5 starka anledningar att se "Blade Runner 2049"

Filmer som "Jurassic World", "Star Trek", "Prometheus", "Star Wars: The Force Awakens" och "Creed" har visat att den nya trenden med "legacyquels" (myntat av den amerikanska filmkritikern Matt Singer) kan bjuda på både högt och lågt. Att skänka nytt liv åt en populär filmserie efter uppehåll på ibland tiotals år och balansera på den fina tråden mellan skamlös nostalgiporr och något nyskapande är uppebarligen inte helt lätt. 

 

Av flera anledningar tror jag att Denis Villeneuves "Blade Runner 2049", som har premiär på bio 35 år efter Ridley Scotts föregångare, kommer ansluta sig till den kategori filmer som hittar den perfekta balansen mellan det gamla och det nya, det nostalgiska och det fräscha, det varmt bekanta och det kittlande oförutsedda. Detta i en grymt tilltalande eventfilmsförpackning. Nedan har jag listad de fem starkaste faktorerna som får mig att tro helhjärtat på här projektet.  

 

 

 

Ytterst få filmer åldras så bra och värdigt som Ridley Scotts ikoniska "Blade Runner" har gjort. Idag är den fortfarande det mästerverk som den alltid har varit, med banbrytande estetik, tidlös tematik och världsbyggande i absolut världsklass. Filmens två välbalanserade timmar är lika underhållande som utmanande och Harrison Ford levererar vad som kanske är hans karriärs bästa prestation i rollen som den plågade Rick Deckard. 

 

Philip K. Dick-boken som filmen är löst baserad på har den för evigt perfekta titeln "Do Androids Dream of Electric Sheep?", vilket också är grundfrågeställningen i filmens tematik. Det är en fråga med ett bottenlöst eller kanske till och med ouppnåeligt svar, men det gör bara diskussionen kring den än mer fascinerande. Det har hänt väldigt mycket inom artificiell intelligens under de 35 år som har passerat, så "Blade Runner 2049" har en ypperlig möjlighet att fortsätta diskussionen kring vad som gör en människa till en människa på ett tankeväckande vis. 

 

 

 

Även om Ridley Scotts original är en storslagen skildring av en alternativ framtidsvärld så skrapar den bara på ytan sett till allt det som rör sig i bakgrunden. Ta termen "off-world colonies" som exempel, den kastas omkring friskt och hintar åt en mycket större värld en de intima, skitiga Los Angeles-gatorna där Deckard opererar. Hur ser de kolonierna ut? Hur färdas man dit? Hur ser resten av USA och världen ut i detta filmuniversum? Är det konstant mörkt och regnigt överallt? Hur blev det så här? Frågorna kan dras hur långt som helst. 

 

Det finns med andra ord så oerhört många spännande vägar att gå och utforska, och jag både hoppas och tror att Ridley Scott, Denis Villeneuve och company kommer våga göra det. Jag menar inte att filmserien kommer övergå till någon sorts rymdopera, men möjligheten att ta berättelsen bortom jorden finns onekligen där. Vare sig "Blade Runner 2049" tar de första stegen ditåt återstår att se, men redan i marknadsföringen blev det i alla fall tydligt att det miljömässigt kommer bli mycket större omväxling än i föregångaren.

 

 

 

Det är svårt att föreställa sig ett mer passande regissörsval än Denis Villeneuve när det gäller det här projektet. Så sent som förra året äntrade han science fiction-arenan för första gången och visade med "Arrival" att man fortfarande kan göra riktigt djup och emotionellt tillfredställande scifi som krossar konventioner och självsäkert styr bort från det ofta giftiga blockbuster-tänket. Han skruvade ner action och spektakel för att istället lyfta fram karaktärer och lingvistikens makt(!), vilket för mig resulterade i en helt fantastisk upplevelse. 

 

Överlag har han för mig blivit regissören som visar var skåpet ska stå gällande hur man på ett lyckat sätt kombinerar arthouse-influenser med storskaliga Hollywood-produktioner i en filmvärld som känns direkt fientlig mot alla former av risker och komplexiteter. Han gjorde det med "Prisoners", han gjorde det med "Sicario" och han gjorde det med ovan nämnda "Arrival". Det känns som att det är precis den inriktningen som en uppföljare av det här slaget behöver. 

 

 

 

"In Time" har vi förträngt, så "Blade Runner 2049" markerar första gången som Roger Deakins, en av vår tids vassaste filmfotografer och trogen Villeneuve-vapendragare, får gå loss i en scifi-värld där det bara är fantasin som sätter gränserna för bildspråket. Av de trailers som har släppts hittills att döma verkar han leverera på precis lika förkrossande hög nivå som alltid och ord som "vackert" och "förförande" räcker inte till på långa vägar.

 

Trots hans fläckfria arbete i filmer som "Fargo", "No Country for Old Men", "The Assassination of Jesse James", "Prisoners" och "Skyfall" så har Deakins otroligt nog inte plockat hem en Oscar ännu. Skulle "Blade Runner 2049" kunna ändra på det? Mycket möjligt. Om inte annat kommer det bli majestätiskt att se honom gå loss med en verktygslåda bestående av 35 års teknologisk utveckling sedan Jordan Cronenweth byggde den första "Blade Runner"-världen tillsammans med Ridley Scott.

 

 

 

Oavsett i vilket led man än tittar så är "Blade Runner 2049" en sorts kollision mellan det gamla och det nya. I spetsen möts Ridley Scott och Denis Villeneuve, på manusfronten möts Hampton Fancher och Michael Green och i fronten av skådespelarfältet möts Harrison Ford och Ryan Gosling. Jag älskar det, och mixen av de äldre ikonerna och de yngre stjärnskotten bygger en trevlig och respektfull bro mellan de två världarna.

 

Exempelvis blir jag av rent nostalgiska skäl grymt taggad på att få se Edward James Olmos i rollen som Gaff ("It's too bad she won't live. But then again, who does?") igen, medan jag samtidigt är minst lika förväntansfull inför att få se talanger som Jared Leto och Robin Wright äntra Scotts universum. Jag har en känsla av att de kan uträtta stordåd tillsammans.