På musikscenen hade grunge tagit plats och socialpolitiskt började efter diverse bakslag på området, den tredje vågens feminism att gro. Inom filmen hade tillräckligt med färgglada cocktails blandats för att ge plats åt den mörka, psykologiska och inte sällan smått erotiska thrillern som kom att tjusa och skrämma en hel generation av nya biobesökare. Mig själv inkluderat.
1991 fyllde jag 15 år.
Min tillvaro det året präglades av läxor, Twin Peaks-mystik, Nirvanas senaste skiva ”Nevermind” på repeat och gryniga VHS-kopior med diverse äldre rysare.
15 år var en efterlängtad milstolpe och innebar inte bara att man på papper blev moppe- och byxmyndig, utan också OCH framförallt att man äntligen fick gå på bio! På riktigt. Det vill säga titta på film med 15-årsgräns på stor duk, i en mörk biograf.
1991 var således året då filmen på allvar började inkräkta i mitt rätt nördiga unga liv.
Filmaffischer sattes upp på flickrummets korallfärgade väggar och den lilla månadspengen (”alla andra får heeela barnbidraget ju!”) gick till biobiljetter som redan då kostade skjortan, eller till att hyra film från stora Videohallen inne i staden, som alltid varit stenhårda på ålderskoll.
1991 kom filmer som till exempel ”Cape Fear”, i vilken den alltid innan så mysige Robert De Niro fick mina nackhår att resa sig och jag började låsa dörren också dagtid. Han var fantastiskt vidrig som mördaren och våldtäktsmannen Max Cady i den suveränt ångestladdade nyfilmatiseringen, under regi av Martin Scorsese.
En direkt konsekvens av att se psykologiska thrillers på stor duk, i kombination med ökad masskonsumtion av videorysare, var att mörker började kännas som ett hot. Och efter att ”När lammen tystnar” introducerade Hannibal Lecter och diverse andra otäcka seriemördande bestar till människor, bestämde jag definitivt för att aldrig sova med lampan släckt igen. Inte för att jag gjorde det innan heller, men nu skulle jag verkligen aldrig göra det. En inställning jag för säkerhets skull lever efter än idag.
Kult- och skräckmästaren Wes Craven skrämde och roade med sin ”Ondskans hus” och sporrade mig att börja skriva egna rysarhistorier med roliga undertoner. Tyvärr missade jag ofta mina egna komiska poäng och förfärades istället bara ännu mer.
1991 upptäckte jag på allvar att rädsla var priset man betalar för livlig fantasi och som min fantasi kittlades av film. Ängsligare blev såklart hela tiden jag, men vid 15 år fyllda var jag ändå stor nog att välja om det var värt det. Och det var det. Eftersom jag inte själv betalade elräkningen.
Filmåret 1991 handlade dock inte bara om manhaftiga män, seriemördare, spökhus och effektivt skrämmande klipp i rysliga rullar, det var också året som födde det nya Queer Cinema och banade väg för andra queerfilmer som under senare nittiotalet och framöver skulle komma att normalisera begrepp som gay och queer.
Todd Haynes, idag rosad för sin kärlekshistoria i ”Carol”, rörde ihop flera genrer och olika stilar när han skapade sin tredelade queerkavalkad ”Poison”, i vilken historierna parallellberättas på ett snyggt och träffande sätt.
Ungefär samtidigt som Haynes tog avstånd från traditionellt manligt berättande och experimenterade med sitt eget, var det åter dags för kvinnorna att ta plats. Linda Hamilton fick stafettpinnen av Sigourney Weaver och visade som Sarah Connor i otroligt häftiga och explosiva ”Terminator 2” att också kvinnor kan. Och medan hon riktade sitt vapen mot bad guys från framtiden, tog Louise sitt ur handväskan och eliminerade en helt vanlig och väldigt verklig våldtäktsman på parkeringsplatsen i filmen ”Thelma & Louise” av Ridley Scott.
De nämnda två väninnorna hade lite innan tagit sin cab och stuckit från ett inrutat, förtryckande patriarkat i hopp om att finna något bättre. De kom att under sin färd inspirera en trånande 15-åring, som i förvirring efter ”Pretty Woman” mest suttit och väntat på drömprinsen, att istället tänka - Nä jäklar, han får minsann vänta på mig!
Att drömprinsen för mig och många andra hormonstinna tonåringar 1991 var Brad Pitt i bar överkropp och cowboyhatt, var en rätt oundviklig biverkning av filmen. Och en trivsam följd av att kvinnan flyttade ut ur mannens blickfång och istället tog plats och blev innehavare av sin egen. Åtminstone tillfälligt. Från att ofta mest bara reagera var det nu hennes tur att äntligen agera och Thelma och Louise tog verkligen bokstavligen tag i ratten, styrde och fortsatte envetet framåt. De hoppade över kanten mot en mer jämlik framtid, men har tyvärr 2015 ännu inte landat.
1991 var ett fint år och startskottet för ett mycket bra sista filmdecennium under filmmediets egentliga första sekel. Innovativt berättande, psykologiska thrillers, moderna feministiska synvinklar, och dito queerfilmer tog alla viktiga avstamp i myllan av då.
Andra för mig mycket minnesvärda pärlor från året är bland andra ”The Doors”, ”Point Break”, ”Skönheten och odjuret”, ”JFK”, ”Robin Hood – Prince of thieves” och ”The Commitments” som blev mitt livs första utomhusbioupplevelse, stående på stortorget i Gävle bland hundratals andra entusiaster.
Film är fantastiskt, men bäst var det året 1991 när jag fyllde femton och äntligen fick börja gå på bio. På riktigt.
