11 filmer vi grät till år 2016

 

Det ångar om kemin mellan huvudrollsinnehavarna Brad Pitt och Marion Cotillard i denna spännande spionhistoria som tar plats under brinnande andra världskrig. Blandningen av att få se operativa insatser för att rädda Europa och få följa vardagslivet på hemmaplan under kriget ger en intressant kontrast även om tempot i filmen blir något ojämnt. Upplösningen, där Cotillards rollfigur Marianne tar livet av sig för att rädda sin man (Brad Pitt) och deras dotter, är hjärtskärande och får tårarna att rinna. Den efterföljande scenen, som utspelar sig efter kriget och visar hur pappan och dottern mår bra, ger en melankoliskt varm känsla som passar bra till de sista tårarna.

 

Hur vi, som världssamhälle och privatpersoner, skulle reagera om rymdvarelser plötsligt landade med stora skepp på ett flertal platser på jorden är eggande att tänka på. I "Arrival" får vi se hur filmens vältecknade rollfigurer reagerar samtidigt som vi funderar på hur vi själva skulle reagera. Filmen blir en intressant kontrast till alla rymdvarelsefilmer där krig och överlevnad står i fokus och diskuterar på mångfacetterat sätt innebörden av kommunikation och konsekvenserna av bristen på kommunikation. Berättarstrukturen är enastående konstruerad och upplösningens twist är intelligent elegant. Tårarna faller i en strid ström när vi får veta att dottern till rollfiguren Louise (Amy Adams) inte är född än trots att vi har fått se Louise minnas hennes alldeles för tidiga död. På grund av mötet med rymdvarelserna så upplever Louise inte längre tiden linjärt men väljer att föda barnet trots att hon vet hur dottern kommer att dö och vilken sorg det innebär.

 

Julianne Moore är fullständigt enastående som stoiska polisen Laurel Hester som, när hon blir sjuk i cancer, inte bara måste försöka vinna över sjukdomen utan också se till att hennes pension, om hon skulle dö, går till hennes fru Stacie Andree. Filmen bjuder på ett naket och ärligt porträtt av hur kampen mot cancer påverkar den drabbade och dennes omgivning och är en bra uppvisning av hur människor kan överkomma sina fördomar om de bara försöker. Filmens porträtt av sjukdomen gör att hela filmen är en gråtfest och det finns flera gånger då man känner en klump i halsen, allra starkast för mig är scenerna då Stacies kollegor sluter upp och stöttar henne trots att de är ovana att umgås med homosexuella och har många fördomar. När Stacie, på dödens rand, tar sig till rätten för att kämpa in i det sista är också en sekvens som drar i hjärtsträngarna och får mig att stortjuta.

  

"Fyren mellan haven" är en smäktande kärlekshistoria med snyggt foto och tragisk inramning som kommer att lämna många med en klump i halsen och tårar i ögonvrån. Går det att blunda för vad man vet är rätt för att kunna fortsätta leva det liv man lever med familjen man älskar? Det är frågan som står i centrum i denna svepande kärlekshistoria om en fyrvaktare och hans fru, spelade av Michael Fassbender och Alicia Vikander. Efter flera missfall så hittar paret en död man och ett nyfött barn i en eka på stranden, paret tar hand om barnet och uppfostrar det som sitt eget. När de får reda på vilken mamman är så kan inte mannen låta bli att säga att de tagit flickebarnet och, utan att anmäla det till myndigheterna, sagt till alla att det är deras egen dotter, något som leder till fruktansvärda och gråtframkallande scener där barnet slits från den enda mor som hon har känt. Hela situationen är ledsam och en kan förstå alla parter. Den avslutande epilogen som ser dottern, i vuxen ålder, besöka ”pappan” efter ”mammans” död är också varmt sorglig på sätt som får tårarna att rinna på mina kinder.

 

Ken Loach film om fattigdom och utsatthet i ett England träffar som ett hårt slag i magen och är stundvis jobbig att se på. Fast jobbig på det bra sätt som öppnar upp ögonen på folk och visar de sociala orättvisor som finns i landet. Filmens titelfigur fastnar i en Kafkaesk mardröm när han blir sjuk, hans läkare säger att han inte kan jobba för att hans hjärta är för dåligt men han byråkratiska bedömare menar att han inte är tillräckligt sjuk för att få sjukersättning. Medan han bollas mellan arbetsförmedlingen och instanser för överklagande av beslutet om nekad sjukersättning så träffar han på flera andra, unga som gamla, som har hamnat snett i systemet eller av annan anledning försöker klara livet under gränsen för existensminimum. Filmens avlutning, där Daniel dör precis som man tror att det kanske kommer att ordna upp sig, får tårarna att samlas i mina ögon och den efterföljande begravningen, som pekar mot hur varje människoliv har värdefulla förgreningar, får dem att strömma. 

