Sara är en av huvudrollerna i den kritikerrosade teveserien ”Tunna blå linjen”. Hon är en omtänksam karaktär med stort hjärta som aldrig slutar tro på det goda i människan. Vi har pratat med Amanda Jansson som berättat hur rollen har gett henne en ny inblick i vad det innebär att vara troende, och om det tunga arbetet som polis.
Sara har ett stort hjärta och är trygg i sin tro. Vi får se henne sjunga i kristen kör tillsammans med Magnus syster redan i första avsnittet och tron tar alltmer plats under säsongens gång. Har det att spela Sara förändrat din syn på religionens plats i samhället?
- Nej, jag har mest reflekterat över att det i ”Tunna blå linjen” porträtteras på ett annorlunda sätt. Oftast när tro porträtteras på film och tv är den mer som en börda, ett ok eller någonting skrämmande, men för Sara är det en positiv drivkraft som hon blir trygg av. Det finns mycket klyschor att falla tillbaka på när man porträtterar en troende person. De är tillknäppt och så vidare, men jag tycker vi har lyckats undvika de fallgroparna med Sara. Hon är en helt vanlig människa.
- Sedan kan man ju inte se på någon vad de har för religion. Jag är inte heller främmande för tro, men det var jag inte innan jag spelade Sara heller. Däremot har jag kanske mer förståelse för hur förhållandet till gud är. Att det också är en relation. Det hade jag nog inte sett, eller tänkt, förut. Utan jag föreställde mig att är man troende då tror man alltid på gud, man är säker i sin tro. Men jag har förstått att det är som vilken relation som helst där man tvivlar emellanåt och att det är som en person som man kan prata, som en kompis.
- En troende person kan vara arg på gud för att han inte hjälper mig till exempel. Det var ett nytt synsätt.
Vilka var de största utmaningarna med att spela Sara?
- Den största utmaningen var inte den faktiska rollen, för det är inte som att vi är så diametralt olika. Det var mer då att vi skulle lära oss ett yrke. Vi är ju ”på jobbet” i stora delar av serien och då ska man spela säker i sin yrkesroll. Det var en utmaning till en början. ”Utmaning” är ett intressant ord för man tänker att det ska vara tufft och jobbigt, men det var också en kul utmaning såklart i att få spela polis med allt vad det innebär. Vi har också fått otroligt mycket hjälp av riktigt poliser, vilket bidrar till att det har blivit så pass trovärdigt som det har blivit.
- Sedan under inspelningen av tredje säsongen var jag i väg och spelade teater samtidigt i Sundsvall. Det var på ett sätt svårt att komma ner två dagar och filma och komma in i rollen som Sara igen. Så kanske var det snarare de yttre omständigheter som var utmanande än den faktiska rollen.
Magnus och Sara har nu fått en dotter. Deras syn på föräldrarollen skiljer sig gravt åt. Vad var tankarna bakom det?
- Jag har inga egna barn, men jag kan tänka mig att det är grejer i en som kickar igång. Det är en så pass speciell relation som ska vara livet ut och man är yttersta ansvarig för denna lilla människa. Samtidigt är de båda oroliga, men som i alla relationer eller alla rum, finns det inte alltid plats för allas känslor. I Sara och Magnus konstellation är det Magnus som uttrycker sin oro. Den tar väldigt mycket plats och skulle Sara komma in och uttrycka sin egen oro på samma sätt som Magnus hade det inte funkat. Hon tar rollen som en klippa i den här treenigheten och ska få hela skeppet att funka.
Magnus syster har tidigare missbrukat och Sara är en av dem som tar sig ann henne ändå. Hur förberedda du inför att gestalta relationen till henne?
- I samtal med regissör och så har jag läst på mig i ämnet. Sedan spelade jag som sagt teater samtidigt i Sundsvall på Teater Västernorrland ”Jag for ner till bror”. Det är en jävligt mörk historia om missbruk, incest, misshandel och ångest och där spelade jag Jana Kippo som är medberoende. Genom det lärde jag mig ganska mycket som jag kunde ta med mig till rollen i ”Tunna blå linjen” när jag väl åkte ner till Malmö och filmade. Det var något jag inte hade tänkt på innan, men det gifte sig bra.
Vad har du lärt dig mer om polisyrket under inspelningen av de här tre säsongerna?
- Verkligen massor! Allt från grepp till olika polistaktiker: hur man närmar sig personer, hur man pratar med dem. Det skiljer sig också åt mellan poliser hur man etablerar kontakt. Vi har haft workshops inför varje säsong. Sedan har vi i varenda scen som är i uniform haft konsulterande polis på plats. För ibland märker man när man kommer till en inspelningsplats att manuset inte räcker till. Då har det varit toppen att ha de här konsulterande poliserna som guidning för att ge förslag på hur vi kunde göra det mer trovärdigt. Sedan har jag lärt mig att det inte bara är att komma till ett ställe och ropa ”nu kommer polisen”, utan inför varje ingripande finns bakomliggande taktiker.
- Men jag har också fått större insikt i det känslomässiga. I mängden tråkigheter de upplever och sedan bara måste dra vidare. Det är det hela serien handlar om - människan bakom uniformen – och hur förblir man en hel människa när världen ser ut som den gör? Det är klart det väcker känslor i dem, man är på jobbet också lyckas man inte alltid. Den ventilen som öppnas upp när man kommer hem måste vara tuff.
- Jag är också från lilla Skärplinge i Norra uppland och där hade vi ingen egen polis. När jag såg en polis var det när de kom till skolan och hälsade på för att informera om att man kunde ringa dem om man behövde hjälp. Polisen har varit positivt laddad för mig. Men genom flytt och andras perspektiv senare i livet har jag förstått att det är en komplicerad myndighet och människor ser väldigt olika på polisen, och min syn är, på grund av olika saker som hudfärg, väldigt priviligerad.
Var kan vi se dig härnäst?
- Jag spelar in en film nu i höst, men det är så där tråkigt att jag inte kan avslöja någonting än. I vår spelar jag in tv-serien "Jag for ner till bror".
