Hot Take: ”Halloween” är en horribel skräckfranchise

Jag älskar Halloween. Högtiden alltså, inte filmserien. Som liten drog jag och kompisarna från gatan på oss ”Scream”-masker, spökade omkring i den lilla hembyn, ivriga att ställa till bus eller få våra säckar fyllda med godis. Jag minns särskilt gången då den där tanten gav oss varsin apelsin istället för de onyttigheter vi bad om, det var mindre kul. Jag som bara ville ha choklad.

 

Värre än en apelsin på Halloween, är Michael Myers och hela ”Halloween”-franchisen. Jag ska erkänna att jag inte har sett varenda del i denna uttjatade filmserie (hur många finns det ens? Tio, femton stycken?) men av dem jag har sett, har ingen varit bra. Ingen!

 

Mördar-Micke har nämligen bara varit läskig en enda gång, och det var när han som liten sexåring smög in i sitt eget hus för att hugga ihjäl sin storasyster. I inledningen till originalet får vi bevittna Michael Myers första mord genom hans egna ögon, i en scen som är lika nyskapande som den är kuslig. Resten av ”Halloween”? Rent skräp, om du frågar mig.

 

 

 

Efter den nervkittlande introscenen, hoppar berättelsen 15 år framåt i tiden och vi får se Michael Myers rymma från det mentalsjukhus som han suttit inspärrad på ända sedan mordet på systern. Av oklar anledning ska han ut på mördarstråk igen och han riktar snabbt in sig på tonåringar i hemstaden Haddonfield.

 

Tyvärr dröjer det alldeles för länge innan kniven faktiskt åker fram, eftersom merparten av filmen består av scen efter scen där Myers dyker upp för att glo på sina offer på avstånd. Det är obehagligt första gången, men efter x-antal scener blir det mest bara tjatigt att se den overall-klädde stalkern stå och lurpassa på Laurie och hennes vänner. Läskigheten mattas av när monstret visas för mycket, ni vet.

 

Jamie Lee Curtis var blott 20 år gammal när hon fick sitt genombrott i rollen som Laurie Strode. Under filmens sista kvart, när regissören John Carpenter äntligen ökar tempot, har skrikdrottningen inte mycket annat för sig än att ramla när hon springer, och skrika sönder mina högtalare medan hon ramlar. Ska detta vara läbbigt? I mina ögon (och öron!) är hela klimaxet mest enerverande. Jag stör mig på varenda val som Laurie gör i slutet av "Halloween", inte minst när hon vid två olika tillfällen får Michael Myers på fall och faktiskt lyckas snappa åt sig hans mordvapen.

 

 

 

Där ligger han, helt utslagen på golvet. Och där sitter hon, med hans kökskniv i händerna. Det vore ett perfekt ögonblick att ta tillfället i akt och hugga ihjäl honom! Men nejdå, idiotiskt nog väljer Laurie att slänga/tappa kniven på golvet istället och med trötta steg och föga övertygande skådespel stappla därifrån. Detta händer alltså två gånger under filmens sista femton minuter! Självklart vaknar Myers upp från sin ofrivilliga tupplur och självklart plockar han upp vapnet och återupptar jakten. Självklart.

 

Det är inte heller konstigt att den extremt långsamma Mördar-Micke kan gå ifatt Laurie, när hon hela tiden tycks göra allt i sin makt för att låta honom komma ikapp och mörda henne. Istället för att faktiskt sätta lite fart och försöka ta sig så långt därifrån som möjligt, väljer Laurie bland annat att stanna kvar och dra i en barrikaderad dörr alldeles för länge, eller varför inte gömma sig i en värdelös garderob? Det är faktiskt helt otroligt att hon lyckas komma undan med livet i behåll med tanke på alla dessa snedsteg.

 

 

Att Michael Myers riktar in sig på just henne är även det ett mysterium som aldrig riktigt förklaras, det finns liksom ingenting som talar om varför han är ute efter Laurie. Vad ska han jaga just henne för? Varför är han så bra på att mörda alla andra men helt sämst när han försöker ha ihjäl Laurie? Varför, varför? Frågorna tar aldrig slut. Kanske söker han sig till Laurie för att hon är precis lika ointressant som han själv, en karaktär lika blek som masken han bär.

 

Problemet med ”Halloween”-filmerna är i grund och botten att Michael Myers, och Laurie Strode också för den delen, är så gott som odödlig (åtminstone i de filmer jag har sett). Han kan bli huggen, skjuten och totalt uppeldad, men ändå reser han sig igen och igen och igen, tar upp sin kökskniv och fortsätter gå runt och mörda.

 

Hans oförmåga att faktiskt dö, en gång för alla, gör honom till en lika tradig figur som Stålmannen, vars odödlighet gör den rödblåa hjälten plågsamt ointressant. Vad är vitsen med att försöka ta död på den som inte kan dö? Vad är vitsen med att se på film efter film när man redan vet att både Michael Myers och Laurie Strode kommer att överleva? Vad är vitsen med ”Halloween” som franchise?

 

 

Jag förstår att budgeten var minimal och kraven för ”bra film” kanske såg annorlunda ut på 70-talet, men jämfört med skräckmästerverk som ”Exorcisten”, ”Alien” och ”Hajen” från samma årtionde, är ”Halloween” bara en seg, usel sörja.

 

Att den fått femtioelva uppföljare, reboot efter reboot och nu senast en modern trilogi, där kvaliteten bara har sjunkit mer och mer för varje film, är för mig obegripligt. Jag förstår det inte. Michael Myers och Laurie Strodes eviga katt-och-råtta-lek är ungefär lika spännande som att bli tilldelad en apelsin när man som liten pojkspoling iklädd ”Scream”-mask frågar bus eller godis?

 

 

Tacka vet jag just ”Scream”-filmerna, där varje del har nya mördare med ett (någorlunda) vettigt motiv, klockrent tempo och karaktärer som jag faktiskt bryr mig om. Sidney Prescott är evigt fängslande och varje ny Ghostface unik, trots att de bär samma utstyrsel och Munch-inspirerade gap. "Scream" har något, "Halloween" har det inte. Glöm att jag tar på mig en Michael Myers-mask den 31:a oktober, för mig är det ingen annan än gamla goa Ghostface som är synonym med Halloween. Högtiden alltså, inte skräpfranchisen.

 

Ironiskt ändå: Ghostface dör i varje film och gör på så sätt "Scream" till en odödlig franchise, medan "Halloween"-franchisen känns mer och mer död för varje gång den oövervinnerlige Michael Myers dyker upp på bioduken... Men hey: detta är ju bara min alldeles egna Hot Take.