När det gäller enskilda länders filmindustrier så är det inte helt oväntat Hollywood som diskuteras mest världen över. Den platsen på tronen är välförtjänt, för även om de bästa filmerna just nu produceras långt utanför det "klassiska" Hollywood-systemet så är USA helt enkelt bäst i världen på att producera film i nästan alla genrer. Enligt mig, ska väl tilläggas.
Det finns dock problem med det, för i ett litet land som Sverige kan det enorma amerikanska utbudet bli lite av ett brus som döljer fantastiska produktioner från många andra skickliga filmländer. Hur mycket hör man om exempelvis spansk skräck (genrens mästare!), indonesisk action eller franska familjedraman? Ytterst lite, trist nog. När det gäller det enda filmlandet i världen som jag tycker kan ge Hollywood en jämn fight på i princip alla plan - Sydkorea - hör man ännu mindre.
Hur kommer det sig egentligen? År efter år bevisar Sydkorea att de tillhör världens absolut toppskikt inom filmproduktion, men om man bortser från de mest inbitna cineasterna så når de aldrig riktigt fram i Sverige. Kanske handlar det om bristande marknadsföring, kanske finns det någon sorts förutfattad mening hos mainstream-publiken om att de gör "svåra" filmer eller så vill man kanske inte förlita sig på undertexter en fredagskväll. Oavsett så är det väldigt synd, då drösvis med kvalitetsfilmer går en obemärkt förbi.
Därför tänkte jag ta ett litet steg i rätt riktning nu genom att tipsa om tio sydkoreanska pärlor som sätter Hollywood på pottan alla dagar i veckan:
"The Good, The Bad, The Weird" (Kim Jee-woon, 2008)
Vad kan vara mer lämpligt att starta den här listan med än en sydkoreansk film som leker med den mest amerikanska av alla genrer? För även om den här filmen utspelar sig i Manchuriet på 40-talet så är det utan minsta tvekan en modern westernfilm. Byung-hun Lee (lika oändligt badass som alltid), Kang-ho Song och Woo-sung Jung spelar de tre titelkaraktärerna som våldsamt konkurrerar om en skattkarta, samtidigt som de jagas av den japanska armén och diverse banditer. Regissören Kim Jee-woon har här snickrat ihop en av de mest underhållande filmerna jag har sett i hela mitt liv. Den sprudlar av liv och kreativitet i varje scen och bjuder på action i absolut världsklass.
"The Host" (Bong Joon-ho, 2006)
Den fjärde mest inkomstbringande sydkoreanska filmen någonsin, och det är inte särskilt svårt att förstå varför när man ser den. Regissören Bong Joon-ho kombinerar storskalig monster- och katastroffilm med den intima berättelsen om en familj (med Kang-ho Song i spetsen) som kämpar för att få den bitterljuva vardagen att gå ihop. Vi har sett det tusen gånger tidigare, men tonsäkerheten och det emotionella trycket placerar den över det mesta i genren. Filmen är också väldigt vass i sin samhällskritik, både riktad mot Sydkorea men också delvis mot USA. Grädden på moset är den adrenalinpumpande finalen som man inte glömmer bort i första taget, den saken är säker.
"The Chaser" (Na Hong-jin, 2008)
En film som definitivt lever upp till sin titel. Kim Yoon-seok spelar en före detta korrupt polis som sadlat om till hallick, och hans liv ställs på ända när några av hans prostituerade försvinner spårlöst. Först misstänker han att någon försöker ta över hela hans verksamhet, men det dröjer inte länge innan ledtrådar om något mycket mer skakande börjar komma till ytan. Mörkret i berättelsen blir bara tätare och tätare ju längre in i "The Chaser" man kommer, vilket man bör vara beredd på. Men det är tveklöst värt det, för atmosfären och mysteriet är helt underbart rakt igenom. Dessutom är de pulserande fotjakterna genom diverse skitiga bakgårdar och regniga gränder att dö för.
"I Saw the Devil" (Kim Jee-woon, 2010)
Här har vi lite av en spirituell kusin till "The Chaser" som - trots att man trodde det var omöjligt - är ännu tyngre och mer intensiv. Legenden Choi Min-sik spelar en iskall seriemördare som länge har lyckats operera ostört. Saker och ting förändras dock väldigt snabbt när han dödar fel tjej, den gravida frun till den stenhårda underrättelseagenten Kim Soo-hyeon (Byung-hun Lee). Kim gör det till sitt livs uppgift att inte bara hitta mördaren, utan även utkräva en lång, plågsam och utstuderad hämnd. En ohyggligt spännande katt- och råttalek tar sin början och i hela 140 minuter håller den ett stenhårt grepp om halsen på en. En av de bästa filmerna jag har sett i hela mitt liv, oavsett land och genre. Snygg, välspelad och ändlöst underhållande.