Daenerys från Game of Thrones är sig inte lik i denna spin-off till den populära tv-serien. Skämt åsido så är denna film som gjord för att få folk att gråta. Emilia Clarke och Sam Claflin har gullig kemi när de spelar skötare och patient. Sams Will har, efter att ha levt ett liv definierat av äventyr, nyligen blivit förlamad och är livstrött och deprimerad. Ingen kan nå honom och hans föräldrar är desperata, de anställer den oerfarna och lite klumpiga Lou för att ta hand om honom och få honom på bättre humör, det fungerar till viss del och romantiska känslor uppstår mellan de tu. Känslor som växer till en storslagen kärlek som är svepande medryckande men inte utan problem. Ibland trycks vad filmen vill att man ska känna ner i halsen på publiken och jag är inte ombord med dess budskap rörande dödshjälp men med det sagt så är det omöjligt att inte känna tårarna svälla inom en när Will får institutionell hjälp med att släcka sitt liv. Det är med våta kinder man lämnar biografen efter epilogen som ser Lou gå vidare med sitt liv och fina minnen av den tid hon fick med Will. 

"Manchester by the Sea" är full av svidande ånger, skuld och mänsklighet. Vi får följa Lee som genomlider en avtrubbad vardag som vaktmästare i Boston samtidigt som vi får ledtrådar, genom flashbacks, om hur han tidigare har levt ett annat, gladare liv. När han får nyheter om att hans bror har dött så måste han återvända till sin uppväxtort Manchester i New England. Att följa Lees öde och kamp för att inte gå under när han tvingas tillbaka till platsen han lämnat är jobbigt och det är många gånger man känner att tårarna tittar fram. Broderns död är en tragedi, han lämnar efter sig en son som Lee så länge måste ta hand om, men det är inte filmens mest tragiska aspekt. Berättelsen om hur Lees barn dog i en husbrand på grund av att han glömde sätta på ett skydd på den öppna spisen när han alkoholberusad skulle ut och handla är så sorglig att jag nästan börjar gråta bara när jag tänker på det, under filmvisningen flödade tårarna.

  

"Nocturnal Animals" spinner en fängslande väv av psykologiskt gastkramande historier när den berättar om en konstnärs liv och läsande. Vi får följa Susan Morrow från öppnandet av sin nya utställning genom läsandet av sin ex-mans roman, som blir till en film i filmen, till händelser som kanske leder till en nygammal riktning i livet. Regissören Tom Ford balanserar de olika berättarnivåerna, där vi får följa Susan då och nu samtidigt som vi följer karaktärerna i boken hon läser, på excellenta sätt. När Jake Gyllenhaals rollfigur i ”filmen i filmen” efter en natt och dag av letande efter sin fru och dotter hittar dem nakna i en soffa, brutalt mördade, så är det bara att förlika sig med att tröjan kommer att bli våt av tårar. Skulden han känner för att ha varit med när de blev bortrövade, utan att kunna göra något, är så påtaglig att man nästan mår illa.

   

För länge sedan i en galax långt, långt borta är rader som har öppnat många fina (och vissa dåliga) Star Wars-filmer och årets film har många fina stunder. Eftersom filmen utspelar sig precis före "A New Hope" så dyker det upp många gamla favoriter, t.ex. Darth Vader och R2-D2, samtidigt som filmens huvudpersoner är ett gäng vältecknade rollfigurer som man genast får känslor för. Något som gör att det blir rena tårsprutkalaset när de allihopa dör. Redan tidigt när jag satt och såg filmen, och såg hur storyn utvecklades, så tänkte jag at de måste dö för annars finns det ingen godtagbar anledning till varför de inte syns till i A New Hope men det hindrade inte vågen av gråt att komma när det väl var dags för de avslutande scenernas vackra sorgsenhet. Det är intressant och överlag bra för filmfranchisen Star Wars att de vågar döda huvudrollfigurer i en storfilm av den här magnituden men det gör det inte mindre ledsamt att se dem dö.

 

"Sauls son" är en lång ångestresa som alla borde åka på, så att den där ofta upprepade frasen om att ”aldrig glömma” vad som hände i koncentrationslägren under andra världskriget för alltid stannar i vårt kollektiva medvetande. Med en fantastisk användning av ljud, som lägger obehagsnivån precis rätt, och ett nervigt förstapersonsperspektiv så får vi följa Saul, en av de fångar som används av nazisterna för att effektivt ha ihjäl andra fångar i gaskammare. Vi får följa honom i hans avgrundslöst mörka vardag och i kampen för att ge en pojke en värdig begravning. Filmens första scen träffar som ett knogjärnsförstärkt slag i magen, så hårt att man inte reser sig förrän filmens sista bilder försvunnit och det återigen finns utrymme för ett djupt andetag och för att torka tårarna.

Fasansfulla monster finns i sagor och på film men i verkligheten finns mycket hemskare saker, som att se en närstående insjukna i cancer. "Sju minuter efter midnatt" ger oss ett visuellt snyggt filmmonster (som lite påminner om Groot i "Guardians of the Galaxy") samtidigt som den på utmärkta sätt behandlar den alltför verkliga sjukdomen cancer och dess förödande konsekvenser på den drabbande och alla i hens närhet. Felicity Jones porträtt av den sjuka mamman är tonsäkert och fullt av olika känslolägen, hennes resa ger upphov till många tårar. Ännu fler tårar blir det i och med närstudien av den unge Conors (Lewis MacDougall) försök att bearbeta sorgen och ilskan inom honom, hans kamp för att acceptera att hans mor är döende är något av det mest hjärtskärande som har gått att skåda på bio i år.