Krönika: ”Borderlands” haveri visar att tv-spelsadaptioner gör sig bäst som tv-serie

Året var 1993 när Hollywood för första gången försökte sig på att adaptera ett tv-spel till den vita duken och resultatet stavades ”Super Mario Bros.”. Som många säkert känner till togs filmen inte emot med öppna armar av varken kritiker, den generella publiken eller de inbitna fansen av spelen. Filmen är ökänd för att vara bedrövlig, då den inte tycktes ha något med källmaterialet att göra förutom namnet och sågs endast istället som något studion kunde kapitalisera på.

 

 

Trots det svala mottagandet skulle ”Super Mario Bros.” inte bli den sista tv-spelsadaptionen som Hollywood försökte sig på, och det skulle heller inte bli den sista att bli sågad och bespottad av kritiker och publik. Under de kommande 30 åren blev tv-spelsadaptionen en av de mest kritiserade subgenrerna inom film.

 

Det ska sägas att det absolut inte bara sett svart ut genom åren. Det har funnits lite av en gråskala och vissa adaptioner har helt klart varit bättre än andra. Men det kan inte förnekas att det för det mesta lutat åt det mörkare hållet när det gäller denna subgenre och häromdagen var det dags igen.

 

Eli Roth släppte då nämligen sin rulle ”Borderlands”, en adaption av Gearbox Softwares spel av samma namn och reaktionerna har absolut inte varit nådiga. I skrivande stund har filmen 10 % på rottentomatoes.com och även om publiken är lite snällare så övergår det inte publikbetyget 50 % i snitt.

 

"Borderlands" försöker härma ”Guardians of The Galaxy”  i handlingen - ett gäng utbölingar som mot sin vilja kastats ut på äventyr tillsammans med ett gemensamt mål. Problemet är bara att där ”Guardians” var kul och hade hjärta så faller ”Borderlands” platt i att den inte är kul någonstans, i alla fall inte för en vuxen publik då den känns väldigt barnslig.  Att filmen är PG-13 när spelserien är så våldsam känns också fel. Den är själlös och överraskar inte. Filmen fick mig att skrika rakt ut att det räcker nu med tv-spelsadaptionerna!

 

 

I alla fall på film! För är det ett format som visat att det faktiskt går att adaptera tv-spel på så är det tv. Förra året fick vi fantastiska ”The Last of Us” på Max och tidigare i vår levererade Prime Video den helt suveräna ”Fallout” – båda två serier baserade på tv-spel av samma namn. Detta tycks visa på att formatet är det korrekta för tv-spelen och inte är väl det så konstigt egentligen?

 

Ett bra storybaserat tv-spel brukar ligga på mellan 30 och 40 timmars speltid att ta sig igenom. Under denna tid lär vi känna välskrivna och komplexa karaktärer samt utforskar och lär oss om rika och detaljerade världar som tar tid att sätta sig in i. Det är omöjligt att göra dessa rättvisa på ynka två timmar i en spelfilm då historien och karaktärsutvecklingen måste komprimeras.

 

Under cirka tio timmar över en säsong däremot, så finns det all möjlighet att ta sig tid att berätta historier som respekterar källmaterialet och ger oss bättre kvalitet. Formatet möjliggör även att tillfredsställa fansens förväntningar då kraven på adaptioner ofta är väldigt höga från dessa. Den långa speltiden under en säsong möjliggör att man kan hinna med ikoniska nyckelscener eller dialoger från tv-spelen som fansen förväntar sig. Något som filmerna riskerar att missa.

 

Det ska också vara värt att nämna att med tv möjliggörs en kreativ frihet och ett utrymme för innovation. Under en säsong jobbar ofta flera regissörer med varje avsnitt som sätter sin unika prägel och tillåter dem att experimentera med berättartekniker och stilar. Detta gör ofta att serien förnyar sig själv allteftersom den fortskrider och därmed håller tittarnas intresse uppe.

 

Men med allt detta sagt ska det poängteras att även tv-spelsadaptioner i tv-formatet kan misslyckas. Serien om ”Halo” som kom för några år sedan skrotades redan efter två säsonger. Detta efter att fans och publik till slut svek. Anledningen? Troligtvis för att man inte respekterade källmaterialet tillräckligt mycket. Man envisades bland annat med att visa huvudkaraktären Master Chiefs ansikte mer än en gång – något som fansen var strikt enigaom att spelen aldrig gjorde.

 

 

Och det är det som det kokar ner till. Liksom hur Hollywood för 30 år sedan inte brydde sig om själva materialet de adapterade utan istället såg det som en pengamaskin, så måste även tv-serierna undvika att göra detsamma.

 

Förutsättningarna finns där för just tv-formatet av de anledningar jag nämnde här uppe. Än så länge verkar det gå rätt väg. Därav vill jag enbart se framtida adaptioner på tv. Men filmen har haft 30 år på sig och efter ”Borderlands” kände jag bara att nu får det fan vara nog, och därför säger jag:

 

 

Amazon, Netflix, Max, Apple och gänget… ni är dock fortfarande välkomna att försöka, men fortsätt göra det rätt för Guds skull!