The Lucky One 2012
Synopsis
Info
Zac har blivit karl
Karaktärerna i "The Lucky One" är så simpla att de hade kunnat kladdats ner på en servett. Han (Efron) är en biffig, händig machosoldat med traumatiska minnen från kriget, dålig kontakt men sina känslor och en hemlighet. Han har dock en soft sida som innebär att han är en hejare på både filosofi, piano, barn och hundar. Hon (Taylor Schilling) är en söt skolfröken med ett hundpensionat, en mobbad, fiolspelande son (Riley Thomas Stewart) och en 100% skitstövel till öldrickande ex-man (Jay R. Ferguson) i bagaget. Här finns också en rar mormor (Blythe Danner) vars uppgift är leverans av tacksamma visdomsord.
Storyn är enkel: han hittar hennes bild under kriget, får för sig att bilden räddat hans liv och hittar henne (lite slumpmässigt) i en håla dit han flyttar för att jobba hos henne som hundskötare. Gissa om Efron snart ansluter till familjemyset med schack, jambalaya och fiske medan den svartsjuka ex-maken dyker upp regelbundet för att förpesta tillvaron. Det handlar lite om att finna sig själv och styra upp sitt liv men först och främst om att hylla amerikanernas favorithjälte: den patriotiske soldaten.
"The Lucky One" är ett fullständigt förutsägbart romantiskt drama. När postern skryter om att författaren ligger bakom "Dagboken" och "Dear John" så vet man som väntas. Det är inte dock inte direkt uselt och lär gå hem hos målgruppen (ocyniska romantiker och Efron-fans). Men det är alldeles för klyschigt och såsigt för att jag ska bli berörd.
Ett stort problem är Efron som här försöker skaka av sig sin klämkäcka "High School Musical"-image genom att agera hård karlakarl. Han har visat prov på charm och talang förut men anstränger sig så mycket här att han blir en stel klippgubbe som reagerar för lite eller inte alls. Han passar dessutom illa för rollen med sin pojksöta uppenbarelse, trots uppumpad muskelmassa. Allt är dock inte hans fel - han har fått en hel del usla repliker att kämpa med.
Jag hade även gärna sluppit de tröttsamma könsrollerna (Efron envisas till exempel med att ständigt bära runt på sin fagra dam). Det är gott om idylliska reklamfilmsliknande bilder i motljus med sol som gnistrar i löven/vattnet, slowmotion-montage till singersongwriter-ballader och sådana där kärleksscener som bara finns på film. Det hela är för lite snyggt och polerat för att kännas trovärdigt. Någonstans ska det även handla om krigets påverkan av människan men det budskapet glimtar mest förbi och resultatet blir en "The Hurt Locker" extra light.