Pojken med guldbyxorna 2014

40-plussare minns säkert TV-serien från 1975 med stor nostalgi. Andra slukade kanske Max Lundgrens berättelse i bokform, som jag, även om det nu är alldeles för många år sen för en jämförelse. En får bara anta att mycket har ändrats när det nu är dags för dagens mellanstadiekids att lära känna "Pojken med guldbyxorna". Det sker med en "Snabba cash"-doftande långfilm där handlingen uppdaterats till nutid.

Guldbyxorna, de är sig lika. De trycker ut sedlar i en rasande fart för deppige 13-åringen Mats (Lukas Holgersson) som just blivit dumpad hos en farsa (Shanti Roney) som både är pank och rätt usel på att vara förälder. Mats tröstar sig med med världens shopping spree, han fyller pojkrummet med leksaker och spel, och lipar åt mobbarna från ett limousinefönster. Man unnar honom varenda sekund av lycka. Och jag blir glad av att magin i den här situationen får förbli sådär mystisk och oförklarad. "Du har just hittat ett par magiska guldbyxor!", utbrister bästisen med stor förundran, och så var det inte mer med det. De går och äter skitstora glassar istället. Jag trycker bort den tråkiga vuxna sidan inom mig, som mest skulle vilja analysera detta osannolika bankomatplagg in i minsta söm.

Med på köpet i denna trivsamma vardagsfantasy kommer också bra lektioner om pengars värde. Snart är vännerna uttråkade, de gör pappersflygplan av 500-lappar men kommer på att det kanske finns andra i större behov. De gör en hemlös man riktigt glad, och bestämmer sig därefter för att skänka några miljoner till välgörenhet. Fina budskap om att dela med sig till de som har mindre är ännu mer aktuella och angelägna med tanke på dagens debatt kring tiggarna i Sverige. Ett annat återkommande tema, det om föräldrar som sviker, får aldrig riktigt fäste på samma sätt.

Sen vore det ju inte mycket till äventyr utan lite fart och fläkt. TV rapporterar nämligen om att bankerna på ett oförklarligt sätt förlorat med massvis med kontanter. Dessutom försvinner inte guldbrallor som dessa utan att någon saknar dem - i det här fallet en ljusskygg affärsman. Snart är både polis och gangsters Mats och hans vänner i hälarna - en utmärkt ursäkt till att kasta in spänning, biljakter och tonårslist.

För egen del är det här någonstans, mot sista halvtimmen, som jag förlorar intresset för trions äventyr. Filmen tappar visserligen inte tempo men lämnar det som var trevligt och unikt, för att bli någon slags "Johan Falk 18" (läs: medioker actionthriller). Visserligen behöver inte alla skurkar i ungdomsfilmerna vara hånskrattande och dumma "Ensam hemma"-busar, det finns dock heller ingen anledning till att göra dem till platta, tyskbrytande översittare med lite för hårdhänta metoder. Här blir "Pojken med guldbyxorna" mer mogen än väntat, men också mindre intressant och originell.

Ella Lemhagen har förgyllt film-Sverige med många fina och tänkvärda historier om och för de yngre, senast var det "Kronjuvelerna" och innan dess "Patrik 1,5". Som mer kräsen tittare brukar jag tycka att de ofta fastnar i ett lätt-och-lagom-land utan att riktigt ta ut svängarna, vare sig det gäller humor, känslor, visuell stil eller som det här fallet - det utlovade äventyret. Men hon omger sig med en duktig ung ensemble och det räcker långt. Lukas Holgersson (också känd som ena halvan av "LasseMajas Detektivbyrå" i de senaste filmerna) har ett väl fungerande samspel med Nina Sand och Olle Krantz som vännerna Livli och David. De gör tre coola outsiders som nog många kommer kunna identifiera sig med på bio i höst.

En kul touch för föräldrarna som hakar på: Harald Hamrell, som bar guldbyxorna i serien på 70-talet, jagar nu efter dem i en gästroll som polis.