Som obotlig filmnörd och livslång följare av MovieZine har jag länge upplysts och underhållits av sajten och dess skribenters stora passion för allt som har med film att göra. Men jag har ibland också konfunderats och förfärats av märkliga takes och bristande omdömen. Filmer som orättvist sågats eller oförtjänt hyllats och mästerverk som mottagits med provocerande ljumma axelryck.
Nu när jag själv börjat skriva för sajten så har jag äntligen chansen att ställa några av dessa hädelser till rätta!
Jag är själv filmskapare (infoga skamlös ”plug” för att mina kortfilmer "Nalle" och "Sova över" går att streama på Draken Film) och min roll som regissör har garanterat påverkat hur jag ser på film och vad jag uppskattar. Stämning, ton och rytm kan för mig ofta vara viktigare än själva berättelsen, jag värderar ett starkt filmiskt visuellt berättande mer än något annat och jag blir sällan helt såld om det inte finns något genuint livfullt i skådespeleriet.
Framförallt ska det väl bara kännas gôtt på något sätt och det är ju alltid, precis som allt annat, högst subjektivt. Och med detta sagt så har jag här samlat 10 närmast kriminella exempel på när MovieZine haft så in i helvete fel, enligt undertecknad. (Och tala gärna om för mig hur fel jag har.)
10. Joker (2019) - För snälla med betyg 5
Citat: “För att vara en film om en serietidningsskurk är detta väldigt lite serietidning. På det bästa av sätt. Istället är det här ett actionladdat thrillerdrama som vilket som helst, och den är för vuxna.”
Jimi: Nej, det mycket stilsäkra hantverket till trots så är Joker tyvärr en ytlig, pompös och övertydlig film som tar sig själv på alldeles för stort allvar. Den är för konventionell och tam för att vara nihilistisk på riktigt och inte alls så djärv eller ”edgy” som dess skapare verkar tro. Vi tycks alla ha blivit kollektivt hjärntvättade av serietidningsfilmernas bedövande dominans och Jokers infiltrering av finkulturen var på ett makabert sätt det slutgiltiga beviset för detta.
9. Mad Max bortom Thunderdome (1985) - För hårda med betyg 2
Citat: “Actionscenerna är bleka, manuset torftigt och när de gulliga ungarna tar över blir det hela snabbt en snoozefest av rang. Det är som om filmen regisserats av en blek Spielbergkopia istället för den biltokige, våldsfrossande Miller.“
Jimi: Fel! Mad Max-seriens stora styrka är att ingen film i serien är den andra riktigt lik, möjligen bortsett från årets Furiosa som lånar lite väl mycket från Fury Road. Om första filmen är ett lågbudget-apokalypsdrama rotat i en verklighet ganska nära vår egen och The Road Warrior är en galen läderpunk-postapokalyps-biljaktswestern, så är originaltrilogins avslutande del en rejält underskattad lekfull äventyrsfilm, som lyckas vara både brutal och störtmysig om vartannat. Oväntad, kul och charmig!
8. The Wicker Man (2006) - För snälla med betyg 4
Citat: “Jämfört med föregångaren har man också spunnit vidare på skräcktemat lite mer och skapat en hel del scener som kan framkalla kalla kårar hos åskådaren. Skådespelarna är alla bra, Cage har sällan gjort en dålig film[...]”
Jimi: Det här känns lite som att slå in en redan öppen dörr, för den amerikanska nyinspelningen av kultklassikern från 70-talet är med rätta sågad, för att inte säga hånad, av de flesta. I originalet är det huvudkaraktärens djupt kristna tro som skapar problem i mötet med de hedniska invånarna på ön som han kommit till för att leta efter en försvunnen flicka. Här är han istället... allergisk mot bin?! Nicolas Cage bjuder på sitt allra mest fantastiskt bisarra överspel i en film som inte träffar en ton rätt. ”Not the bees!”
7. Närkontakt av tredje graden (1977) - För hårda med betyg 3
Citat: “Flera händelser leder sedan fram till ett väl orkestrerat slut som på sin tid var en fenomenal uppvisning av specialeffekter, men som nu känns platt som en pannkaka.”
Jimi: Spielbergs okonventionella och storögda mästerverk råkar vara min absoluta favoritfilm (jag har en signerad clapperboard från filmen hemma på väggen), så detta oentusiastiska omdöme tar jag personligt! Det är en film som effektivt och sömlöst pendlar mellan skräck och förundran, men alltid med grunden i en varm människoskildring. Och sista aktens ljud- och ljusshow, med sitt tidlösa budskap om öppenhet och kommunikation, är ett bländande crescendo, ÄN IDAG! Close Encounters är New Hollywood, och ren filmmagi, när det är som allra bäst.
6. Leon (1994) - För snälla med betyg 5
Citat: “Det som till slut syr ihop säcken är däremot varken våldet, knarket eller spänningen. Det är i stället att "Léon" framstår som ett modernt Shakespeare-drama komplett med tragiskt slut och existentiella frågor.”
