Trash 2014

Vid en första anblick ser ”Trash” ut att vara en berättelse i samma universum som ”Guds Stad”, fem minuter senare känns den istället som en hårdkokt thriller med filmtuffingen Wagner Moura (”Tropa de Elite”) i huvudrollen. I själva verket rör det sig om ett sorts pojkboksäventyr med revolutionära undertoner. 

Det är en engelsk produktion med brasilianska barnskådespelare samt Martin Sheen och Rooney Mara i rollistan. Manuset är skrivet av gamle romcom-kungen Richard Curtis (”Notting Hill”, ”Love Actually”) och baseras på en ungdomsbok av en brittisk författare. För regin står välrenommerade Stephen Daldry (”The Hours”, ”The Reader”) som har som arbetsmetod att bli Oscarsnominerad för sina tunga och ambitiösa dramer. En hyfsat okonventionella sammanslutning av namn, med andra ord. En hyfsat okonventionell film också.

Tre gatubarn i en icke-namngiven brasiliansk storstad (som i verkligheten är Rio de Janeiro) hittar en dag ett mystiskt kuvert på soptippen där de jobbar. Innehållet är hett eftertraktat av den brutala polisstyrka som har för vana att avrätta medborgare ur de lägre samhällsskikten och som därför är fruktad och avskydd av pojkarna, av alla som lever i fattigdom. Ledaren för dödspatrullen är ovanligt hänsynslös sociopat vid namn Federico, en man som erbjuder dig en generös hittelön med den ena handen och ser till att du blir skenavrättad (i bästa fall) med den andra. 

De tre unga vännerna försöker trots den påtagliga livsfaran att nysta upp mysteriet, som pekar i riktning mot en mäktig, korrumperad politiker med flera mord på sitt samvete. De får hjälp av en amerikansk präst och en ung biståndsarbetare, det är här Sheen och Rooney kommer in, i en dramatisk händelsekedja som får politiska implikationer för det brasilianska samhälle som tvingar barn att bo i eländiga kåkstäder och kloaker.
 


Blandningen av samhällskritik och ungdomsäventyr gör att ”Trash” ligger närmare Danny Boyles ”Slumdog Millionare” än ovan nämnda ”Guds stad” i ton och tilltal. Samtidigt är fattigdomens favelor och gatubarnens skoningslösa villkor ständigt närvarande, och trion av unga amatörskådespelare bidrar med en autentisk tyngd som ibland blir direkt smärtsam. Vetskapen om att otaliga barn lever precis såhär ger deras jargong – som för övrigt är en av filmens stora behållningar – och smutsiga kinder en allvarets prägel som för mig som tittare är svår att förena med det ganska traditionella ungdomsboksmysterium som driver filmen framåt. Sammansmältningen av genrer är helt enkelt inte friktionsfri. 

Även om det föreligger en medveten tanke om att understryka de sociala villkor som "Trash" vill skildra på detta sätt så blir helhetsupplevelsen stundtals lidande. Temat om samhällsrevolution och radikalism som filmen så småningom introducerar förankras heller inte i historien på ett tillräckligt begripligt sätt. Man misstänker att det klargörs tydligare i den litterära förlagan. Ändå är ”Trash” en vackert fotad och sprudlande film, som trots en något ambivalent fokus är värd att se, inte minst tack vare de tre unga huvudrollsinnehavarna.