Var det någon som sa ”makaber twist?” Det sista avsnittet av ”Sharp Objects” är en lodrät helvetesnedstigning där Camille till sist underkastar sig sin moders sjukdom med markant risk för sitt eget liv. Den kvävande, klaustrofobiska stämningen i familjehuset är långt ifrån en rafflande final i klassisk bemärkelse – men så har serien också hela tiden varit konsekvent i sin ovilja att genrebestämmas som ett klassiskt kriminaldrama.
Och allt verkar onekligen lite för enkelt. Camilles chef dyker upp som den klassiska hjälten och Richard är skamsen och urskuldande. Till och med Bill Vickery vågar till slut trotsa Adoras auktoritet, medan Alan å sin sida framhärdar i sin förnekelse av den bistra verkligheten. Camille själv tycks komma ut på andra sidan dramat med en nyfunnen, försiktig självrespekt, och hemma i storstaden ömmar hon för sin traumatiserade halvsyster i en idyllisk tredje akt. Här är fotot ljust och luftigt och ackompanjeras av muntra pianoslingor. Amma tycks snabbt acklimatisera sig till sin nya tillvaro. Hon skaffar en bästis nästan omedelbart. Inte en grogg eller vodkafylld Evian-flaska inom synhåll.
Men dockhuset fick följa med till Camilles lägenhet och in i det nya, ljuva livet. Kanske har en och en annan tittare funderat vad miniatyrmodellen av barndomshemmet egentligen representerar, kanske har de flesta betraktat Ammas upptagenhet av sitt dockhus som bara ännu ett tecken på hennes av Auroras påtvingade omyndighet. Få av oss hade nog räknat med denna mycket bokstavliga funktion.
De sista sekunderna av är ”Sharp Objects” är chockartad äckelskräck och kolsvart humor i ett. Hur prognosen för Camilles mentala hälsa ser ut efter detta morbida avslöjande får vi aldrig veta. Det är inte otänkbart att hennes psykiatriska journal kommer utökas med tandläkarskräck, det saknas garantier för att hon kommer att orka fortsätta överhuvudtaget.
I Wind Gap finns inga vinnare, och det var väl få av oss som vågade hoppas på ett lyckligt slut. Att serieskaparna skulle sätta punkt med ett sådant brutalt och oannonserat njurslag var ändå minst sagt effektivt.
Sitter man kvar framför skärmen hela vägen genom eftertexterna – förbryllad eller i stum chock – så bjuds man på en blixtsnabb sekvens där Amma, iförd vit klänning och med ett gåtfullt leende smälter in i den mörka skogen som omger Wind Gap.
”The Woman in White”. Vissa vandringssägner bör uppenbarligen tas på allvar.
Och allt verkar onekligen lite för enkelt. Camilles chef dyker upp som den klassiska hjälten och Richard är skamsen och urskuldande. Till och med Bill Vickery vågar till slut trotsa Adoras auktoritet, medan Alan å sin sida framhärdar i sin förnekelse av den bistra verkligheten. Camille själv tycks komma ut på andra sidan dramat med en nyfunnen, försiktig självrespekt, och hemma i storstaden ömmar hon för sin traumatiserade halvsyster i en idyllisk tredje akt. Här är fotot ljust och luftigt och ackompanjeras av muntra pianoslingor. Amma tycks snabbt acklimatisera sig till sin nya tillvaro. Hon skaffar en bästis nästan omedelbart. Inte en grogg eller vodkafylld Evian-flaska inom synhåll.
Men dockhuset fick följa med till Camilles lägenhet och in i det nya, ljuva livet. Kanske har en och en annan tittare funderat vad miniatyrmodellen av barndomshemmet egentligen representerar, kanske har de flesta betraktat Ammas upptagenhet av sitt dockhus som bara ännu ett tecken på hennes av Auroras påtvingade omyndighet. Få av oss hade nog räknat med denna mycket bokstavliga funktion.
De sista sekunderna av är ”Sharp Objects” är chockartad äckelskräck och kolsvart humor i ett. Hur prognosen för Camilles mentala hälsa ser ut efter detta morbida avslöjande får vi aldrig veta. Det är inte otänkbart att hennes psykiatriska journal kommer utökas med tandläkarskräck, det saknas garantier för att hon kommer att orka fortsätta överhuvudtaget.
I Wind Gap finns inga vinnare, och det var väl få av oss som vågade hoppas på ett lyckligt slut. Att serieskaparna skulle sätta punkt med ett sådant brutalt och oannonserat njurslag var ändå minst sagt effektivt.
Sitter man kvar framför skärmen hela vägen genom eftertexterna – förbryllad eller i stum chock – så bjuds man på en blixtsnabb sekvens där Amma, iförd vit klänning och med ett gåtfullt leende smälter in i den mörka skogen som omger Wind Gap.
”The Woman in White”. Vissa vandringssägner bör uppenbarligen tas på allvar.
Vad tyckte ni om säsongsfinalen? Kommentera nedan.
