Tack vare Bondgalan som nyligen anordnades av From Sweden With Love i Stockholm dök den 82-årige Bondlegendaren upp i Stockholm för första gången. MovieZine passade på att träffa Glen för att prata Bondminnen, ett möte som snart resulterade i många sköna anekdoter från hans imponerande långa Bondkarriär.
Om vi tar det från början, hur hamnade du i filmbranschen?
- Jag hade inget sug att börja med film, så mitt inträde till filmbranschen var bara en ren slump. När jag var 14 år var jag sjökadett och en vän som jobbade som bud åt filmstudios i London fixade in mig. Han övertalade mig att följa med honom, men studion tyckte att jag för lång för deras buduniform så de skickade mig vidare till Shepperlands istället, där jag fick jobb som bud. Efter ett tag som bud fick jag möjligheten att börja i redigeringsrummet, där jag fick jobbet som assisterande klippare. Resten är historia, haha.
John Glen - 2014 (fotograf: Calle Andersson)
Du regidebuterade med "Ur dödlig synvinkel" när du var 49 år gammal. Varför blev det så sen regidebut?- Regissörsplanerna hade jag haft ett tag, men det tog några år innan jag fick upp mitt självförtroende och gjorde min första film. Men allt började många år innan det. Peter Hunt ringde mig en dag och sa att han hade problem med sin första Bondfilm, "I hennes majestäts hemliga tjänst", och bad mig komma över till Pinewood Studios. Han erbjöd mig att regissera bobsekvensen i filmen och det blev min introduktion till Bondvärlden.
Vi har fått se en helt ny Bond för varje ny skådespelare och du har jobbat med tre av dem. Vem har fångat Ian Flemings James Bond bäst?
- Svårt att säga, alla hade sin egen stil och gjorde sin Bond. George Lazenby var den odisciplinerade och arroganta typen, och Peter Hunt och han bråkade en del. Jag jobbade tyvärr aldrig med Sean Connery, men han var den första Bond. Roger Moore var en naturbegåvning och hade alltid en känsla för humor. Man fick alltid sätta undan tid för alla spratt han skulle göra. Han såg sig aldrig som en stor skådespelare, men han hade en fantastisk personlighet.Han hade alltid för alla i hans närhet och jag njöt verkligen att jobba med honom. Timothy Dalton var en helt annan typ av människa, en Shakespeare-skådespelare. Vi fick forma ett manus som skulle passa honom. Han var nog den skådespelare som var mer av Ian Fleming-typen.
Hur tror du att Bond är om 10 år?
- Jag hoppas att han får leva kvar. Men jag tror att de måste ta in mer humor, för det saknas idag. Men inte till den nivå vi gjorde med Roger Moore, som blev nästan lite för mycket emellanåt. Jag såg till att han fick vara en apa i "Octopussy" och han tittade på mig och frågade: "Är du verkligen seriös? Absolut, sa jag.
Humorn i Bond har varit en viktig ingrediens. Hur får man den att inte bli för mycket?
- Ibland låg jag väldigt nära gränsen, haha. Men jag fick jobba för att hålla humorn på en rimlig nivå.
Det har debatterats flitigt huruvida Bond kan gestaltas av en svart skådespelare eller inte. Vad är din inställning till det?
- Det är fullt möjligt att ta det steget i framtiden. Världen förändras en hel del, men det viktigaste är att man inte gör det för att vara politiskt korrekt. Man är självklart begränsad till vad man kan skriva om, men ingenting är omöjligt.
Inledningsscenen i "Älskade spion"
Vad är ditt bästa Bondminne?
- Inledningsscenen i "Älskade spion". Jag var vid polcirkeln i Kanada med ett litet team och Rick Sylvester var stuntman. Vi hade bara en chans för den scenen och vi hade turen att få de rätta omständigheter just när vi var där. Solen var precis i rätt position och lös upp Rick på ett helt perfekt sätt. Hade jag varit spelare hade jag satsat allt på den scenen. Att vara där med det lilla teamet var tveklöst höjdpunkten i min karriär.
"Levande måltavla" har flera fantastiska actionsekvenser på hög höjd, Eiffeltornet och bron. Var kommer den här fascinationen för höga höjder ifrån?
- Det är många som har mardrömmar om höjder. När jag var liten drömde jag att jag stod högst upp på ett berg och höll på att ramla över kanten och så vaknade jag och skrek i ren panik. Så det var inte lätt att komma över det, men jag gjorde det till slut. När jag jobbade som second unit stod jag alltid högt uppe på berg eller byggnader, så jag övervann min rädsla. Scenen vi gjorde på Golden Gate-bron klurade jag länge på. Men vi hade tur, då Fuji skulle göra en grej med sitt luftskepp och vi kom överens att dra nytta av det. Man kan se deras logga i ett par sekvenser, men den fick vara kvar. På den tiden fanns ju inte CGI, haha.
Fick du någonsin chansen att jobba med Richard Kiel?
- Jag gjorde aldrig några scener med honom, men jag redigerade två filmer där han var med. Så jag lärde känna honom riktigt bra. Det är riktigt trist att han dog nyligen. Jag gjorde ett TV-program i London med Roger Moore, Britt Ekland, Barbara Broccoli och Michael Wilson. Richard flög över från Kalifornien och han kom nästan försent till inspelningen. När han slutligen dök upp var han väldigt dålig. Två dagar senare dog han. Han var en trevlig människa och en bra skådespelare.
Roger Moore och Maud Adams i John Glens "Octopussy"
Svenska tjejer har många gånger fått spela Bondbrudar. Vad är det som gör svenskorna så bra som Bondbrudar?
- Det är bara du går runt här i Stockholm och tittar dig omkring. Det är väldigt gott om snygga tjejer här! Killarna däremot, nja. Maud Adams och Kristina Wayborn var två fantastiska exempel på bra Bondbrudar. Min personliga favorit är nog Maud Adams.
Vem har gjort den bästa Bondskurken?
- Gert Fröbe var en fantastisk skurk, men de fick ersätta hans röst med en annan för han hade för stark tysk accent. Han är fortfarande den bästa Bondskurken. Men Curd Jürgens i "Älskade spion" var också riktigt bra.
Har du mycket Bondrekvisita hemma?
- Nej, inte längre. jag har gett bort det mesta till välgörenhet.
