Paranormal Activity 3 2011

Inga klipp, inga trailers, inget som kunde förstöra något spännande moment. Jag höll mig medvetet borta från allt som rörde "Paranormal Activity 3", för det gör upplevelsen enligt min mening bättre. 

Oftast, men inte i det här fallet.

Det stora problemet här visar sig vara att vi ju har två tidigare filmer på samma tema. Och medan "Paranormal Activity 2" gjorde ett strålande jobb i att öka på läskigheterna, med ett större hus och fler karaktärer i bilden, är manus till film nummer tre inte alls lika fräscht. Det mesta är en återanvändning av samma gamla scener, med någon enstaka ändring här och var. Har du sett de tidigare filmerna vet du exakt var skuggan kommer synas, när täcket flyger iväg och hur demonen gillar att möblera om i kök. Det förstör för mig väldigt mycket av spänningen. För att inte tala om hur fånig found-footage-gimmicken blir när skådespelarna så uppenbart spelar över (jag säger bara barnskådisar), man kunde väntat sig mera av regissörerna till den skickliga fejkdokumentären "Catfish".  

I en föregångare till de första filmerna presenteras vi för systrarna Katie och Kristi som små. Banden spolas tillbaka till sent 80-tal, där frisyrerna är höga och VHS-kamerorna tunga som tegelstenar. Ändå envisas mammas nye kille att installera dem lite varstans i huset, efter att han hört märkliga ljud om natten. En i sovrummet, en i flickornas rum, för att dokumentera eventuella oegentligheter. Och tänka sig. Lampor släcks. Tavlor faller. Det knarrar på nedervåningen eller inifrån garderoben. Härifrån kan vi ju historien.

Pulsen rusar ändå iväg under några tillfällen. Jag skäms nästan men Bloody Mary-scenen känns obehagligt spännande i all sin enkelhet (exakt vad kommer de att se i spegeln när lampan tänds?), och för de mer nervsvaga individer som hoppar till av de enklaste hoppa-till-effekter finns gott om den varan. Dessvärre känns mycket utstuderat, förutsägbart och efter en tredje fejkskrämsel (vissa tycker till exempel det är väldigt roande att driva med den spökjagande mannen i huset) blir det bara tjatigt. 

Och finalen, kan vi tala om finalen? Helst inte förresten. Men måste filmer om spöken, demoner och hemsökelser alltid landa i någon urfånig förklaring, hämtad ur en dammig bibliotekbok, om häxor som vill äta dina söner eller något annat lika dumt? Kan inte det okända och oförklarliga förbli just det - okänt, icke förklarat? Det blir liksom mycket mer skrämmande så. 

Jag är ändå övertygad om att filmen fungerar bäst för dig som varken sett "Paranormal Activity" ett eller två, den står stadigt på egna ben. Men det vore å andra sidan tråkigt om du missade dem, och nöjde dig med en medioker uppföljare som inte har vett att tillföra mycket nytt (jo, några fula CGI-effekter kanske). Med risk att "Paranormal"-serien tar över tomplatsen efter "Saw" som den årliga mysrysaren för en halloween-biokväll, hoppas jag att kommande uppföljare vågar hitta nya vägar. Eller, allra helst, låta demonerna vila.