Jimi: Nje, den här platta röran (som jag faktiskt älskade som barn) höll tyvärr inte alls för en omtitt i vuxen ålder. Det är en löjlig premiss som är dåligt utförd, Gary Oldman har aldrig varit sämre och fy vad den småkåta gubb-blicken på 12-åriga Natalie Portman inte känns najs idag (om den nu kändes rimlig ens för 30 år sedan). Besson borde ha hållit sig till Eric Serras musik och bilder i slow-motion, för det är fan det enda som är bra här.
5. Spirited Away (2001) - För hårda med betyg 3
Och även "Det levande slottet" (2004) "Ponyo på klippan vid havet" (2009) "Det blåser upp en vind" (2013) "Pojken och hägern" (2023)...
Citat: “Jag tycker inte att historien är lika bländande bra som det rent visuella. Jag har sett många filmer i genren där jag har blivit uppslukad av historien men det här är ingen "Wall-E" eller "Lejonkungen" för mig när det kommer till att förmedla en stark känsla.”
Jimi: Vad har MovieZine för otalt med Hayao Miyazaki? Visst, ett gäng treor (och en tvåa till "Det levande slottet", som jag faktiskt håller med om är regissörens svagaste) kanske inte låter som så värst hårda sågningar, men nog förtjänar animemästarens mångbottnade och gränslöst fantasifulla filmer mer än så! Det går absolut att argumentera för att Miyazakis absoluta storhetstid var på 80- och 90-talen, men även under de senaste 25 åren är det knappt några andra animationsfilmer som kommit i närheten av hans empatiska och visuellt fulländade verk.
4. Bohemian Rhapsody (2018) - För snälla med betyg 4
Citat: “Men den är en oerhört träffande och känslosam skildring av Mercurys och Queens turbulenta liv. Filmen viker inte undan från de mörkare och mer privata delarna i Mercurys leverne, utan ger oss inblickar i hans sexuella kval, missbruk och sedermera insjuknande i aids.”
Jimi: Jag håller med, Rami Malek är skitbra och värd allt beröm han fått! Men filmen han spelar i är tyvärr en ytlig och nästan skamligt konventionell biopic som inte tar några som helst risker - i grav kontrast till mannen den handlar om. Och jag håller inte alls med om att filmen inte skulle vika undan från de mörkare delarna av Mercurys leverne. Den skrapar tvärtom knappt på ytan i det avseendet. Mercury förtjänar en betydligt djärvare och vildare film än den han har fått.
3. Äta sova dö (2012) - För hårda med betyg 1
Citat: "Äta sova dö" är långsam, ointressant och saknar utveckling av både karaktärer och story. Huvudkaraktären är osympatisk och får aldrig tittaren att engagera sig.“
Jimi: Någon måste ha varit hangry och otålig när de sågade en av 10-talets bästa, nervigaste och mest livfulla svenska filmer längs med fotknölarna. Gör om, gör rätt MovieZine och ge denna humanistiska pärla från en av våra finaste samtida filmskapare en ny chans!
2. The Whale (2022) - För snälla med betyg 5
Citat: “Historien hade kunnat bli sentimental och sliskig, men är bara utan omvägar väldigt ledsam och tragisk.“
Jimi: Brendan Fraser i The Whale är bara en i raden av alla överreklamerade “triumfartade” comeback-roller de senaste åren (nu senast Demi Moore i The Substance). Ja, han är bra, men SÅ bra är han faktiskt inte. Men han är ändå det överlägset bästa i detta teatrala pekoral som i övrigt inte känns trovärdigt för en sekund. Sadie Sink spelar Frasers dotter som så odräglig att det är svårt att förstå varför han överhuvudtaget vill ha en relation med henne. Och Aronofskys vurm för kristna allegorier fungerade betydligt bättre i den skruvade och obehagliga "Mother!"
1. Citizen Kane - En sensation (1941) - För hårda med betyg 2
Citat: “De allvarliga problemen blir påtagliga när fotot väl ska samarbeta med resten. För det gör det inte. Inte alls. Fast snarare är det nog resten som inte samarbetar och det är också resten eller låt oss kalla det historien, som är filmens riktigt stora dilemma.”
Jimi: Sist men inte minst har vi crème de la crème, den oheliga graalen bland MovieZines recensioner. Citizen Kane kallas ofta för tidernas bästa film och det behöver man så klart inte alls hålla med om. Men att säga att filmens banbrytande foto inte samarbetar “med resten” är ett bisarrt påstående (ett av många i recensionen) helt utan belägg. Grunden i allt filmiskt berättande är att förmedla en historia visuellt och, oavsett vad man tycker om själva berättelsen, så är det ytterst få filmer som ens kommer i närheten av Kanes förmåga att göra just detta.
Belägg på det? Ja, jag skriver gärna en ny recension som gör att MovieZine slipper skämmas!
Vilken recension på MovieZine håller ni inte med om? (Håll det rumsrent bara!)
