat. Vidare är balansen mellan humor ("tell him, Wash!") och blodigt allvar felfri och varje replik med baseboll-lingo känns spännande - milt sagt en bedrift.

Allt det sportsliga hanteras med uppfriskande realism och sentimentaliteten har skruvats ner, en inriktning som är väl lämpad för Millers avskalade och osminkade filmskapande. Slow motion hålls nere på absolut minimum och några montage till peppiga rockdängor går ej att finna, skönt nog. Hela filmens språk och känsla präglas av det vemod och den ambivalens som Billy Beane bär på, en ådra av melankoli som inte ens en spektakulär vinst kan råda bot på, vilket ger ett eftertryck som sportfilmer ofta saknar. 

 

Brad Pitt i "Moneyball". 

 

 

Om vi ska ta det hela tillbaka till 2012 års Oscarsgala så är det det faktum att Brad Pitt inte åkte hem med en guldgubbe under armen som upprör mig mest. Kategorin vanns av Jean Dujardin ("The Artist") och även George Clooney ("The Decendants"), Gary Oldman ("Tinker Tailor Solider Spy") och Demián Bichir ("A Better Life") var nominerade, men Pitt är solklart bäst, utan match. 

Han är en underskattad skådespelare generellt och över tid har jag landat i att Billy Beane-rollen är hans finaste stund (Cliff i "Once Upon a Time in Hollywood", som han vann för, är den enda utmanaren). Det är en älskvärt återhållsam prestation, där han sublimt smyger fram och tillbaka över känslospektrat helt utan poserande flashighet. I scenerna han har med Kerris Dorsey, som spelar Beanes dotter, får han alla som vill påstå att han inte är så mycket mer än ett attraktivt ansikte att framstå som stollar. Han är fenomenal, kort sagt. Dynamiken han har med biroller som Jonah Hill, Philip Seymour Hoffman och Chris Pratt är också guld. 

Hur som helst, detta har varit en enda lång och krokig rekommendation rakt från hjärtats innersta. Jag hoppas att du som inte har sett "Moneyball" tar och ser den, och att du som såg den för tio år sedan och tyckte att den var för pratig, långsam och nördig ger den en ny chans. Du kommer inte att ångra dig.