"Sea Fog" (Shim Sung-bo, 2014)
Om man är en sucker för thrillers som utspelar sig på havet så är det här en riktigt vass sådan. Kretsar kring besättningen på en fisketrålare som till följd av minst sagt bristfällig fångst bestämmer sig för att smuggla in illegala flyktingar till Sydkorea för lite extra klirr i kassan. Saker och ting går givetvis inte riktigt som planerat. Mer än så vill jag inte avslöja, men det finns en del spännande tematiska kopplingar till Alejandro González Iñárritus "Biutiful" mellan raderna. Oändligt skickliga Shim Sung-bo (regi & manus) och Bong Joon-ho (manus) serverar nagelbitande spänning, ren visuell njutning, komplexa frågeställningar och en hel ensemble med engagerande karaktärer.
"Oldboy" (Park Chan-wook, 2003)
Förmodligen den mest kända av alla filmerna på listan, tack vare att den fick så oerhört starkt internationellt fäste när den kom. Det är den andra delen i Park Chan-wooks fristående hämnartrilogi och tveklöst den mest framgångsrika av dem. Vi får följa affärsmannen Oh Dae-su (Choi Min-sik), som släpps fri efter 15 år i mystisk fångenskap. Han har ingen aning om vem som fängslade honom, eller varför, men med hämnd i sikte ämnar han att ta reda på det. Mästerliga Min-sik gör här sitt livs prestation och Chan-wook dyker djupare ner i abyssen än någonsin tidigare, vilket säger en hel del. Det omtalade och oförutsägbara klimaxet är något för historieböckerna, fullkomligt emotionellt förgörande på alla sätt.
"Assassination" (Choi Dong-hoon, 2015)
Likt "The Good, The Bad, The Weird" är den här filmen ett exempel på hur sydkoreanska filmskapare är fantastiskt duktiga på att balansera ton. Här väver Dong-hoon ihop en rafflande spionstory i 10-talets Sydkorea med både lättsamhet och känslomässig vikt, som om han skulle kunna göra det i sömnen. Berättelsen kretsar kring tre Sydkoreanska agenter som får i uppdrag att eliminera några av nyckelspelarna i den japanska ockuperande makten, något som visar sig vara lättare sagt än gjort. Filmer som är så här ambitiösa, självsäkra och sprudlande görs knappt längre, och dess 140 minuter fullkomligt exploderar förbi. Tommyguns, dubbelagenter och självmordsuppdrag i mängder, samt en karaktär som helt ärligt heter Hawaii Pistol, vem tackar nej till det?
"Mother" (Bong Joon-ho, 2009)
Den tredje av fyra filmer som på något sätt involverar Bong Joon-ho, så man kan lugnt säga att han är lite av en personlig favorit. Det här är tveklöst hans mest intima och personliga film, centrerad kring en mamma (Kim Hye-ja) som desperat försöker rentvå sin utvecklingsstörda sons (Won Bin) namn. Han blir nämligen huvudmisstänkt i en mordutredning trots väldigt bristfälliga bevis och hans nedsatta psykiska förmåga gör att han blir ett lätt byte. "Mother" drivs av en oerhört otäck stämning som kryper under skinnet på en, och man vet aldrig riktigt vilken väg den kommer välja. Välspelad ut i minsta biroll och eventuellt Joon-hos enskilt snyggaste film. Genrelek i toppklass.
"Train to Busan" (Yeon Sang-ho, 2016)
Sydkorea visade i år att de kan göra sylvass zombieaction också, och blåsa nytt liv i en överexponerad genre som börjar bli riktigt sliten. Genidraget regissören Yeon Sang-ho gör är slänga in one location-aspekten i filmen, för som titeln vittnar om utspelar den sig främst på ett tåg. Det är på väg i full fart från Seoul till Busan när en fullskalig zombieapokalyps bryter ut och redan innan tåget lämnade stationen lyckades viruset ta sig ombord. Det är lite som en blandning av "Snowpiercer" (även den en varm rekommendation) och "World War Z" skulle man kunna säga, och det är lika effektivt som det låter. Stundtals kan den bli lite väl melodramatisk, men helhetsmässigt imponerar den stort i allt från action till skådespeleri.
"Memories of Murder" (Bong Joon-ho, 2003)
Den fjärde filmen på listan med Bong Joon-ho bakom kulisserna, och trots att den kom så tidigt är det nog hans allra bästa. Filmen baseras på den sanna historien om Sydkoreas allra första seriemördare (härjade mellan 1986-1991), som de två poliserna Park Doo-man (Song Kang-ho) och Seo Tae-yoon (Kim Sang-kyung) försöker jaga tag i. Med hjälp av Kim Hyung-koos magiska foto och Taro Iwashiros förkrossande musik bygger Joon-ho ett utredningsdrama med helt oemotståndlig känsla. Likt många andra filmer på den här listan kombinerar den genrer och dess konventioner på väldigt minnesvärda sätt och avslutar på topp. Kan bilda en riktigt maffig "double feature" med David Finchers "Zodiac" som har många liknande drag.
Tyck till! Vilken av dessa tio filmer känns mest tilltalande och varför?
