Varje år förvandlas skidorten Park City (en timme från delstaten Utahs huvudstad Salt Lake City) till USA:s filmcentrum. Regissörer, skådespelare och annat filmbranschfolk, liksom en uppsjö av kändisar från de övriga underhållningsområdena, halkar klädda i puffiga Canada Goose-jackor uppför den lilla stadens huvudgata Main Street och skapar något som för en svensk mest liknar ett Sälen invaderat av Beverly Hills.
Årets festival var den 35:e upplagan av Sundance, som det senaste decenniet har förlorat mycket av den independent-anda som låg till grund för dess uppkomst. Öppningshelgen präglades av glamourösa fester med svåråtkomliga gästlistor långt från lågbudgetfilmvärlden - och röda mattor á la storslagna Hollywoodpremiärer rullades ut kontinuerligt under hela festivalen, som i år pågick mellan den 17:e till 27:e januari.
Lyckligtvis hade många "suits" och Los Angeles-hajar åkt hem vid festivalens mittpunkt och lämnat mer plats åt äkta filmnördar. Och som vanligt fanns där några sidofestivaler, däribland Slamdance som den största utmanaren, vars koncept är att återgå till de oberoende rötterna.
Men Sundance bär fortfarande på ett starkt alternativt patos och bland de totalt 119 långfilmer och 65 kortfilmer som i år togs in för visning och tävlan, fanns ett stort antal som gjorde att ryktet om festivalens kvalitetskänsla inte äventyrades. Någon riktigt briljant pärla såg dock inte undertecknad i år, till skillnad från förra årets Sundance, med mästerverk som "Beasts of the Southern Wild" och "Searching for Sugar Man". Men flera av bidragen kom hyfsat nära toppnivå.
Här är en genomgång av de tio mest intressanta filmerna jag hann med, uppradade utan någon inbördes ordning. Vissa av dem är snäppet bättre än andra.
Dokumentär
USA
Regi: Zachary Heinzerling
Vinnaren av årets Directing Award: U.S. Documentary gick till Zachary Heinzerling för hans fantastiska porträtt av det japanska, New York-baserade konstnärsparet Ushio och Noriko Shinohara. Under fem år har Heinzerling följt parets bångstyriga men samtidigt omisskännligt kärleksfulla relation. Ushio är känd för sina neo-dadaistiska och Jackson Pollock-influerade "boxningsmålningar", där han med klumpiga boxningshandskar slår in dramatiska färgklickar i vilda mönster på canvasdukar. Trots att han sedan flytten till New York från Tokyo 1969 har varit en av USA:s mest erkända asiatiska konstnärer, har han haft svårt att få sina verk sålda och lever därför i Brooklyn under ekonomiskt påvra förhållanden med sin fru. I över 40 år har Noriko - som är filmens egentliga fokus - stått ut med Ushios alkoholism, mindervärdeskomplex och krävande personlighet, allt medan hennes eget konstnärskap har hamnat i skymundan. "Cutie and the Boxer" utgör den upprättelse som Noriko förtjänar. Det är en av de bästa dokumentärer jag har sett, som nu får distribution tack vare uppköpet av Weinstein-ägda bolaget Radius-Twc.
Drama
USA
Regi: Rob Epstein, Jeffrey Friedman
Berättelsen om Linda Lovelace, 70-talsporrstjärnan som genom sin roll i kultklassikern "Deep Throat" bidrog till att porr kom att bli del av den breda populärkulturen, har länge varit på gång att bli film i två versioner. "Inferno: A Linda Lovelace Story" med Malin Åkerman i huvudrollen har dragit ut på tiden men är nu äntligen i förproduktionsstadiet, medan "Lovelace" med Amanda Seyfried hann bli klar för premiär på årets Sundance. Det är en trovärdigt återgiven livshistoria som spelas upp, där Seyfried nyanserat gestaltar Lovelaces väg från att vara en blyg och oskuldsfull förortsflicka som blir förälskad i fel man - den ökände porrentreprenören Chuck Traynor (ensidigt spelad av den vanligtvis lysande Peter Sarsgaard) - till en tvåbarnsmamma som kämpar för att återfå värdighet i offentlighetens ljus. Rob Epstein och Jeffrey Friedman gjorde senast den experimentella Allen Ginsberg-biografin "Howl", men har här varit mindre vågade gällande narrativets struktur. Det är en högst sevärd film, men känslan av att man skulle kunna ha gått ännu djupare återkommer under dess gång. Såldes för tre miljoner dollar till Mr. Weinstein. Svensk biopremiär 17 maj.
