Lite drygt åtta månader efter premiären av "Dune: Part 2", så har det blivit dags att backa bandet drygt 10 000 år före händelserna kring Paul Atreides på sandplaneten Arrakis. Men det råder givetvis ingen tvekan om att när nyfikna tittare kastar sig över "Dune: Prophecy", så kommer jämförelserna till de två "Dune"-långfilmerna från Denis Villeneuves ligga närmast till hands.
Jag har personligen inte läst Frank Herberts sci-fi-böcker som han började släppa i mitten av 1960-talet, men har verkligen gillat både "Dune" och "Dune: Part 2". Även fast jag inte slukar böcker på området så är sci-fi på film och tv min absoluta favoritgenre, vilket givetvis gjort att "Dune: Prophecy" seglat upp i toppen som en av årets mest efterlängtade nya premiärer.
Redan från den första trailern så misstänkte jag att det skulle bli svårt för serien att nå över "sci-fi-gränserna" på samma sätt som de båda långfilmerna gjort. Och efter att ha kikat på fyra avsnitt ur serien, så är jag personligen som sci-fi-frälst väldigt nöjd. Men samtidigt mer eller mindre nu helt säker på att det här kommer att bli något av en vattendelare.
Det händer inte så mycket i "Dune: Prophecy"
Jodhi May och Mark Strong som kejsarinnan och kejsaren i "Dune: Prophecy".
Vad är det då som fått mig att känna så? För det första så kommer vi fortfarande få följa en berättelse som utspelar sig i samma universum som "Dune"-filmerna gör. Vilket gör jämförelserna till dessa i princip omöjliga att undvika. Och det är inte helt lätt att jämföra de många episka scenerna från (särskilt) "Dune: Part 2", med sättet en tv-serie av det här slaget behöver berättas på.
Det hade ju för det första inte varit alls rimligt av mig att komma med ett omdöme av "Dune: Part 2", efter att ha sett två tredjedelar av filmen. Särskilt med tanke på det otroliga slutet på filmen. Men här sitter jag nu ändå - efter att ha sett en bit in på säsongen och tycker till. Fast jag vågar till och med sticka ut hakan och säga att, väldigt många lär ha hoppat av "Dune: Prophecy" innan man sett lika långt som jag har gjort nu.
Det händer nämligen inte så mycket i serien. Och till skillnad från filmer, så ska man vilja spendera sex timmar med den här berättelsen. Jag ser absolut hur man ställer ut pjäserna på rätt ställen, likt man gjorde i den första säsongen av "House of the Dragon" (som även det var en prequelserie till redan populära "Game of Thrones"). Det är mycket möjligt att vi går en explosiv avslutning till mötes, men efter att ha investerat fyra timmar i berättelsen så står vi fortfarande och trampar på mer eller mindre samma ställe.
Inte helt lätt att bygga upp hela sci-fi-världar
Travis Fimmel som Desmond Hart i "Dune: Prophecy".
Handlingen i "Dune: Prophecy" må utspela sig i samma universum och de flesta av oss har redan en viss förkunskap kring sekten Bene Gesserit. Men med tanke på att vi nu framför allt följer kejsaren och hans familj parallellt med hur Bene Gesserit växer fram från att vara ingenting, till att kunna påverka alla stora hus i galaxen. Så fastnar man ändå i att behöva förklara vilka alla är, vem som är sur på vem sedan innan och varför vi ska bry oss om vad som händer i den här delen av universumet över huvud taget.
Det här är mer eller mindre hela handlingen i serien - med tillägget att Travis Fimmels rollfigur släpps in för att röra om i grytan lite.
Precis den typen av utmaningar har vi även sett sci-fi-serierna "Brave New World", "Raised by Wolves", "Halo" och "Foundation" stångas emot. Och än så länge är det bara "Foundation" (från Apple TV+ och deras djupa plånbok) som har överlevt längre än två säsonger. Det är inte helt lätt att bygga upp hela sci-fi-världar för oss tittare att ta till oss och vilja spendera vår dyrbara tid i.
Gott om potential för "Dune: Prophecy"
Chloe Lea som Lila i "Dune: Prophecy".
"Dune"-filmerna har dessutom några av vår tids bästa skådespelare framför kameran, med Villenueve, filmfotografen Greig Fraser och kompositören Hans Zimmer i produktionen på andra sidan av den. Det blir långt ifrån lika episka förutsättningar här. Men det finns trots det fortfarande gott om potential för "Dune: Prophecy". Särskilt om du går in med rätt förväntningar; på en påkostad sci-fi-serie om ett politiskt spel, där en sekt med övernaturliga krafter vill få chansen att påverka framtiden för hela universum.
Olivia Watson och Jessica Barden delar på rollen som Bene Gesserit-ledaren Valya Harkonnen, två helt fantastiska skådespelare som här behöver spela en känslokall strateg. Men de gör det lika bra båda två. Travis Fimmel spelar den mystiska mannen Desmond Hart, som är det första stora hotet mot Bene Gesserits makt på väldigt länge. Med alltid lika grymma Mark Strong ("1917", "The Penguin") i rollen som kejsaren Javicco Corrino, som håller på att förlora kontrollen på den viktiga kryddan på Arrakis, så finns det med andra ord gott om bra skådespel även här.
Om Max väljer att ge grönt ljus till fler säsonger av "Dune: Prophecy", så är det däremot de yngre skådespelarna Sarah-Sofie Boussnina, Josh Heuston, Chris Mason, Shalom Brune-Franklin och Chloe Lea som behöver få chansen att växa in i sina roller ordentligt. För i form av en sci-fi-serie med en intressant berättelse, så har jag fått allt jag önskade mig i "Dune: Prophecy". Men om man förväntar sig något storartat i närheten av "Dune"-filmerna, så kommer det med största sannolikhet bara att leda till besvikelse.
I samband med premiären av "Dune: Prophecy" den 18 november hos Max, så kommer MovieZine att släppa ett gäng intervjuer med skådespelarna i serien. Så om du tror att det här är en serie som kommer att falla dig i smaken, så bör du hålla koll här i samband med att avsnitten släpps under säsongen.
