9 Roald Dahl-filmer rankade - från den sämsta till den bästa

Steven Spielbergs "SVJ - Den stora vänliga jätten" är den tionde filmen att ta en av den brittiska författaren Roald Dahls fantasifulla berättelser till vita duken.

Här är de nio andra filmadaptionerna som har gjorts. Rankade från sämst till bäst.

I 2016 års "SVJ - Stora vänliga jätten" använder Steven Spielberg datoreffekter för att skänka liv åt Roald Dahls omtyckta historia, men 1989 fanns inga sådana trix att tillgå. 80-talets "The BFG", regisserad av Brian Cosgrove, är en tecknad film och - bortsett från vissa av jättens grimaser - en söt sådan. Dahl själv, som ogillade de filmadaptioner av sina verk som han hann se, ska ha tyckt om den. Likt vad Peter Jacksons "Sagan om ringen"-trilogi gjorde med Ralph Bakshis animerade föregångare lär denna lilla film nu dock glömmas bort för alltid. Inget ont i det, kanske. Var sak har sin tid.

Den heter "Kalle och chokladfabriken", men borde ha hetat "Johnny Depp och chokladfabriken". Från det att pojken Kalle äntrar godispalatset är detta nämligen helt och hållet Depps show. Detta trots att Tim Burton med sin film ville skilja sig från dess föregångare (som har den excentriska Willy Wonka i titeln) och lägga större fokus på Kalle och de ekonomiska svårigheter hans familj lider under. För att skilja sig mer från 1971 års film hade "Kalle och chokladfabriken", med sin Michael Jackson möter Andy Warhol-Wonka, behövt dra än mer åt det mörka hållet. 

Till skillnad från många andra Roald Dahl-berättelser - och -filmatiseringar - kan nog Gavin Millars "Danny bäst i världen" framstå som en rätt så grå och trist historia. Men den rara berättelsen värmer och håller för en fin liten film. I huvudrollerna finner vi far och son Jeremy och Samuel Irons. Den sistnämnda spelar pojken Danny och den förstnämnda hans pappa som försöker stå emot en lokal affärsman som vill köpa familjens mark. 

För att kunna filmatiseras kräver de flesta av Roald Dahls berättelser specialeffekter av något slag. I sin film "James och jättepersikan" använder Henry Selick sig av en rad olika metoder för att skänka liv åt en av Dahls mest omtyckta - och fantasifulla - sagor. Även om flera av dem i dag känns daterade, får de önskvärd effekt. Filmen är fartfylld, färgstark och vacker.

"Häxorna", om en ung pojke som råkar snubbla in i ett årligt häxkonvent, är Roald Dahls kusligaste bok. Nicolas Roegs filmatisering av den är också den otäckaste bland Dahl-filmerna. De barnhatande häxorna är läskiga redan i sina mänskliga gestalter (Anjelica Huston är perfekt i den här typen av roller), men i sina mer groteska skepnader är de rent fasansväckande. "Häxor" är kanske inte riktigt lämplig för barn, men vuxna kan uppskatta den som en lekfull halvskräckis.

Trots att det var Roald Dahl själv som skrev det ursprungliga manuset till "Willy Wonka och chokladfabriken" har hans originalberättelse gått förlorad i den psykadeliska tripp som är Mel Stuarts film. Tack vare sin originalitet och visuella explosivitet (som idag har tappat lite av sitt sprak) är den bra ändå. Och tack vare Gene Wilder, såklart. Precis som i Burtons version är det här Wonka som står i centrum för de färgglada knasigheterna. Medan Depp mest bara var obehaglig i samma roll gör Wilder ett strålande jobb med att hoppa fram och tillbaka mellan känslor och uttryck - tills man som tittare känner sig helt hypnotiserad. 

Sagan om Matilda, en liten flicka som utvecklar mystiska krafter efter att ha blivit retad och hånad, påminner lite om Stephen Kings "Carrie", fast utan att vara otäck. Tvärtom har regissören Danny DeVito gjort allt han kan för att hans film - som kom innan "Matilda" gjorde musikalsuccé på Broadway - ska vara munter och rolig. Soundtracket är fånigt glatt och rolltolkningarna rätt så hurtiga. Är man på rätt humör så kontrasterar det perfekt mot det fula och elaka i filmen, och tillåter "Matilda" att både roa och beröra. 

Det är charm som bär upp Roald Dahls enkla historia "Naddap dlöks - sköldpaddan". Den charmen har Dearbhla Walshs tagit vara på i sin filmatisering. "Mr. Hoppys hemlighet" har ett manus av "Love Actually"-författaren Richard Curtis och en fin kemi mellan huvudrollernas Dustin Hoffman och Judi Dench. Den förstnämnda spelar en pensionerad (inte längre så) ungkarl som försöker imponera sin granne - spelad av den sistnämda. Detta genom att låtsas utföra magiska tricks på hennes sköldpadda, den enda varelse hon tycks bry sig om. Den romantiska komedin funkar för hela familjen, men rör nog särskilt äldre hjärtan. 

"Den fantastiska räven" är som man kunde ha föreställt sig att sagan skulle bli om den hamnade i Wes Andersons händer. Vi känner igen kostym och estetik (trots att det är en animerad film), de excentriska familjerna och det rock'n'roll-iga soundtracket från hans tidigare filmer. Den lekfullhet som i viss mån återfinns även i berättandet av "The Royal Tenenbaums" och "The Life Aquatics" dystra historier har dock skruvats upp i "Den fantastiska räven". Här sprudlar den barnsliga kreativiteten. Ja, med Andersons minimalistiska mått mätt då. Med sina stop motion-animeringar påminner den stundtals om Michel Gondrys ljuvliga "Science of Sleep". 

Filmskaparna verkar ha haft riktigt roligt när de har gjort filmen. De har tagit sig ganska så stora friheter med Roald Dahls originalberättelse och byggt ut den med intressanta händelser, rikare personligheter och underhållande detaljer. I botten vilar den melankoli som vi också den känner igen från Andersons andra filmer. "Den fantastiska räven" präglas både av naivitet och vuxet allvar - av tramsighet och finess. Så handlar den också om pendlandet mellan det tama och det vilda.