Skräcktips för sommarkvällar

Sommaren är en tid för hemskheter, åtminstone fiktiva sådana. Semesterfirare landet runt bunkrar upp med de senaste deckarna i pocketformat för att sedan förkovra sig i det ena brutala mordet efter det andra. Gärna medan de ligger och steker sig i solen på en smockad sandstrand någonstans i sommarsverige.

  

När kvällen kommer, den sista droppen boxvin är urkramad  och barnen kämpar med sina marshmallows över glöden på grillen, är det återigen dags för lite ond bråd död. Så här dags i form av en kriminalfilm. Vilken som än råkar visas på TV för kvällen går bra, men helst en brittisk förstås.

  

Själv har jag alltid förknippat ljumma sommarkvällar med skräckfilmsmaraton. Sedan jag var 11 år har varje sommar innehållit minst ett par sådana kvällar, som bör innefatta upp till tre bra skräckfilmer. Solen går sakta ner utanför fönstret som står på glänt, vinddraget sätter de tunna gardinerna i rörelse och ett sommarregn börjar smattra mot fönstret. Sommarens alla dofter sprider sig in i rummet, kanske en blandning av asfalt och syren, och just då, i det ögonblicket, rusar en besatt Linda Blair ner för trappen i brygga. Filmupplevelser blir sällan bättre än så.

Här följer fem genrebaserade skräckmaraton. Från spöken till mordiska ynglingar i några av de bästa och läskigaste skräckfilmerna som spelats in.

Rörande vacker och sorglig historia. Obehag och melankoli förenas och skapar en film som dröjer sig kvar länge. Spanjorerna visar gång på gång hur bra de är på att göra skräckfilmer som berör.

En man från staden anländer till den lilla byn och frågar invånarna om vägen till det övergivna, gamla huset han söker. De ryggar tillbaks, spärrar upp ögonen och varnar bestämt vår protagonist för att sätta sin fot där. Välanvänd men effektiv inledning. "The Woman in Black" tar ett gammalt koncept och fräschar upp det.

Oumbärlig för alla som älskar hemsökta gamla byggnader, spöken som bankar i väggar och medium i kontakt med andevärlden. Utan vare sig specialeffekter eller blod lyckas filmen hålla spänningen vid liv filmen igenom. En av genrens absoluta klassiker.

(Obs: Undvikes ensam på landet.)

I stora drag vidrig från första till sista scenen - på ett bra sätt. Ångesten och paniken stegras allt eftersom inkräktarna tar sig längre in i huset. Vilka inkräktarna är? Ja det avslöjas inte förrän filmen närmar sig sitt slut. Ett alltid lika effektivt knep för att hålla rädslan kvar hos tittarna.

Egentligen tänkte sig regissören, den briljanta Michael Haneke, "Funny Games" som en kritisk kommentar kring vår oreflekterade konsumtion av videovåld. Smart och tänkvärd sedd ur det perspektivet, men ofrånkomligen även hypereffektiv som ren och skär skräck.

Ett mästerverk, alla genrer inräknade. Catherine Deneuve porträtterar på ett oförglömligt vis den bräckliga Carol, som faller allt djupare ner i en spiral av galenskap. Bland de bästa skräckfilmer som någonsin gjorts.

Låt oss börja med det uppenbara. Ingen film på exorcist-temat har någonsin överträffat "The Exorcist". Den besatta flickan Regan utgör än idag standardmallen för hur människor under demoniskt inflytande porträtteras på film. Det är och förblir en av de läskigaste filmerna genom tiderna.

Nog för att vi är trötta på found footage-hypen och alla fantasilösa uppföljare, men faktum kvarstår: den första filmen var bra. Med ytterst små medel lyckades den skrämma de flesta av oss sömnlösa på ett sätt som få filmer gjort under 2000-talet.

Innehåller förvisso ingen exorcism, men likväl ondskefulla demoner som tar människor i besittning. Medan filmens uppföljare kom att präglas mer av komiska inslag så gick originalet främst ut på att skrämma och chockera biobesökarna. Den demoniska boken Necronomicon som de hittar i källaren är en hommage till H.P Lovecraft som hittade på detta mytomspunna men dessvärre fiktiva ockulta verk.

Stilbildande för slashergenren med alla komponenter på plats. Cannabisrökande high school-ungdomar som mördas mitt uppe i ruset och vällusten som alltid övergår i skräckfyllda försök att undfly den knivviftande seriemördaren. Snyggt foto och klassiskt soundtrack.

Lade grunden för lantis-skräcken som fått en alldeles egen sub-genre: Hillbilly-horror. Det gryniga fotot, den isolerade landsbygden och slaktmasken av människohud är bara några av de beståndsdelar som tillsammans skapar det obehag som genomsyrar genrens kanske allra mest berömda film.

En romantisk campingweekend förvandlas till en regelrätt mardröm för det förälskade paret. Ett gäng ungdomars mindre provokationer övergår snart till jakt, tortyr och mord. Ett slags socialrealistiskt skimmer förstärker filmens effektivitet, även om dess skildring av arbetarklassen får anses vara skamlöst spekulativ.

Få filmantagonister är lika galna som morsgrisen Norman Bates. Hitchcocks film är ett mästerverk på alla sätt och vis och en milstolpe inom såväl skräckgenren som filmhistorien i allmänhet.

Kategoriseras i regel som thriller snarare än skräckfilm. Ändå tar jag mig friheten att placera David Finchers Seven på den här listan. Mordens rituella karaktär och filmens genomgående mörker i alltifrån fotot till den religiösa tematiken gör att den passar in alldeles utmärkt.

Listan vore inte komplett utan filmen som gav oss Hannibal Lecter, den supersmarta och samvetslösa kannibalen. Karaktären är omöjlig att föreställa sig i annan form än Anthony Hopkins porträtt som han givetvis belönades med en Oscar för. En av filmhistoriens otäckaste figurer.

Vilka skräckklassiker missade vi? Komplettera gärna listan med ytterligare filmer i kommentarsfältet.