Få platser i filmens värld är så lågt värderade, underskattade och förbisedda som dokumentärgenren. För om man ser till ”den breda massan”; hur många är det då som väljer att se en spännande dokumentär framför den senaste actionstänkaren eller Johan Falk-filmen på de heliga fredagskvällarna? De personerna är nog smärtsamt lätträknade skulle jag tro, vilket är väldigt synd.
Jag personligen kan ofta tycka att det är inom den här genren som det mest fascinerande filmskapandet just nu finns, och det är givetvis också den genre där man kommer sanningen närmast.I spelfilmer är sanningen mycket längre bort, då fakta förvrängs och ”Hollywoodiseras” för att destillera fram ett så dramatiskt narrativ som möjligt. Det betyder dock inte att sanningen går helt förlorad, särskilt inte den emotionella sanningen som kan vara minst lika viktig som den faktabaserade sanningen. Kanske är det till och med så att den sanning som vi så desperat jagar i våra liv finns någonstans i gråzonerna mellan fakta och fiktion.
Den tesen kommer vi ha möjlighet att utforska under de kommande månaderna, eftersom det kommer ett gäng omtalade spelfilmer som har minst lika spännande dokumentära syskon. Man kan se det lite som en chans att verkligen djupdyka ner i berättelserna om dessa människor och deras liv, eller som en inbjudande och vidöppen dörr in i dokumentärens värld för er som inte är så bekanta med den.
Innan ”Black Mass”: Se ”Whitey: United States of America v. James J. Bulger” (2014)
Den ökända Bostongangstern Jimmy ”Whitey” Bulger har alltid fascinerat människor världen över. Många har kanske redan fått ett smakprov från hans makalösa historia utan att veta om det, då succéer som Martin Scorseses Oscarsvinnande ”The Departed” och Showtime-serien ”Brotherhood” är löst baserade på Bulger och hans organisation. I år är det dock rakt på som gäller, för i Scott Coopers ”Black Mass” är det Whitey (Johnny Depp) som står i centrum. Filmen porträtterar en stor portion av hans liv, men handlar främst om den ”allians” han startade med FBI-agenten John Connelly (Joel Edgerton). Meningen var först att Bulger skulle agera informatör, men resulterade snarare i att han fick en sorts immunitet och brottsmonopol i Boston.
Joe Berlingers dokumentär ”Whitey: United States of America v. James J. Bulger” fokuserar också mycket på den smutsiga FBI-kopplingen, men delger informationen på ett helt annat sätt. Den skildrar nämligen de rättegångar som hölls mot Bulger efter att han arresterades år 2011 efter hela 16 år på fri fot. Det är alltså ett nutida perspektiv som tas i dokumentären, där konsekvenserna av Bulgers handlingar och hemskheter utforskas. Med ”Black Mass” använder Scott Cooper informationen som sipprade fram ur de vittnesmål och förhandlingar som Berlinger gräver i, för att ta med oss tillbaka till den tid då han härjade fritt.
Innan ”Everest”: Se ”Everest” (1998)
Med tanke på hur legendariskt, mytomspunnet och olycksdrabbat Mount Everest är så är det konstigt att det inte har gjorts fler spelfilmer med berget som skådeplats. I år kom kanske den definitiva dock, Baltasar Kormákurs ambitiösa ”Everest”, som handlar om den grupp klättrare som år 1996 fick kämpa för sitt liv när en enorm snöstorm drog in kring bergstoppen. Skådespelare som Josh Brolin, Jason Clarke, Jake Gyllenhaal och John Hawkes gestaltar delar av den grupp som tillsammans försökte överleva till varje pris när katastrofen obarmhärtigt slog till, vissa förgäves.
IMAX-dokumentären med samma namn handlar delvis om dessa händelser, men dokumenterar en helt annan grupp klättrare. Den är drygt 45 minuter lång och berättar om dessa klättrare innan, under och efter deras lyckade bestigning. Eftersom IMAX-teamet inte drabbades särskilt hårt av snöstormen blev de istället en del av räddningsoperationen och hjälpte överlevare från de andra grupperna. I spelfilmsversionen nämns de flera gånger och skådespelaren Micah Hauptman spelar David Breashears, en av regissörerna bakom dokumentären. Den klättrare som Josh Brolin spelar, Beck Weathers, är också med i dokumentären "Everest".
Innan ”Pawn Sacrifice”: Se ”Bobby Fischer Against the World” (2011)
När David Fincher år 2010 lämnade ”Pawn Sacrifice” bakom sig och istället valde att fokusera på ”The Girl with the Dragon Tattoo” var det högst oklart vad som skulle hända med projektet. Men nu, så här fem år senare, landar den snart på bio med Edward Zwick i registolen. Tobey Maguire gör huvudrollen som Bobby Fischer, den enkla Brooklyn-grabben som blev en av världens bästa schackspelare genom tiderna. Filmen är centrerad kring hans legendariska VM-match mot ryska Boris Spassky (Liev Schreiber) år 1972, mitt under kalla kriget. Det är en fantastisk historia, och även om det är svårt att nå högre än Fincher så är också Zwick en ytterst kompetent regissör.
