Inspelningen av "War for the Planet of the Apes" är i full gång. Andy Serkis återvänder i rollen som den rebelliske apan Cesar och Matt Reeves är tillbaka i regissörstolen för att bygga vidare förra årets smash-hit "Dawn of the Planet of the Apes". Häromveckan annonserade duon att just du kan bli en del av den tredje installationen i "Apornas Planet"-franchisen. Just du kan få chansen att spela apa på vita duken med hjälp av cutting edge-teknologin motion capture. Just du har chansen att medverka i en film som kommer att bli en historisk milstolpe i Hollywood. Men för att förstå denna films potentiella sprängstoff behöver vi backa bandet tretton år.
I mellandagarna 2002 brakade Peter Jacksons "Sagan om de två tornen" in på biorepertoaren. Mycket av diskussionerna efter filmen handlade om den helt datorgenereade karaktären Gollum och om den nya teknik som använts för att skapa honom. Motion capture, eller Mo-cap, var ordet på allas läppar. Teknikens grundprincip är att registrera ett objekt eller människas rörelsemönster digitalt. Med hjälp av små elektroder som placeras på skådespelarens kropp kan leder och lemmars exakta rörelser överföras till en dator. Denna information används sedan för att skapa så trovärdiga CGI-effekter som möjligt. Performance capture är sprunget ur motion capture och är i princip samma sorts teknik. Men istället för att registrera rörelser så loggas skådespelarens mimik och ansiktsuttryck. Detta tillåter skådespelare att spela vilken roll som helst utan att genomgå den tidskrävande processen i sminklogen. Istället programeras karaktärens yttre med hjälp av en dator. Motion- och performance capture används inte bara i Hollywood, utan är en grundbult i TV-spelindustrin.
Mannen som spelade Gollum, Andy Serkis, har sedan dess blivit en posterboy och pionjär för Mo-cap. Genom filmer som "King Kong" och "Tintin" har teknologin och Serkis hantverk evolverat i jämn takt. Resten av Hollywood hyllade de tekniska landvinningarna i en enstämmig kör och hoppade snabbt på ”the Mo-cap bandwagon”. Men filmindustrin överskattade teknologin och dess kapacitet. När massproduktionen sattes igång var mo-cap egentligen långt från körduglig. Något som har resulterat i att biopubliken har fått stifta bekantskap med fler digitala karaktärer än vad vi har önskat. Här kommer ett gäng vi sent kommer att glömma:
Julen 2004 fick vi åka med en oigenkännlig Tom Hanks på oförglömlig tågresa i Robert Zemeckis "Polarexpressen". Barn grät i biosalongen och vuxna satte popcorn i halsen.
Tre år senare testade Robert Zemeckis ”mo-cap-lyckan” igen. Denna gång skrek en pixlig och texturlös Ray Winston ”BEOWULF!!!!!” minst en miljon gånger i filmen med samma namn. Inte ens en lättklädd Angelina Jolie kunde rädda haveriet.
Samma år var kom den fisljumna "Terminator: Salvation". För de personer som lyckades ta sig igenom hela filmen kan vittna om den taffligt animerade Arnold som dyker upp i slutfajten. En syn som är svår att få bort från näthinnan.
Och lagom till julen 2009 fullbordade Robert Zemeckis sitt hattrick i risiga filmer med "En julsaga". Jim Carrey spelade huvudrollen som Ebenezer Scrooge och Charles Dickens vände sig i graven.
Förutom att använda sig av Mo-cap så har dessa filmer har en sak gemensamt. Nämligen att samtliga framkallar en känsla av obehag. Ni vet vilken känsla jag menar. Den där känslan som infinner sig när man ser en digitalt skapad människa på bioduken. Animationen ser bra ut, MEN inte jättebra. Hen ser nästan, MEN bara nästan, ut som en människa. Något är fel. Den känslan kan bara beskrivas med ett ord.
Obehaglig.
Faktum är att den känslan faktiskt kan beskrivas med ett helt utryck: The uncanny valley. Termen myntades på 1970-talet av den japanska robotforskare Masahiro Mori. The uncanny valley, eller Bukimi No Tani som det heter på japanska, är en hypotes som grundar sig i människans känslomässiga respons i ett möte med en människoliknande robot.
Moris hypotes säger att allteftersom en robot blir mer lik en människa i sina rörelser och till sitt utseende, blir våra känslor inför roboten mer positivt laddad. Fram tills en punkt där vår goda inställning gentemot roboten blir ersatt av avsky och obehag. Här befinner sig roboten i gränslandet mellan mänsklig och omänsklig. Nästan människa, men inte riktigt. Den ser riktigt ut, men rör sig kanske på ett onaturligt sätt. Det kan liknas med förvandlingen som sker med passagerarna på en Finlandsfärja. Namnet the uncanny valley refererar till den svacka, eller dal, som uppstår i människans välmående när hen konfronteras med en alltför människolik robot.
The uncanny valley gäller såklart inte bara robotteknik utan kan översättas till CGI och datoranimerade karaktärer inom film. När Mori presenterade sin hypotes på 70-talet gick den obemärkt förbi. Det var först för ungefär tio år sedan den uppmärksammandes. Nu är den mer aktuell än någonsin och något som designers, animerare och effektmakare måste förhålla sig till.
Många filmskapare har försökt att undvika den kusliga dalen men misslyckats. Förutom de uppenbara exemplen ovan har andra, mer prominenta regissörer, gjort ambitiösa försök men tyvärr missat målet.
När biopubliken äntligen fick besöka sin favorit galax långt, långt borta återigen kände de inte riktigt igen sig. George Lucas övertro på den digitala utvecklingen tillät karaktärer som Jar-Jar Binks och General Grevious löpa amok. Behöver jag ens nämna CGI-Yoda?
2009 fick vi se Zoe Saldana och Sam Worthington som blå rymdindianer i megasuccén "Avatar". Ett upplägg som minst sagt gick hem hos biopubliken då filmen fortfarande är den mest inkomstbringande genom tiderna. James Cameron säger själv att han lyckades undvika the uncanny valley genom den banbrytande teknologin som användes i Avatar. Men gjorde han verkligen det? 3D-effekterna, som då gjorde sin stora comeback, fungerade som en distraktion för att täcka filmens uppenbara brister. Så här sex år efter filmens premiär och vid en andra titt hemma i TV-soffan så upplevs "Avatar" medioker.
Listan kan göras hur lång som helst. Många har försökt men misslyckats. Fram till förra året. Grunden till bron över the uncanny valley lades när "Dawn of the Planet of the Apes" gick upp på biograferna sommaren 2014.
”Man ska känna doften av apornas fuktiga pälsar ända in i biosalongen”.
Det var devisen som regissören Matt Reeves och hans specialeffektteam arbetade efter under produktionen. En devis som föll väl ut. Dawn of the planet of the apes är utan tvekan den film där motion- och performance capture når sin verkliga potential. Andy Serkis är verkligen Cesar. Eller är det Cesar som är Andy Serkis? CGI och verklighet smälte till slut samman i en underbar massa. 14 juli 2017 har "War for the Planet of the Apes" premiär. Då kommer mo-cap evolverats ytterligare och bron över the uncanny valley till slut att befästas på riktigt. Och publiken kommer till slut kunna lämna biosalongen utan den där känslan av obehag.
Olov Östlund
