Vi rankar alla Star Wars-filmer från sämst till bäst

Nu är det nästan exakt en månad sedan Ron Howards "Solo: A Star Wars Story" hade premiär på Sveriges biografer. Dammet har börjat lägga sig, snacket har svalnat av och hyperbolerna har krypit tillbaka in i sina mörka grottor. Jag har personligen sett filmen två gånger och tycker nu det är hög tid att sätta in den i sitt sammanhang och undersöka hur den står sig när man jämför den med de andra delarna i den folkkära rymdsagan.

 

Nedan presenterar jag därför min ranking av samtliga (holiday-specialen väljer jag att bortse från, av självklara skäl) filmer i serien, från sämst till bäst. Hur som helst, utan vidare fördröjning, här kommer den: 

  

 

 

Jag var själv för ung för att riktigt greppa den obeskrivliga uselheten när den här filmen hade premiär i slutet av 90-talet, men jag kan föreställa mig vilken käftsmäll det var för de fans som hade sett fram emot sagans nästa del i 16 år och sedan möttes av... det här. Det finns knappt ord för hur grovt George Lucas missförstår sin egen skapelse och totalt tappar greppet om allt från karaktärer till estetik. Jar-Jar Binks, Jake Lloyd, trista handelsdispyter, midi-chlorians och dassig CGI – listan på brott mot mänskliga rättigheter som filmen begår kan göras smärtamt lång. Duel of the fates, Obi-Wans och Qui-Gons kamp mot Darth Maul, är den enda förlåtande aspekten. 

 

 

 

Nästan lika förgörande usel som den första episoden, men bara nästan. Den stora arena-striden på Geonosis inkapslar verkligen problematiken med hela prequel-trilogin i en enda scen och demonstrerar vad det var som gick så snett. De visuella effekterna är inte det minsta övertygande, skådespelarna har obefintlig kemi, vi vet med säkerhet att alla de betydande karaktärerna kommer klara sig helskinnade och "less is more"-tänket är som bortblåst. Lucas tycks likt ett sockermaxat förskolebarn kasta vad han än kan hitta mot väggen för att se vad som fastnar. Den har dock sina stunder, regnstriden mot Jango Fett är ett exempel. 

 

 

 

Här börjar Lucas äntligen hitta fotfästet igen och även om "Mörkrets hämnd" också har en del svåra brister (Hayden Christensen är fortfarande inte en särskilt övertygande skådespelare) så är Anakins resa som karaktär så pass stark att den väger upp en hel del. Berättelsen om hur han tar klivet över till den mörka sidan, hur han totalt äts upp av vrede och hur hans starka kärlek för Obi-Wan som mentor bryts ner är lika spännande som hjärtskärande skildrad. Den eld- och lavapräglade sekvensen på Mustafar tillhör seriens allra vassaste och mest emotionella, men det har lika mycket (om inte mer) att göra med det man vet från originaltrilogin som det Lucas byggde upp i prequelfilmerna. 

  

 

 

Den första av de fristående story-filmerna och en självsäker etablering av en helt ny riktning inom Star Wars-filmskapande. Briljansen i att ta en enda mening ("During the battle, rebel spies managed to steal secret plans to the Empire's ultimate weapon, the death star, an armored space station with enough power to destroy an entire planet") ur öppningstexten i "Star Wars" och göra en kombinerad heist- och krigsfilm av det är oändlig, även om resultatet blev ojämnt. Turbulensen under produktionen känns verkligen av i slutprodukten och filmens klimax känns hafsigt, men vägen dit är mycket tillfredsställande. Rent visuellt är det tveklöst den film som har kommit närmast originaltrilogins estetik, vilket jag älskar. 

 

 

 

En film med en ännu mer turbulent produktion än "Rogue One", men likväl lyckades Ron Howard efter ett oväntat regissörsskifte ro skutan i hamn utan vidare problem. Hela filmen känns förbluffande stabil och Alden Ehrenreich överträffade alla mina förväntningar med sin karismatiska tolkning av titelkaraktären. Stundtals känns den lite väl trygg och i finalen tappar den ånga, men överlag är det ett riktigt härligt och galet snyggt (fotografen Bradford Young är en gud) rymdäventyr med bra ös och glimten i ögat. Jag gick in i biosalongen med en känsla av att vi verkligen inte behöver en film om en ung Han Solo, men när jag kom ut ville jag ha fler. 