Liz Garbus underbara dokumentär ”Bobby Fischer Against the World” berättar också om den episka VM-matchen, men handlar främst om Fischers kamp mot sig själv och sitt volatila psyke. Hans extremt höga intelligens blev nämligen en minst lika stor förbannelse som gåva för honom. Under långa perioder var han extremt paranoid och i slutet på sitt liv levde han på Island och isolerade sig från andra människor så mycket som möjligt. Förhoppningsvis så utforskar även Zwick Bobbys psykiska kamp i ”Pawn Sacrifice”, för det var just de bitarna som gjorde dokumentären så oerhört fängslande.
Innan ”The Walk”: Se ”Man on Wire” (2008)
Ibland känns det som att det kommer bli nästintill omöjligt att toppa en dokumentär med en spelfilm, och lite så är fallet med Robert Zemeckis nya filmprojekt. Tillsammans med Joseph Gordon-Levitt och sitt team har han snickrat ihop ”The Walk”, en film som berör exakt samma ämne som James Marshs inget annat än mästerliga dokumentär ”Man on Wire” från 2008.
Den sanna berättelsen som ligger till grund för dessa filmer är den om den franska lindansaren Philippe Petit, som år 1974 balanserade på en uppspänd vajer mellan de två World Trade Center-tornen. Spritt språngande galet är bara förnamnet. Denna akt var givetvis olaglig och det är ett faktum som Marsh tar vara på i sin dokumentär, som därför ofta känns som en nagelbitande heistfilm. Tänk er att kuppen i ”Ocean’s Eleven” har skett på riktigt och att alla inblandade sedan ställer upp på filmade intervjuer där de berättar exakt hur de gick till väga, hur det kändes och hur de tänkte. Så känns ”Man on Wire”, och hur Zemeckis ska kunna överträffa det har jag ingen aning om.
Det han har till sin fördel är givetvis modern teknologi som gör att han kan visa oss själva lindansen på ett sätt som Marsh inte kunde. Men frågan är om det inte är mer värt att kunna höra och se Petit själv berätta om det, istället för Gordon-Levitt med krystad fransk brytning. Den som lever får se.
Innan ”The Program”: Se ”The Armstrong Lie” (2013)
Mycket av det som på förhand känns som hinder för ”The Walk” skulle också kunna appliceras på Stephen Frears kommande ”The Program”. Likt Alex Gibneys relativt nya dokumentär ”The Armstrong Lie” handlar filmen om turerna kring cyklisten Lance Armstrongs dopning under Tour de France, något som det dessutom har rapporterats oerhört mycket om i media världen över. Gibney lägger på skickligt vis fram pusselbit för pusselbit i den här berättelsen, och de bitar som han missar känns lätträknade. Man kan därför anta att Frears version inte kommer ha överdrivet mycket ny information att komma med.
Trots detta är ”The Program” på många sätt ett väldigt lovande projekt. För det första hade jag hoppats på att ”The Armstrong Lie” skulle vara ett mer känslomässigt träffande porträtt, men dit nådde den inte för mig. Förhoppningsvis kan Frears trycka lite hårdare på de emotionella punkterna á la Hollywood, för i det här fallet hade det inte skadat. Sen har vi ju Ben Foster i huvudrollen också, och den mannen är ju inget annat än en ren jävla naturkraft. Han har i intervjuer berättat att han själv använde dopningspreparat under produktionen av filmen för att sätta sig in Armstrongs situation så mycket som möjligt, och man måste ju bara se det.
Innan ”Steve Jobs”: Se ”Steve Jobs: The Man in the Machine” (2015)
Steve Jobs känns också lite som en person som det nu är svårt att berätta något nytt och upplysande om. Efter hans tragiska bortgång har vi sett hans namn och historia spridas i sociala medier, i alla världens tidningar, i biografiska böcker och i filmer. Så sent som för två år sedan kom ”Jobs” med Ashton Kutcher i huvudrollen, men nu kommer alltså ytterligare två filmer om mannen bakom Apple. Dels är det Alex Gibneys (han ligger sannerligen inte på latsidan) dokumentär ”Steve Jobs: The Man in the Machine” som hade premiär på HBO för några veckor sedan, men också Danny Boyles redan hyllade ”Steve Jobs” som landar i Sverige i början av nästa år.
Dokumentären verkar vara lite av en filmversion av Walter Isaacsons bästsäljande bok, och ger en detaljerad bild av Jobs privata liv och arbete. Den kan visa sig vara oväntat fängslande, men på förhand känns det onekligen gjort. Boyles film tar en mer intressant vinkel genom att fokusera på tre viktiga produktlanseringar (filmade i 16 mm, 35 mm respektive digitalt, magiskt grepp!) i Jobs karriär, och manusförfattaren Aaron Sorkin har byggt hela narrativet kring dessa. Sorkin är tveklöst ett av produktionens starkaste kort och bara hans namn gör att min biljett redan är köpt. Addera sedan Boyle samt en skådespelarensemble av högsta klass och det kan bli hur bra som helst. Visst, Fassbender är inte direkt porträttlik, men jag tror nog att hans sylvassa skådespeleri kan väga upp för det.
Vad säger ni? Känns några av dessa spelfilmsversioner mer onödiga än andra? Vilka kommer ni att se?
