Att underkasta sig någon typ av rehabiliteringsbehandling är inte aktuellt, Anonyma Alkoholisters plattityder lirar dåligt med både stolthet och självbild. Isolerad från omvärlden hukar sig den forne heroinisten istället pliktskyldigt över juridikböckerna och tekoppen. Som han i och för sig lastar överfull med socker. Det är gränslös överkonsumtion som instinkt.
Men att beblanda sig med andra människor blir till sist oundvikligt. Det vankas galej för societeten, och om man nu ska genomlida helvetet som ”lucid” så är det kanske lika bra att göra det med besked. En sällsynt snobbig födelsedagsfest ger PM det tvivelaktiga nöjet att möta en rad livs levande spöken från sin tid som drogberoende, dessutom i nyktert tillstånd. Arenan är även perfekt lämpad för den sortens cyniska betraktelser av den engelska överklassen som gör ”Patrick Melrose” så oemotståndlig.
Med illa dold avsmak iakttar han hur fisförnäma representanter för det ädlaste samhällskastet övertrumfar varandra i fjäsk och smicker. Det finns en kunglighet på plats, och att under förnedrande former betyga sin vördnad för den närmast sadistiska prinsessan Margaret tycks vara en sport för högdjuren.
Eller som Patricks vän Johnny Hall så elegant uttrycker det: ”Människorna här är de sista marxisterna. De enda som fortfarande tror att klass räcker som fullständig förklaring.”
Nu hinner Patrick Melrose lyckligtvis med mer än giftdrypande analyser av det moderna adelskapet under kvällen. Avsnittet, passande nog med titeln ”Some hope”, är en finstämd förening av humor och allvar. Patrick Melrose avslutar festen med en hudlös bekännelse inför Johnny. Det är första gången som han berättar om faderns övergrepp, och ett trevande steg mot något som kan likna en förlikning, eller åtminstone en hjälpligt fungerande samexistens med traumat.
Serieskaparna väjer skickligt undan för amatörpsykologiska förklaringsmodeller och förenklingar. De låter bara ana hur vägen framåt skulle kunna se ut för en man som har silat sin ångest genom en heroinkanyl under hela sitt vuxna liv.
Och om Patricks gamla langare från New York-tiden har lyckats ta revansch på tillvaron så borde han själv ha hyfsade möjligheter. Det är inte så att han saknar intellektuella eller ekonomiska förutsättningar.
Å andra sidan finns det gott om demoner kvar att göra upp med. Nästa avsnitt heter ”Mothers milk” – titeln pekar mot att Patricks minst sagt knepiga modersrelation kommer ägnas ingående uppmärksamhet.
Det skulle betyda mer Jennifer Jason Leigh i rutan. Framtiden är hoppfull även för publiken.
Men att beblanda sig med andra människor blir till sist oundvikligt. Det vankas galej för societeten, och om man nu ska genomlida helvetet som ”lucid” så är det kanske lika bra att göra det med besked. En sällsynt snobbig födelsedagsfest ger PM det tvivelaktiga nöjet att möta en rad livs levande spöken från sin tid som drogberoende, dessutom i nyktert tillstånd. Arenan är även perfekt lämpad för den sortens cyniska betraktelser av den engelska överklassen som gör ”Patrick Melrose” så oemotståndlig.
Med illa dold avsmak iakttar han hur fisförnäma representanter för det ädlaste samhällskastet övertrumfar varandra i fjäsk och smicker. Det finns en kunglighet på plats, och att under förnedrande former betyga sin vördnad för den närmast sadistiska prinsessan Margaret tycks vara en sport för högdjuren.
Eller som Patricks vän Johnny Hall så elegant uttrycker det: ”Människorna här är de sista marxisterna. De enda som fortfarande tror att klass räcker som fullständig förklaring.”
Nu hinner Patrick Melrose lyckligtvis med mer än giftdrypande analyser av det moderna adelskapet under kvällen. Avsnittet, passande nog med titeln ”Some hope”, är en finstämd förening av humor och allvar. Patrick Melrose avslutar festen med en hudlös bekännelse inför Johnny. Det är första gången som han berättar om faderns övergrepp, och ett trevande steg mot något som kan likna en förlikning, eller åtminstone en hjälpligt fungerande samexistens med traumat.
Serieskaparna väjer skickligt undan för amatörpsykologiska förklaringsmodeller och förenklingar. De låter bara ana hur vägen framåt skulle kunna se ut för en man som har silat sin ångest genom en heroinkanyl under hela sitt vuxna liv.
Och om Patricks gamla langare från New York-tiden har lyckats ta revansch på tillvaron så borde han själv ha hyfsade möjligheter. Det är inte så att han saknar intellektuella eller ekonomiska förutsättningar.
Å andra sidan finns det gott om demoner kvar att göra upp med. Nästa avsnitt heter ”Mothers milk” – titeln pekar mot att Patricks minst sagt knepiga modersrelation kommer ägnas ingående uppmärksamhet.
Det skulle betyda mer Jennifer Jason Leigh i rutan. Framtiden är hoppfull även för publiken.
