7 filmer med så tragiska slut att din dag garanterat kommer bli förstörd

 

 

Det finns väl ingen som har börjat titta på James Camerons filmepos ”Titanic” och inte tänkt den fina tanken att kärleken verkligen övervinner allt. Överklasstjejen Rose, som är förlovad med en man hon inte tycker om och som är urless på sitt lyxliv, möter underklasskillen Jack, en ung konstnär med stora drömmar, på skeppet med samma namn som filmen. Mot alla odds förälskar de sig i varandra och planerar att rymma tillsammans så fort skeppet har gått i hamn.

 

Deras kärlek hade kanske fått segra, om det nu inte hade varit så att skeppet ”Titanic” hade kraschat med ett isberg och börjat sjunka ner i det iskalla havets djup. Filmen, och därmed kärlekssagan, slutar med att Jack sakta, sakta förfryser i vattnet och också han sjunker ner i djupet – och detta medan den förtvivlade Rose ser på!

 

(Jag har på allvar en kompis som gråter sig genom halva filmen bara för att hon vet hur den slutar.)

 

 

 

När Clint Eastwoods rosade film ”Million Dollar Baby” så når sitt slut bara vet man att det inte finns en chans till en lycklig upplösning på berättelsen. Karaktären Maggie coachas till att bli en proffsboxare och först verkar allt gå bra.

 

Snart börjar det dock gå utför för henne. Hon ådrar sig en ryggmärgsskada och måste amputera ena benet. När hon har det som svårast inser hon att hon inte kommer få något stöd av sin familj – familjemedlemmarna vill bara ha hennes pengar – och eftersom hon inte kan leva med sin förlust ber hon sin coach, Frankie, att ta livet av henne. Till slut ger han henne en dödlig dos adrenalin och säger att hon var hans familj.

 

 

 

Det är ju egentligen inget konstigt att människor ”dör” på vita duken. Det händer hela tiden – och the show must go on. Men när vi först har fått lära känna en karaktär i form av ett djur, jamen till exempel en underbart söt hund, och sedan måste se denna djurkaraktär lida är det omöjligt att inte gråta floder.

 

I ”Hachi: A Dog’s Tale” möter collegeprofessorn Parker hundvalpen Hachi, också kallad Hachiko. De blir nästan genast bästa vänner och gör allt tillsammans. Hachi brukar exempelvis följa med Parker till pendeltåget varje morgon, där han sedan sitter och väntar på sin husse. En dag får Parker en hjärtattack. Han dör. Hachi, som längtar ihjäl sig efter sin husse, fortsätter att vänta på honom på tågstationen varje dag i hopp om att han ska gå av tåget. Det här är vänskap, sorg och längtan när den är som finast.

 

 

 

Såsom alla filmer som utspelar sig under Förintelsen är sorgliga och gripande, är ”Pojken i randig pyjamas” en riktig snyftare.

 

Pojken Bruno är son till en nazist och tillika kommendör över ett koncentrationsläger, samma koncentrationsläger som familjen bor granne med. Enbart ett stängsel av taggtråd finns mellan familjens behagliga vardag och misären som fångarna i lägret genomlider. Bruno blir vän med en pojke, Shmuel, som bor på andra sidan stängslet och som har en randig pyjamas på sig (det är ju egentligen en randig fångdräkt).

 

En dag bestämmer sig Bruno för att besöka sin vän Shmuel och hjälpa denne att leta efter sin förvunne pappa. Bruno byter om till en fångdräkt så att han kan röra sig fritt i koncentrationslägret, där han misstas för att vara en fånge. Båda pojkarna skickas till gaskammaren… Du kan tänka dig Brunos pappas reaktion när han inser att hans son har gasats ihjäl.

 

 

 

När den otroligt snälla och jättelika fången John Coffey i filmen ”Den gröna milen” leds till och sätter sig i den elektriska stolen, spricker tittarnas hjärtan i tusen skärvor. Alla vet att han är oskyldigt dömd. När han dessutom tackar nej till att ha den svarta huvan över huvudet för att han är rädd för mörkret, börjar tårarna strömma fritt. Det. Här. Är. Orättvisa.

 

 

 

Det må så vara att Disneyfilmen ”Toy Story 3” inte innehåller ond bråd död, som faktiskt andra filmer från Disney gör. Se bara ”Bambi” eller ”Lejonkungen”! Det gör inte filmens slut mindre tragiskt: vi påminns om det jobbiga ögonblick när vi måste säga farväl till vår barndom och växa upp. (För mig var det i alla fall ett smått traumatiskt ögonblick.) I denna ”Toy Story”-film vinkar Andy hejdå till alla sina älskade leksaker – de leksaker vi har fått lära känna – och fortsätter livet utan dem.

 

 

 

I filmen ”The Mist” lägger sig en tät dimma över ett litet samhälle, och med dimman kommer monster. Många lyckas fly till den lokala matbutiken. Det är där som det blir otäckt på riktigt. Inte på grund av den hotfulla dimman och monstren där utanför, utan för att farliga grupperingar bildas.

 

Tillsammans med sin son och några andra lyckas Bill lämna affären och bege sig ut i dimman i en bil. De söker hjälp. När de inser att deras familjer – alla som lämnades kvar i dimman – är döda övermannas de av hopplöshet. Det finns inget sätt för dem att överleva dimman och dess fasor. De har en pistol med fyra kulor – de är fem personer. För att få en barmhärtig död kommer de överens om att Bill ska skjuta de andra, vilket han också gör. Ja, även sin son.

 

Just som Bill avfyrar det sista skottet och man tror att det inte kan bli värre, kommer räddningen. Om han bara hade väntat i ett ögonblick…