Drama
USA
Regi: Alexander Moors
I ett USA som har lång väg till att återhämta sig från Newton-massakern i december - och där den efterföljande vapendebatten dominerar medierna - kommer "Blue Caprice" lägligt, även om den häller salt i det kollektiva traumasåret. Långfilmsdebuterande Alexander Moors har lyckats skapa en oerhört skicklig återgivning av kryppskytte-tragedierna i Washington D.C. med omnejd, hösten 2002. Filmen tar sig vissa friheter rent narrativt, men utgår från det exakta händelseförloppet och går djupt in i dynamiken mellan de ansvariga; John Allen Muhammad och Lee Boyd Malvo. Det som är mest anmärkningsvärt är att kameran på någon nivå ändå vilar på utsidan av karaktärernas känsloliv. Isaiah Washington - känd från Spike Lee-filmer som "Clockers" och tv-serien "Grey's Anatomy" - gör en skrämmande iskall gestaltning av Muhammad, inte minst gällande manipuleringen han utsätter Malvo för innan morden sker. En samhällskritisk skildring av känslomässigt stukad manlighet och ett land där vapen växer på träd.
Komedi/drama
USA
Regi: Nat Faxon, Jim Rash
Tio miljoner dollar gav Fox Searchlight för denna charmiga dramedy. Att en film som graciöst landar mellan "Little Miss Sunshine" och "The Descendants" skulle bli det största köpet på årets Sundance, var inte så förvånande. Och att den sistnämnda skulle visa sig ha så starka stämningsmässiga paralleller med "The Way, Way Back" var inte heller överraskande, då regissörsduon Nat Faxon och Jim Rash (även skådespelare i bland annat "Community"), skrev manuset till Alexander Paynes magnifika Hawaii-snyftare (ihop med Payne själv). Riktigt häpnadsväckande är det dock att Steve Carell i sin roll som plastpappa lyckas vara så osympatisk att det inte går att tycka om hans roll det minsta lilla, vilket nog inte har skett tidigare i Carells karriär. Men nu är det inte Carells karaktär som är filmens mittpunkt, utan hans styvson - 14-årige tönten Duncan (Liam James) och hans bromantiska vänskap med vattenparksvakten Owen, spelad av Sam Rockwell. Ihop med sin frånskilda mamma - förträffligt spelad av Toni Colette - möter Duncan en bitterljuv sommar där hans fjuniga osäkerhet förvandlas till självförtroende.
Drama
USA
Regi: Ryan Coogler
Festivalens stora vinnare - av både Grand Jury Prize och Audience Award - återberättar tragedin där afroamerikanske Oakland-baserade ynglingen Oscar Grant blev mördad av en vit polis när han tog San Francisco Bay Area-pendeltåget BART, på nyårsafton 2008. Den långfilmsdebuterande regissören Ryan Coogler föddes samma år som Grant och är även han en afroamerikan från det luggslitna Oakland, vilket tveklöst har bidragit till autenticiteten i filmen. Men det gör förstås också det storartade skådespelet av Michael B. Jordan, Melonie Diaz och Octavia Spencer. Det suggestiva soundtracket till denna gripande och samhälleligt angelägna berättelse är skrivet av den svenske LA-baserade musikern och tv/filmmusikkompositören Ludwig Göransson (som även ligger bakom musiken till tv-serier som Community och New Girl). Och att the Weinstein Company köpte upp distributionsrättigheterna till filmen (för 2,5 miljoner dollar), innebär att även fler svenskar snart kommer att få ta del av detta utmärkta stycke amerikansk filmkonst.
Drama
USA
Regi: John Krokidas
Filmer om beatgenerationen är på modet. Efter den tidigare nämnda "Howl" från 2010 och "On The Road" från i fjol, hade nu två ytterligare beatfilmer premiär på årets Sundance. Dels "Big Sur", Michael Polishs adaption av Jack Kerouacs roman med samma namn, samt "Kill Your Darlings" - John Krokidas skildring av den unge Allen Ginsberg. Bara rollistan gav upphov till livligt buzz längs Main Street, däribland Daniel Radcliffe som Ginsberg, Ben Foster som William S. Burroughs och självaste Michael C. Hall som Burroughs vän David Kammerer. Just ja; Harry Potter i en helnaken gaysexscen bidrog förstås också till hajpen. Och den lever filmen upp till, med några små reservationer. Radcliffe lyckas uttrycka både den unge poetens vilja att göra revolt mot konservativa ideal och det rigida universitetsväsendet (filmen utspelar sig främst under Ginsbergs tid vid Columbia University), samtidigt som han uppvisar en sårbarhet hos Ginsberg som gör denna brytningstid i hans liv rättvisa. Även Hall har lyster i sin roll som Kammerer. Filmen bränner aldrig till önskvärt, men beatpoesins revolutionära anda är närvarande. Sony Pictures Classics köpte upp filmen för distribution, för cirka två miljoner dollar.
