Paranormal Activity: The Ghost Dimension 2015

Det började ju så bra. ”Paranormal Activity” från 2009 var en fantastiskt skrämmande, nytänkande och effektiv skräckis som sägs till och med ha gett Steven Spielberg kalla kårar. Kunde så småningom bli en klassiker i spök- och found-footage-genren, om det inte vore för att idén mjölkats till förbannelse varenda år sen dess.

Här kommer film nummer fem.

Eller nummer sex, om man räknar den så kallat ”fristående” latino-spinoffen ”Paranormal Activity: The Marked Ones”.

Eller nummer sju, om man inte glömmer den totalt inofficiella japanska kopian ”Paranormal Activity: Tokyo Night”.

Det är helt bestämt några filmer för mycket, sett till hur tunn handlingen faktiskt är: en helylle familj hemsöks av något som slår i köksluckor och stör dem i sömnen. 

Ny uppföljare, ny familj, nytt hus, samma gamla plågoande. I den nya ”Paranormal Activity”-filmen är sig mycket likt. En liten dotter dras till en otäck låtsaskompis medan en skrajsen pappa filmar allt.

Det drar ihop sig till jul i det stora, nyköpta huset och paret Ryan och Emily får besök som planerar att stanna ett tag. Hit kommer hans nydumpade brorsa, Mike, och hennes vän Skyler (eftersom varje skräckfilm behöver en snygg blondin). Samtidigt börjar familjens åttaåring att gå i sömnen och prata med någon som inte finns där. Jodå, huset har fått en till objuden gäst och den här kommer inte att lämna dem i fred i första taget. 

Lyckligtvis har de förra ägarna lämnat kvar en låda med mystiska videoband. Kan inspelningarna från förr ge ett svar på vad som hemsöker huset? 

I ett försök att visa något nytt introduceras också en kamera (upphittad i samma fyndlåda) som av någon anledning kan fånga den paranormala närvaron på film. Hela idén verkar för övrigt bortslösad på den stackars familjen som aldrig verkar titta på sina egna inspelningar, men publiken får ett antal fina scener med gasten som hittills varit osynlig. Industrial Light & Magic har varit inblandade i effekterna, som ibland gör sig kusligt bra i 3D.

Ibland påminns jag om både ”Poltergeist” och den krypande otäcka stämningen i ”Silent Hill”-spelen. Vore det bara inte för filmens regissör, som hellre väljer billiga skrämseltricks än att spinna vidare på det där som kunde blivit något bra. Gregory Plotkin har klippt de senaste fyra ”Paranormal Activity” och tror sig därmed kunna konceptet: låt en mörk skugga fort fara förbi kameran ungefär var tionde minut. Den där klassiska hoppa-till-effekten som blir så tröttsam och förutsägbar rätt omgående.

Visst har filmserien haft sina ljuspunkter. Jag gillar hur okända skådespelare används och agerar för det mesta trovärdigt (lilltjejen i den här filmen är emellanåt riktigt bra, speciellt ju mer ”besatt” hon blir). Att allt utspelas i ett hus bidrar till en känsla av isolation och hjälplöshet. Ingen musik används i filmen, bara ljudeffekter, det är ett grepp som funkat riktigt nice. Till en början.

Men nu kan vi ju det här. Vi har sett och hört det mesta förr. Det finns en gräns för hur många gånger vi kan se köksluckor plötsligt öppnas eller speglar krossas, och fortfarande vilja sova med lampan tänd samma natt. Under tiden har filmmakarna hunnit trassla in sig i en ganska onödig intrig som involverar häxor, sekter, demoner och ondskefulla symboler. Vi förväntas alltså köpa en rätt långsökt mytologi som verkligen inte tillför något mer än huvudvärk.

Potentiellt goda nyheter: producenterna har lovat att det här är slutet på filmserien. ”Filmen där alla frågor får sitt svar” (för alla er som ligger sömnlösa om nätterna och undrar över onde anden Tobys motiv och varför han dras till småbarn). Jag vet inte om jag ska känna lättnad, eller viss besvikelse över att det inte blev roligare än så här. Man kunde hoppats på en storartad final, en överraskande twist eller åtminstone några minnesvärda scener. Istället känns det som att sista luften går ur filmserien i och med den här avslutande delen. 

Men ja, ”sista filmen” är ju relativt i dagens Hollywood. Till nästa års Halloween kommer väl rebooten, prequeln eller en ny spinoff så länge som den okräsna biopubliken fortsätter att dyka upp i biljettkassan och fråga om mer.