Det ni ser på bilden ovan är det tveklöst bästa som har hänt filmvärlden under de senaste åren, Annapurna Pictures. Bara jag ser deras ljuvliga logga blir jag varm i hela kroppen och fylld av glädje för filmmediet i största allmänhet.
Annapurna är ett produktionsbolag vars ordagranna mål är "to produce sophisticated high-quality films that might otherwise be deemed risky by contemporary Hollywood studios". "Risky" är nyckelordet här, då vi idag lever i en värld där allt som inte är uppföljare, reboots eller prequels bedöms som riskfyllda projekt av större filmbolag. Efter 2008 års finanskollaps - och även en bit innan dess - känns det som att vartenda filmprojekt måste ha en redan inbyggd publik kopplad till någon form av grundmaterial för att filmskaparna ska få tillräckligt med pengar till produktionen. Originella, nya och mer "riskfyllda" projekt blir därför allt mer sällsynta. Värdelöst och begränsande, visst är det.
Men det är där som Annapurna Pictures kommer in, och de är lite av en brinnande fackla av hopp i det annars heltäckande mörkret. Företaget grundades av producenten Megan Ellison, dotter till Larry Ellison (Silicon Valley-miljardär samt USA:s tredje rikaste man). Megan hade likt oss andra tröttnat på de trender som lett till ett kraftigt kvalitetsfall i Hollywood när hon gav sig in i gamet, fast besluten om att göra något åt det. Vilket hon har, kan man lugnt säga. Eftersom att hon är både smart och stenrik vågar Megan och hennes Annapurna satsa på fantastiska filmskapare med visioner utöver det vanliga. Hon inser - till skillnad från många andra - att det inte bara är finansiell framgång som betalar sig, utan även framgång på andra plan. Om man fortsätter leverera omtyckta filmer av hög kvalitet ramlar även pengarna in efter hand.
Sådan framgång har hon nått också, på alla fronter. År 2012 gick Annapurna ut stenhårt med sina fyra första filmer; "Lawless", "The Master", "Zero Dark Thirty" och "Killing Them Softly". Det vara dock bara berättelsen om jakten på Usama Bin Laden som drog mängder med människor till biograferna, men snacket kring filmerna och det Ellison försöker uppnå med sitt företag drog igång i allra högsta grad. Alla dessa fyra tillhör också - inte helt oväntat - 2012 års bästa filmer, då Ellison låter några av vår tids bästa filmskapare få friare händer med sina projekt. Hon går in med svindlande mängder pengar men vågar sedan ändå backa undan och släppa kontrollen, då hon har förtoende för det de här regissörerna kan göra. Visst, Megan har råd att förlora hur mycket pengar som helst med tanke på hennes familjs förmögenhet, men det gör det inte mindre beundransvärt.
Det var under förproduktionen av "The Master" som jag hörde talas om Ellison för första gången. Paul Thomas Anderson hade stora problem med att hitta finansiering till filmen och allt pekade ett tag på att den skulle skrotas helt. Men som en blixt från en klar himmel red Megan in på vit häst och gick in med de pengar som fattades, filmen var räddad i sista sekund. Det var helt ofattbart vackert när nyheten kom och nästan för bra för att vara sant, och för det kommer hon alltid ha en fast plats i mitt hjärta. Även under 2013 lirade Annapurna högt med filmerna "Spring Breakers", "The Grandmaster", "Her" och "American Hustle". Den skruvade förstnämnda gillade jag skarpt och trots att jag inte hade mycket till övers för den bedövande långsamma "The Grandmaster" är det en hantverksmässigt enorm film. De två sistnämnda har jag inte sett än på grund av sen svensk release, men med tanke på den oerhört fina kritik som de fått har Megan återigen lyckats. Jag är ett stort fan av både Spike Jonze och David O. Russell, och jag kan inte tänka mig annat än att dessa två filmer kommer falla även mig i smaken.
2014 ser också väldigt spännande ut för Annapurna och Ellison, då Bennett Millers "Foxcatcher" kommer ut. Mannen bakom 2011 års fantastiska baseboll-drama "Moneyball" återvänder i år med en mörk berättelse om brottarbröderna Dave (Mark Ruffalo) och Mark Schultz (Channing Tatum), samt deras minst sagt prekära relation med den schizofrena huvudsponsoren John Du Pont (Steve Carell). Om man har läst något om hur allt sedan eskalerade till dödliga nivåer vet man hur intressant den här filmen kan bli, och den trailer som släpptes för ett antal månader sedan vittnar också om detta. Steve Carell är värd en riktigt matig, annorlunda och seriös roll, vilket han verkar få här. "Foxcatcher" tillhör därför utan tvekan mina mest efterlängtade filmer i år och det ser ut som att Annapurna har gjort ytterligare en bra investering.
Det kan man definitivt säga om att de vann budgivningen om rättigheterna till "Terminator"-franchisen också. Med tanke på hur stort intresset kring den serien är har nog investeringen betalat sig redan innan filmerna landar. Resan börjar med Alan Taylors "Terminator: Genesis" som vi får nästa sommar. Man skulle här kunna vara riktigt cynisk och säga att Ellison och Annapurna nu bryter sitt löfte och blir en del av den utveckling som de tydligt tagit avstånd från, men istället väljer jag att hoppas på att de tar serien i en fräsch och vågad riktning. Sen betyder ju inte ett enda supersäkert kort att man kommer sluta spela de mer "risky" korten, det kan ju snarare öppna upp för fler sådana möjligheter. Vi får se vad som händer helt enkelt, jag kommer i alla fall hålla mig positiv och hoppfull. I believe in Megan Ellison, om man säger så.
Jag kommer också hålla tummarna för att fler filmbolag och producenter tar en titt på Annapurna Pictures och deras modell, det hade filmvärlden mått bra av. Tänk om man skulle kunna rikta om en liten del av de ofantliga mängder pengar som går till oinspirerade och livlösa filmprojekt som inte ens kittlar vår intelligens det minsta. I dagens filmklimat kanske det är en utopi, men Ellison har nu visat vägen. Det måste väl bara vara en tidsfråga innan vår svenska motsvarighet dyker upp?