 

 

 

Även om den följer mallen som den första "Star Wars"-filmen etablerade lite väl slaviskt så var det ren eufori för mig när jag såg "The Force Awakens" för första gången. Den bittra smaken i munnen efter prequel-trilogin tvättades bort på några sekunder och det blev glasklart att George Lucas pensionering från franchisen var det absolut bästa som kunde hända. En ny era är här, med nya filmskapare och nya visioner. Kombinationen av skamlös nostalgiporr och ett gäng engagerande nya karaktärer fungerar väldigt bra och vissa ögonblick ("Ben!" och när Rey fångar lightsabern främst) i filmen tillhör mina starkaste någonsin i en biosalong. Precis den nystart som sagan behövde. 

 

 

 

Den här filmen brukar hamna mycket längre ner på en del listor, särskilt tack vare allas våra Ewoks. Inte ens dem har jag problem med, utan jag älskar i stort sett den här filmen rakt igenom. Visst, det märks kanske lite väl tydligt att Lucas och Richard Marquand var medvetna om att det fanns potential att sälja en del leksaker här, men jag gillar verkligens filmens matiné- och äventyrskänsla. På spännande sätt kombinerer den familjefilmsbitarna med mer groteska och direkt otäcka delar, som Jabba-scenerna och den emotionellt uttömande finalen. Triangeldramat mellan kejsaren, Luke och Vader, och försoningen mellan de två sistnämnda, är kanske hela sagans enskilt starkaste del. 

 

 

 

Låt hatbreven flöda, låt tangenterna brinna, låt #NotMyLuke-kommentarerna regna! Att ösa hat över Rian Johnsons vågade och helt fenomenala "The Last Jedi" har blivit trollens favoritsyssla och vi verkar dessvärre inte ha sett slutet på den hysterin än. Som jag har nämnt tidigare så älskar jag den här filmen rakt igenom, särskilt hur den vågar bana egen väg i universumet, experimentera med tonen och utmana vår uppfattning om karaktärerna. Istället för att följa diverse forumdetektivers platta teorier om allt från Reys föräldrar (kom igen, vore det inte ruskigt töntigt och uppenbart om hon vore en Kenobi?) till Snokes bakgrund så hittar Johnson de mest tematiskt tillfredsställande riktningarna för berättelsen. En välbehövligt frisk fläkt i sagan. 

 

 

 

Filmen som startade allt, som förändrade det popkulturella klimatet för all framtid och formade om flera generationer människor ner på DNA-nivå. En genialisk mix av ett klassiskt hjältens resa-narrativ och rymdopera som inte borde fungera, men som gör det på ett helt sömlöst och smidigt sätt. Den har onekligen sina dalar, men den kärlek som fyller upp hela kroppen när filmen rullar är obeskrivlig och kan räknas till det finaste som finns. Känslorna jag känner för Luke, Leia, Han och Vader kan utan tvekan jämföras med känslor jag har för nära och kära i mitt verkliga liv. Oavsett hur illa det gick när George Lucas fick helt fria händer kommer jag alltid älska honom för att han fantiserade fram det här konceptet, fick ner det på papper och rullade igång kamerorna. 

 

 

Väntat, men det här är inte bara den överlägset starkaste filmen i "Star Wars"-sagan, utan även en av de absolut bästa filmer som någonsin har producerats. Tack vare att det är mellanfilmen i originaltrilogin kunde Lucas och regissören Irvin Kershner gå åt ett riktigt mörkt håll med storyn och gav oss en blockbuster som slutar i total tragedi. Antagonisterna står som vinnare, Han är nedfrusen, Lukes världsuppfattning är för evigt förändrad och rebellerna är i full reträtt. Hela filmen är nästan Shakespeariansk i sitt upplägg ("No, I am your father") och allt från scenerna på Hoth och Dagobah till bifigurer som Lando och Boba Fett är tillägg som höjer den över resterande filmer i serien. Ett tvättäkta mästerverk på precis alla plan och en visuell fest utan dess like.