Jag ser fram emot att bli överraskad, fängslad och golvad varje gång jag slår på en ny tv-serie eller film. Det händer sällan... oftast får jag nöja mig med att bli underhållen för stunden, och det är inte heller fel. Men då och då kommer något som får en att tappa hakan. Det fick jag uppleva häromveckan, med det femte avsnittet av "Monster: Berättelsen om Lyle och Erik Menendez" på Netflix.
"Monster" är antologiserien där första säsongen behandlade seriemördaren Jeffrey Dahmer. I höstens fortsättning står de unga bröderna Lyle och Erik Menendez i fokus. De hamnade i medias rampljus i slutet av 80-talet, efter att de sköt ihjäl sina föräldrar i lyxvillan i Beverly Hills.
Motivet bakom våldsdådet troddes vara pengar. Grabbarna levde loppan på arvspengarna innan de ens hade fått dem. Men snart knackade Farbror Blå på dörren, med starka misstankar riktade mot de två. Under den fleråriga rättsprocessen kom familjens mörka hemligheter upp till ytan.
True crime med en Ryan Murphy-touch
Jag missar sällan en Ryan Murphy-serie. Det finns nog ingen som är bättre på att skildra true crime med en dos av trash-tv än han. Allvar och svart humor går hand i hand och skapar rätt oemotståndliga serier som "Feud" eller "American Crime Story".
Nu är "Menendez"-säsongen aldrig lika nagelbitande spännande som när Jeffrey Dahmer (Evan Peters) härjade loss för två år sedan. Men det är fortfarande en stundtals oerhört mörk och vidrig historia som utspelar sig framför våra ögon.
Vid en första anblick verkar Menendez-bröderna vara två bortskämda killar som blev kallblodiga mördare. Men ju längre in i serien vi kommer, desto fler nya lager skalas av. Vi får veta att båda bröderna blivit sexuellt utnyttjade av sin far, Jose Menendez, sedan sexårsåldern. Allt medan deras mor Kitty valde att titta bort.
Ett helt avsnitt utan ett enda klipp
Det är i avsnitt fem, "The Hurt Man", som serien verkligen dyker in i den mardröm som föräldrarna Menendez skapade åt sina söner.
Avsnittet är väldigt enkelt filmat. En enda kamera står i ett förhörsrum. Den rör sig sakta, väldigt sakta, in mot Erik Menendez som får berätta sin sanning (eller sin version av den, hur man nu väljer att tolka vad som är sant eller falskt i serien) för sin försvarsadvokat Leslie Abramson.
Och det är en stark, rörande och obehaglig historia han berättar, i detaljer om hur pappan Jose Menendez utsatte sina söner för psykisk misshandel och fysiska övergrepp i åratal. En annan serie hade säkert valt att klippa in flashback-scener (det görs också i andra avsnitt). Men här avviker kameran aldrig från Eriks ansikte, medan våra egna hjärnor fyller i med avskyvärda bilder vare sig man vill eller ej.
Det är en oerhört komplex roll att spela och tunga repliker att leverera. Leslie (Ari Graynor) lyssnar mest. Ibland flikar hon in med en fråga eller kommentar. Men annars är det Eriks monolog som bär hela avsnittet under 33 minuter.
Det utspelas i realtid och utan ett enda klipp.
Det utspelas i realtid och utan ett enda klipp.
- Det skrämde livet ur mig. Jag hade gjort teater innan och haft långa monologer, men det var ändå supernervöst, berättar skådespelaren Cooper Koch för Deadline.
Lägg Cooper Kochs namn på minnet
Erik Menendez berättelse väcker många motstridiga tankar om offer och förövare. Han genomlevde fruktansvärda saker, ändå älskar han sina föräldrar. Han älskar sina föräldrar, ändå sköt han ihjäl dem. Han sköt ihjäl dem, ändå lyckas han på något märkligt vis väcka tittarnas medlidande. Det är välskrivet och nyanserat.
Vad 28-årige Koch gör i det här avsnittet imponerar enormt. Koch är en begåvad up-and-comer som hittills aldrig har funnits på min radar. Men det är inte många som skulle hantera en sådan känsloladdad och obarmhärtigt lång scen i en tagning. Jag hoppas Emmy-juryn redan putsar på en statyett till nästa års gala.
Det krävdes hela åtta tagningar under två dagars tid, har han avslöjat. Det åttonde och sista är vad vi får se i serien. Jag kan bara gissa att en del "cue cards" gömts bakom kameran... Men skådespeleriet i det avsnittet är oavsett det en äkta masterclass.
Jag undrar om det hjälpte att Koch själv är öppet homosexuell - för att identifiera sig med skamkänslorna, kanske, eller de motstridiga känslor som kan uppstå när man ifrågasätter sin egna sexualitet så som Erik Menendez gör i detta avsnitt. Karaktären blottar sig själv och sina innersta, mörkaste hemligheter för en främling, och Cooper Koch fångar en sårbar, trasig ung man med en hundraprocentig trovärdighet.
One-take-greppet gör att kommer honom riktigt nära, på ett sätt som annars är väldigt sällsynt på film eller tv.
One-take-greppet gör att kommer honom riktigt nära, på ett sätt som annars är väldigt sällsynt på film eller tv.
"Tittaren kan inte fly"
I en intervju berättar han varför det var viktigt att spela in scenen i en enda tagning:
- Tittaren kan inte fly. När det klipps kan du som tittar bli påmind om att "det är en tv-serie". I det här avsnittet är du med Erik hela tiden, och du kommer närmare och närmare och djupare in i hans trauma och hans förflutna. Man kan inte fly, och det gör det hela så starkt.
Visst finns det både filmer och tv-avwsnitt som har spelats in i realtid förr och "utan klipp" (även om det oftast finns ett och annat fusk att hitta). Betydligt mer tekniskt avancerade one-takes hittas i exempelvis krigsfilmen "1917" eller brittiska köksdramat "Bowling Point", båda ruggigt bra och intensiva upplevelser.
Men det är sällan vi får ta del av en så här intim scen som tar ett starkt grepp om tittaren som i "Monsters" femte avsnitt. Det här är något av det bästa som sänts i år - och ett bevis på hur tv-mediet är som bäst när det är som mest avskalat och äkta.
