The Drop 2014

Tom Hardy gör rollen som Bob Saginowski, en fåordig och enigmatisk man som står bakom disken på baren ”Cousin Marv’s” i Brooklyn. Tidigare var det Marv (James Gandolfini) själv som ägde den, men vid berättelsens början ligger den i den tjetjenska maffians händer. Marv och Bob styr den nu bara och låter duktigt maffian till och från använda den som ”drop bar”, där svarta pengar diskret kan lämnas och hämtas. Deras kontrollerade och bevakade gryta rörs om när baren rånas av två maskerade män som drar därifrån med en stor portion maffiapengar. Både polisen och tjetjenerna börjar gräva i händelsen och misstänker av olika anledningar att Marv och Bob själva hade något med rånet att göra, vilket givetvis gör deras situation djupt obekväm. I vilket fall som helst så var de ansvariga för pengarna och maffian vill ha tillbaka dem illa kvickt. 

Vid sidan om detta händelseförlopp hittar också Bob en misshandlad och blodig pitbullvalp i en soptunna som tillhör Nadia (Noomi Rapace), en plågad kvinna som är precis lika sluten som honom själv. Båda fattar tycke för hunden och tillsammans bestämmer de sig för att ta hand om den så gott de kan. Saker och ting blir dock väldigt komplicerade när de i sinom tid får besök av hundens tidigare ägare (Matthias Schoenaerts), som visar sig vara väldigt svår att resonera med. Bob befinner sig plötsligt i skottlinjen från alla möjliga olika pipor, och prövas som han aldrig har prövats förut.

”The Drop” är den fjärde filmen som baseras på Dennis Lehanes verk – i det här fallet novellen ”Animal Rescue” – och det är inte svårt att förstå varför hans texter blir så oerhört bra filmer. Det går en tydlig röd tråd genom ”Mystic River”, ”Gone Baby Gone”, ”Shutter Island” och nu ”The Drop”, i form av en enormt säker känsla för de allra mörkaste skrymslena i människans natur. Den svärta och smuts som präglar hans berättelser är oemotståndlig och de fyra regissörer som hittills har tagit sig an hans skapelser har alla lyckats föra över den utsökt dekadenta atmosfären till vita duken. 

Den här gången är dock annorlunda för Lehane, på flera sätt. Dels är det den första filmen som han själv har adapterat och agerat manusförfattare för, vilket gör den ännu mer ”Lehanesk” än de tidigare filmatiseringarna av hans böcker. Sen har han också flyttat handlingen från sitt älskade Boston till Brooklyn, med all säkerhet ett beslut som inte bara togs av honom själv. Hur som helst löser han uppgiften grymt bra och expanderar sin novell till en fullfjädrad film som både överraskar och underhåller. Med avsnitt av HBO-serierna ”The Wire” och ”Boardwalk Empire” har han redan fått visa sina manusfärdigheter, men här tar han det till ytterligare en högre nivå. Dialogerna är vassa, handlingen får rum att andas – nästan för mycket till och med – och de flesta karaktärerna styr bort från trötta gangsterstereotyper. Lehane vet precis vilka förväntningar vi i publiken har med oss inför den här typen av film, och det använder han till sin fördel.

Materialet får sedan liv i händerna på den skickliga belgiska regissören Michaël R. Roskam som våldsamt äntrade den internationella scenen med sitt mästerverk ”Bullhead” för några år sedan. Med ”The Drop” har han kanske inte riktigt lika stor kreativ frihet eller en lika utmanande story, men han har fått med sig det spännande bildspråket – fotografen Nicolas Karakatsanis hängde också på till Brooklyn – och känslan för hur tystnaden är precis lika viktig som det som yttras. Hans återhållsamhet är verkligen imponerande, för hur många filmer av den här typen är det som så lugnt, behagligt och säkert lägger fram en story kantad med kriminalitet, mord och förfall? De moraliska stormarna och desperationen rör sig istället vackert under ytan, vilket gör att de väl valda scener där de bitarna släpps lösa blir ohyggligt kraftfulla. 

Tom Hardy speglar också det lugnet med sin behärskade rolltolkning. Om man efter exempelvis ”Bronson”, ”Peaky Blinders” och ”Locke” behöver ytterligare bevis på att Hardy är en av de allra bästa skådespelarna i sin generation så hittar man det här. En så märklig, introvert och reserverad karaktär som Bob har han aldrig tidigare gestaltat, men han gör det med briljans i varje scen. Under filmens gång händer det en hel del med bilden man har av honom, och Hardy gör varje lager trovärdigt och hållbart. Noomi Rapace är också kanon som den trasiga Nadia och hon säljer fullständigt känslan av att hon ständigt har ett åskmoln av elände över sig. Matthias Schoenaerts lyckas också med sitt porträtt av en människa som är lika farlig som sorglig, men en prestation så enorm som den i ”Bullhead” får han fortsätta jaga. Tyvärr får James Gandolfini – i sin sista färdigställda roll, dystert nog – inte så mycket att bita i som man hade hoppats på, men i några väl utvalda scener glänser han lika starkt som han alltid har gjort.

Sammanfattningsvis kan man säga att ”The Drop” är en film som både omfamnar och utmanar gangstergenren på samma gång. Tematiken, situationerna och platserna känner vi igen, men de betydande karaktärerna är skönt nog aldrig riktigt vad man väntar sig. Berättelsen i sig är inte särskilt konventionell, och inte heller det subtila finspelet som Lehane, Roskam och Hardy kör. Det underbart tvetydiga slutet – kan tolkas som antingen förkrossande mörkt eller upplyftande hoppfullt, beroende på hur man ser det – gör att filmen är väldigt nära att nå högsta betyg, men efter ett antal dygns funderingar är den inte riktigt där. Ett fulländat mästerverk är det ju inte, men en skönt säregen gangsterberättelse med enastående skådespeleri och en oändligt söt hund räcker väl?