Drama/thriller
USA
Regi: Randy Moore
Bland de filmer som letar sig fram till Sundance finns det varje år någon titel vars hajp till stor del bygger på föreställningen om att den bara kan ses där och då, ofta för att filmen anses vara för kontroversiell för att få distribution eller för att den bär på ett för tungt juridiskt bagage. Väldigt sällan blir så fallet; omtalade filmer från Sundance har en tendens att nå ut. Gällande "Escape from Tomorrow" - som både är kontroversiell rent tematiskt och vars blotta tillkomst är skäl nog för en gigantisk rättsprocess - är det ännu oklart exakt hur, även om mycket pekar på torrentsajter. Utan tillstånd har regissören Randy Moore filmat denna hallucinatoriska, David Lynch-influerade noirthriller inne på Disneyland och Disneyworld, som handlar om hur familjefadern Jim blir psykotisk efter att ha fått besked om att ha förlorat jobbet, under en Disneysemester med fru och barn. Den hysteriskt käcka nöjesparksvärlden förvandlas plötsligt till en perverterad mardröm och uppdämda begär väcks till liv i Jim, triggade av två alldeles för unga fransyskor. Skådespelet är ofta bristfälligt liksom delar av filmhantverket, men den suveräna idén och vetskapen om guerillaproduktionen gör filmen till en omedelbar lågbudgetklassiker.
Dokumentär
USA
Regi: Gabriela Cowperthwaite
En av de filmer som det pratades mest om under bussturerna mellan biograferna på Sundance, var "Blackfish". Inledningsvis lät inte "en dokumentär om späckhuggare" så lockande, men när detaljerna om avbitna kön dök upp insåg man att det inte rörde sig om Mitt i naturen. Blackfish är lika mycket ett djurrättspolitiskt debattinlägg som en sann rysare. Filmen visar på ett övertygande sätt vilka konsekvenserna kan bli när vilda djur lever i fångenskap, här huvudsakligen på SeaWorld i Florida och nedlagda Sealand i Kanada. Genom ett sofistikerat montage av nyhetsklipp, reklamfilmer från de båda akvarieparkerna och intervjuer med forskare och före detta späckhuggartränare, läggs fullkomligt logiska skäl fram till varför SeaWorlds ståtlige späckhuggarhane Tilikum - filmens huvudsubjekt - har attackerat och dödat tre tränare. Det finns inte ett exempel på en vild späckhuggare som har dödat en människa, men den systematiska misshandeln av detta vackra och känslomässigt högutvecklade djur har gjort att en ny dimension lagts till i dess engelska namn, "killer whale". Filmen köptes av Magnolia Films och CNN.
Drama/skräck
USA
Regi: Park Chan-wook
Koreanske mästarregissören Park Chan-wooks filmskapande bygger på ett konstfullt sammanförande av det genuint uppriktiga och absurda, alltid med samma känslomässiga trovärdighet. Hans första engelskspråkiga film bryter dock i viss mån mot den sistnämnda komponenten. Fenomenala Mia Wasikowska spelar huvudrollen, India, som lever med sina förmögna föräldrar i en stor herrgård på landsbygden. Efter att Indias pappa dör på hennes 18-årsdag, dyker en dittills okänd farbror upp (Matthew Goode), som tar sig in i familjen Stokers tillvaro och snabbt blir förtrogen med Indias mamma (Nicole Kidman). Det hela är upprinnelsen till en nedåtspiral av klassiska Hitchcock-mått, där India och hennes farbror dansar en mörkt erotisk dödsdans. Chan-wooks karaktäristiska estetik är i högform; akrobatiska vinklar, drömscener, detaljer, storartat foto. Och skådespelet är intakt. Men jag kan inte relatera till India, till skillnad från Dae-su Oh i "Oldboy" (som Spike Lee nu adapterar), eller Geum-ja Lee i "Lady Vengeance". Kanske har det varit Chan-wooks avsikt att inte bli styrd av den känslomässiga logik som kännetecknar hans hämndtrilogi, för att kunna utforska en ny dimension av ondska. Stoker hade - naturligtvis - redan distribution (av Fox Searchlight), innan Sundance.
Drama
USA
Regi: Lynn Shelton
Seattle-bördiga Lynn Shelton brukar beskrivas som ett av de viktigaste namnen inom den lågbudgetbetonade och naturalistiskt präglade mumblecore-genren, där hennes film "Humpday" från 2009 är en hörnsten. Det som främst kännetecknar Sheltons filmskapande är dock en säregen förmåga att uppriktigt fånga det mänskliga tillståndets ofrånkomliga och ofta patetiskt utförda sökande efter mening. "Touchy Feely" är inte lika emotionellt träffsäker som Sheltons förra film "Your Sister's Sister", men visar ändå upp regissörens förmåga att skapa starkt trovärdiga karaktärer som man verkligen bryr sig om. På många sätt är det här en idealisk Sundance-film; en brusten, lätt dysfunktionell familj där alla är ganska vilsna men vill varandra väl, boendes i en vacker del av mysiga Seattle, med indieprinsessan Ellen Page i en av huvudrollerna. Lägg till en dos new age-terapi, samt den japansk-amerikanske, tillika Seattle-baserade singer/songwritern Tomo Nakayama i en musicerande roll. Inget mästerverk, men ett väldigt fint relationsdrama.
