Fem uteblivna Oscarsnomineringar som borde ha varit självklara

Bästa film: "Carol"

Med tanke på att bästa film-fältet kan innehålla upp till tio filmer och totalt åtta blev nominerade förstår jag inte riktigt hur Todd Haynes utsökta "Carol" inte kunde sno en placering. Dessutom tycker jag att den relativt enkelt slår filmer som "The Martian", "Brooklyn" och "Spionernas bro". Haynes - som inte heller fick en nominering för sin regi - tar sig an ett oändligt viktigt ämne som ligger rätt i tiden och levererar ett smått mästerligt resultat som bara osar kärlek och passion på bästa sätt. Cate Blanchett och Rooney Mara har aldrig varit bättre (vilket säger en hel del) och lyckligtvis nog så hittar vi i alla fall dem bland nomineringarna. Filmen har också chans att vinna bästa musik, foto, kostym och manus baserad på annan förlaga. 



Bästa film: "Sicario"

Här är det lite samma grej som med "Carol", eftersom den höga kvaliteten på denna fenomenala thriller av Denis Villeneuve borde ha fimpat i alla fall några av de konkurrerande titlarna. Villeneuve är tveklöst en av de mest spännande filmskaparna som lever och verkar just nu, och med "Sicario" kastar han återigen ner oss i mänsklighetens djupaste mörker. Den här gången är det fulspelet, hänsynslösheten och den heltäckande svärtan kring knarkkriget i Mexiko som står i centrum. Personligen tycker jag att det här var förra årets allra bästa film och därför hoppades jag givetvis på att den var självklar bland nomineringarna. Den är intelligent, moraliskt komplex och hantverksmässigt fläckfri. 

Även Denis Villeneuve, Emily Blunt och Benicio del Toro borde ha fått platserna som Tom McCarthy, Jennifer Lawrence och Mark Rylance har i sina respektive kategorier. Ljudredigeringen i filmen och det ljuvliga fotot av Roger Deakins är dock nominerat, och jag ger akademin rejäla pluspoäng för att Jóhann Jóhannsson finns med i bästa originalmusik-kategorin. 

När en av branschens vassaste manusförfattare jobbar på sin högstanivå är det förvånande att inte se denne bland nomineringarna, och så är fallet med Aaron Sorkin (fick en Oscar för "The Social Network") i år. När han fick uppdraget att skildra Steve Jobs liv valde han att helt frångå den vanliga och extremt överanvända biopic-strukturen och istället bygga hela narrativet kring tre produktlanseringar. Ett fullkomligt briljant drag som gör "Steve Jobs" till en annorlunda och fräsch film om ett ämne som man kanske trodde var uttjatat vid det här laget. Varje bitsk konfrontation är minnesvärd, varje replik har tre olika emotionella lager och varje karaktär är en essentiell del av berättelsen. Michael Fassbender och Kate Winslet fick varsin nominering, men även regissören Danny Boyle, kompositören Daniel Pemberton och filmen som helhet känns solklara för mig. 

Bästa manliga biroll: Idris Elba ("Beasts of No Nation")

Oavsett om den här missen handlade om djupt ingrodda fördomar eller om akademin helt enkelt inte tyckte att Elba höll måttet jämfört med de fem nominerade så tycker jag att det är ofattbart. Han borde vara den som vinner i kategorin, och vad som ledde till att han inte ens fick en nominering kommer jag nog aldrig kunna förstå. Eventuellt kan det ha att göra med att Cary Fukunagas "Beasts of No Nation" inte knep en enda nominering trots att Netflix gav den ett kort biosläpp som gjorde den giltig i racet. Kanske finns det en viss konservatism inom akademin även när det gäller titlar som distribueras och produceras på det viset? 

Hur som helst, Elba är helt enorm som den diaboliska karaktären "Commandant" och når Stringer Bell-höjder med sitt majestätiska skådespel. Jag hade även velat se en bästa film-nominering här, samt en till nykomlingen Abraham Attah som utan problem håller sin mark mot en storspelande Elba.  

Den förlorade sonen återvänder. Med tanke på allt som kom efter den imponerande insatsen i 2009 års underskattade "Public Enemies" trodde många - inklusive mig själv - att Johnny Depp hade fastnat helt i en sorts "Tim Burtonesque" standardkaraktär. Efter filmer som "Dark Shadows", "Tusk" och "Mortdecai" trodde nog en del att han aldrig skulle kunna hitta tillbaka. De hade fel. Med en atombombs kraft visade han i Scott Coopers "Black Mass" förra året att den skickliga skådespelaren vi såg i "Ed Wood", "Public Enemies" och "Finding Neverland" finns kvar, och att han kan vara bättre än någonsin. Han förkroppsligar ondskan och hänsynslösheten hos den ökända Boston-gangstern Jimmy "Whitey" Bulger på bästa sätt och jag tvivlar inte en sekund på att det är honom jag ser på vita duken. Det är en vacker och nästan filmisk revansch, men tyvärr får vi nu inget rejält crescendo.