Den envisa, men godhjärtade Dani som vi fått följa genom hela ”Tunna blå linjen” får nu i sista säsongen äntligen ta lite mer plats. Vi har pratat med Sandra Stojilkovic om hennes roll, om drömmar och om att börja måla.
I säsong tre lider Dani av nackproblem som hon försöker lösa på egen hand. Hon är lite av en cowboy-personlighet. Vad beror hennes envishet på?
- Jag kan relatera till hennes envishet som jag tror grundar sig i hennes starka vilja. Hon är verkligen drivande i sin sak, och lite styrd av rädsla. Rädsla för sig själv och för att tappa det försvar hon har byggt upp. Nu får vi inte vet hela hennes bakgrund, men för många som kommer ut finns där troligen en historia om vad det inneburit för dem. Jag tänker att det i synnerhet varit många tuffa år i kåren där hon fått stå upp för sig själv, sin sexualitet och sin person. Jag tror det har format henne till att ha blivit ett paket med hård yta, men som även har ett enormt stort hjärta, humor, en glimt, en värme och en längtan efter att få dela med sig av det till andra.
Hur skulle du beskriva Danis och Fayes relation? Utan att avslöja för mycket.
- Jag tror att Faye är Danis person. Och Faye är hennes. Hennes livs kärlek. Sedan är det alltid det där med tajming, man ska inte underskatta det. För ibland kommer den aldrig. Men Faye kommer alltid vara nummer ett i Danis liv. Det har heller inte varit helt okomplicerat de gånger hon har haft relationer förut, så det finns en anledning till att hon är singel.
Vilken scen var den mest utmanande att spela in?
- Just nu ligger råttascenen ute i säsong två. Det är ändå den mest utmanande, då jag ju har en grov fobi för detta. Annars känner jag att det varit otroligt lyxigt att få återkomma till en karaktär och fördjupa mig i den. Det jag är särskilt förtjust i den här säsongen är att hon har ett mål. Det var roligt att få gestalta, och visar också den lilla förnimmelsen man fått i säsong ett. Hon är driven, hon vill klättra, hon vill utvecklas, hon är nyfiken. Hon är ingen som stagnerat eller tappat lusten. Hon är driven av övertygelsen om att hon kan förändra. Det tycker jag har varit roligt att få gå in i. Och via henne förtydliga hur ett mål kan se ut, men också den sorg som uppstår om det eventuellt inte går i uppfyllelse.
Om Dani hade fått ta mer plats i serien, vad hade du velat se henne hantera eller gå igenom då?
- Jag hade önskat att hon fick ta mer plats, även om hon får det lite mer i säsong tre. Jag blir nyfiken på att ta del av hennes liv också. Hur ser det ut? Hur ser relationen till familjen ut? Jag blev också glad över att få spela en serbisk homosexuell polis. Tror aldrig jag sett det i en svensk teveserie förut. Den representationen är väldigt spännande och ger i allra högsta grad en mening. Därför hade jag också velat se henne mer, följa hennes bakgrund.
- Det är alltid svårt med serier för i slutändan är det Cillas vision. Sedan har hon varit otroligt generös i form av att vi har fått komma med våra reflektioner och tankar, men det är Cilla som bestämmer vad som ska berättas. Det är svårt när man följer flera karaktärer, man måste fokusera på vissa historier och låta dem ta mer plats.
- Men det var väldigt fint i säsong två. Där fick man ändå följa Danis smärta när hennes mamma går bort och jag tror mamman har haft en jättestor betydelse för henne. Den scenen säger någonting. Att hon sitter där själv på sjukhuset. Hon har ingen familj med sig eller någon annan som stöttar henne. Jag tror att hon inte haft en helt enkel värld in i sitt yrke. Och kanske drivits av en passion som skapat motsättningar inom familjen. Det hade varit intressant att se om det finns någon konflikt där eller inte.
- Jag tänker också på det här att få se en fungerande homosexuell relation. Att få se det gestaltas med två kvinnor hade varit spännande. Hur skulle det se ut? Att starta en familj och samtidigt jobba som polis?
Dani tränar ju inför insatsstyrkan – hur svåra är de inträdesproven? Hur mycket fick du träna inför rollen?
- Det är så pass svårt att det inte är många kvinnor som får vara med. En handfull som jag förstår det rätt utan att ge helt fel information (10st för att vara exakt), som är med i insatsstyrkan i hela Sverige. Då förstår man att det är extremt tuffa förutsättningar för att ta sig in där, oavsett kön. Jag fick träffa några som är med i insatsstyrkan och de bekräftade att i Skåne finns det knappt någon kvinna med. Därför var det ärofyllt att få lov att gestalta bilden av den drömmen. Befästa den. För varför ska inte kvinnor kunna få vara med?
- Jag tränade såklart extra inför det, och inför tunga lyft som skulle göras. Jag gick all in. Jag tycker om att jobba så med karaktärer. Man ger sig själv de förutsättningarna man kan för att göra ett så bra jobb som möjligt. Jag tyckte det var roligt att gå in i hennes värld och träna extra hårt.
Var kan vi se dig härnäst?
- Just nu är jag tillbaka på min hemmaplats - Malmö stadsteater - där vi spelar en pjäs som heter ”Två systrar”. Det är ett samarbete med Malmö latinskolan och ett communityteater-projekt med en teater i Edinburgh. Den spelas fram till november. Sedan målar jag. Det är en ny resa och en egen historia som vi får ta en annan gång, men den är fin.
- Den bygger på en vän till mig som gick bort. Det är ett löfte till henne om att följa en dröm som hon påminde mig om att jag hade. Jag har precis haft en utställning också som gått bra. Vad gäller teve och film kommer en ny serie till våren, vet inte hur mycket jag får prata om den. Men det är en serie med perspektiv utifrån det militära.
