Magiska spelögonblick #3: "Batman: Arkham Asylum" var superhjältespelet jag alltid hade drömt om

Batman är bäst, det vet väl alla. Spider-Man har kommit nära ett par gånger, särskilt i Raimis första två filmer och Insomniacs båda "Spider-Man"-spel, men Batman är och kommer alltid förbli min favorit. Jag växte upp med den gotiska "Batman" från 1989 (världens coolaste och mest opraktiska Batmobile, jag byggde Lego-varianten häromåret!), vidare till kalkonklassikern "Batman & Robin" år 1997 och slutligen: Christopher Nolans mer realistiska "Dark Knight"-trilogi.

 

 

Än idag är filmerna med Christian Bale i huvudrollen bland det bästa som har gjorts i superhjältegenren, speciellt "Batman Begins". När jag ser tillbaka på alla Nolans filmer, är det just "Batman Begins" som jag tycker mest om. Den är mörk och påkostad, men framför allt har den en mänsklighet som hans senare filmer saknar, karaktärer jag bryr mig om. Och ett Gotham som faktiskt känns som Gotham, och inte som Chicago.

 

"Batman Begins" var den perfekta Läderlappen-filmen, och Fågelskrämman var den perfekta skurken som skulle sätta skräck i hela stan samtidigt som han förstärkte filmens tema: fruktan. Redan 2005 kunde jag ana storheten i Cillian Murphy, denna irländska skådis som kröp under skinnet på mig i varenda scen han var med i. Han gjorde tydligen en audition för att få spela Bruce Wayne, och jag är oerhört glad över att han istället fick rollen som Doktor Crane. Han är perfekt som den obehagliga Fågelskrämman, medan Bale är perfekt som Bruce Wayne.

 

 

Sedan har vi förstås Liam Neeson i rollen som Ra's Al Ghul, en av hans sista riktigt bra roller innan "Taken" kom och förvandlade honom till en typecastad hämndgubbe... Nå, nu ska vi inte snöa in oss för mycket på Nolans första Batman-rulle! Det är hög tid att prata om spelet som gav mig samma känsla av fördjupad Batman-kärlek som "Batman Begins" hade gjort.

 

Snabbspola framåt tre år i tiden. 2008 släppte spelstudion Rocksteady superhjältespelet "Batman: Arkham Asylum". Precis som hur "Batman Begins" hade golvat mig några år tidigare, var "Batman: Arkham Asylum" ett drömspel för den Batman-tok jag hade vuxit upp till att bli. Jag samlade vid det här laget på serieromanerna ("The Killing Joke" och "Batman: Year One" rekommenderas varmt om du inte redan har läst dem!) och jag hade precis sett det bästa skådespeleriet någonsin: Heath Ledgers ikoniska version av Jokern.

 

 

Batman-febern var alltså total vid tidpunkten då "Batman: Arkham Asylum" slog ner som Oppenheimers bomb och gav mig friheten att springa runt inspärrad på Gothams mentalsjukhus, iklädd Batmans tajta trikåer. Med manteln fladdrande bakom mig, smög/sprang/flög jag omkring i Arkhams korridorer och kände mig som Batman. Det låter kanske töntigt, men det kändes hur coolt som helst. Och den känslan väger tyngre än alla töntstämplar i världen! #Tönt and proud

 

Inte nog med att jag fick slåss mot vanliga smågangsters och använda spelvärldens skönaste combatsystem (senare helt snott i de senaste "Spider-Man"-spelen, och jag applåderar att Insomniac har kopierat det), utan jag fick även tampas mot superskurkarna som jag hade lärt känna i Burtons och Schumachers filmer, såväl som i den tecknade tv-serien från 90-talet. I "Batman: Arkham Asylum" mötte jag Bane som var så fullpumpad av skrikgrön Venom att musklerna nästan sprack, Killer Croc som lurade nere i kloakerna och slutligen: Fågelskrämman!

 

 

I spelet var han mer skrämmande än vad självaste Cillian Murphy hade varit i "Batman Begins". Med hjälp av sin snedtändande skrämselgas, drog han ner Batman i mardrömslika sekvenser där Bruce Wayne först stötte på sina mördade föräldrar, liggande i varsin liksäck med bleka ansikten och tomma blickar. De sa att deras död var Bruces fel och direkt efter detta peptalk klev spelets häftigaste och värsta boss in på scen: den gigantiska Fågelskrämman. Med sprutor till fingrar - tänk Freddy Krugers knivhandske – tornade han upp sig och letade efter Batman med en dödande blick.

 

Att gömma sig för honom var nervigt, skrämmande och det mest minnesvärda ögonblicket i hela "Batman: Arkham Asylum". På något sätt var det fullkomligt självklart att en bossfajt med Fågelskrämman skulle se ut precis såhär, på samma sätt som det var självklart att Heath Ledger skulle göra stordåd som Jokern - trots att ingen såg det hända på förhand.

 

"Batman: Arkham Asylum" var superhjältespelet jag alltid hade drömt om och Fågelskrämman var bossfajten som gjorde spelet till en mardröm, på bästa möjliga vis.

 

 

Tidigare delar i denna artikelserie: 

Magiska spelögonblick #10: Introt i "The Last of Us" gör mig lika tårögd varje gång 
 
Magiska spelögonblick #9: Den första kolossen i "Shadow of the Colossus" fyllde både mitt hjärta och min tv-skärm  
 
Magiska spelögonblick #8: Bankrånet i "Grand Theft Auto IV" var spelversionen av filmen "Heat"
 
Magiska spelögonblick #7: Vingmössan i "Super Mario 64" tog tv-spel till nya höjder
 
Magiska spelögonblick #6: Jag blev mindblown av DEN flashbackscenen i "God of War"
 
Magiska spelögonblick #5: Att kraschlanda på ringvärlden i "Halo: Combat Evolved" var ett litet steg för mänskligheten...
 
Magiska spelögonblick #4: Stegen i "Metal Gear Solid 3: Snake Eater" visade att spel inte alltid behöver underhålla